Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

Höstfragment 2015

Aspekt

Ludwig Wittgenstein skriver i ”Särskilda anmärkningar”: ”En Kopernikus eller Darwins egentliga förtjänster var inte upptäckten av en sann teori, utan av en fruktbar ny aspekt.”

Är allt reproduktion

Återigen i ”Särskilda anmärkningar”: Det ligger, tror jag en sanning däri när jag tänker att jag i mitt tänkande egentligen bara är reproduktiv. Jag tror att jag aldrig har uppfunnit en tankerörelse, utan den har alltid givits mig av någon annan. Jag har bara lidelsefullt gripit mig an med den i mitt klarläggningsverk. Så har jag influerats av Boltzmann, Hertz, Schopenhauer, Frege, Russell, Kraus, Loos, Weiniger, Spengler, Sraffa. Kan man nämna Breuer och Freud som exempel på judisk reproduktivitet? – Vad jag uppfinner är nya liknelser.”

Apokalyptik

Återigen i ”Särskilda anmärkningar”. ”Den apokalyptiska synen på världen är egentligen den att tingen inte upprepar sig. Det är till exempel inte nonsens att tro att den vetenskapliga och tekniska tidsåldern är början till slutet för mänskligheten; att idén om det stora framåtskridandet är en förblindelse, liksom idén om ett slutligt upptäckande av sanningen; att det inte ligger något gott eller önskvärt i den vetenskapliga kunskapen, utan att mänskligheten i sin strävan efter den löper i en fälla. Det är ingalunda klart att det inte förhåller sig så”.

Uppfostran

En sista anteckning från ”Särskilda anmärkningar”: ”Jag tror att människors uppfostran idag tar sikte på att förringa förmågan att lida. En skola anses idag vara bra, om barnen har roligt (have a good time). Och det var förut inte måttstocken. Och föräldrarna skulle vilja att barnen blir likadana som de själva är (only more so) och ändå låter de dem genomgå en uppfostran som helt skiljer sig från deras egen. – För förmåga att lida ger man ingenting, lidanden ska nämligen inte finnas, de är egentligen föråldrade.”

En slags succession, tradering

Den framstående teologen och dominikanen Cornelius Ernst OP var student i Cambridge (Magdalen College) 1944 – 1946. Samtidigt var Ludwig Wittgenstein i Cambridge som professor vid Trinity College. Wittgenstein var redan då en världsberömd filosof. Cornelius Ernst kunde knappast undgå att fångas av Wittgensteins filosofi. 1946 blev Cornelius Ernst katolik och bestämde sig samtidigt för att bli dominikan och kom till dominikanernas studiekloster Hawkesyard, först som student men efter prästvigningen 1954 började han undervisa. 1966 kom han till Blackfriars i Oxford och blev ”Regent of Studies”. Två filosofer och en teolog kom att dominera hans undervisning; Ludwig Wittgenstein, Martin Heidegger och Thomas ab Aquino.

Fergus Kerr OP undervisades av Cornelius Ernst i Hawkesyard och uppmanades att studera Thomas, Wittgenstein och Heidegger och det är ingen överdrift att säga att dessa tre kom att dominera Fergus Kerrs föreläsningar och författarskap.

 

Det var Fergus Kerr som i sin tur förde mig till Wittgenstein och Heidegger. Thomas ab Aquino hade jag studerat tidigare. Själv har jag dock bara varit förmögen till reproduktion.

 

Förnuftets gudinna

Vid franska revolutionen förde pöbeln en som hora utstyrd gudinna in i Notre Dame i Paris. Nu i vår tid har franska revolutionen segrat. Det egna förnuftet är högsta auktoritet, något högre finns inte. Mitt förnuft har blivit min gud. Vad skulle kunna vara högre? Ändå är det så att allt jag har, har jag fått från andra. Det finns inget eget.

En besvärlig fråga

För ett antal år sedan höll jag en föreläsning i en svenskkyrklig församling i Linköping. Där framförde jag samma tanke som hade dominerat min doktorsavhandling, nämligen att en forntida texts kultiska hemvist, dess Sitz im Leben, är avgörande för förståelsen av texten. En åhörare frågade på vad sätt en texts användning är av betydelse för förståelsen av textinnehållet. Mitt svar var klent trots att jag behandlat frågan i min avhandling.

Naturligtvis finns det brister i avhandlingen och viss kritik är berättigad, men den bärande centrala hypotesen står sig enligt min mening. Den 1700 år gamla texten som jag avhandlade kan inte förstås utan sin kultiska hemvist och detta gäller även bibeltexter. Dessa forntida texter vare sig det gäller Nag Hammadi texterna eller bibliska texter skrevs inte för stilla läsning hemma i läsfåtöljen utan för att användas i ett kultiskt sammanhang.

En text har ett budskap. Är texten avsedd att sjungas föreligger ett ömsesidigt befruktande mellan musik och text, men musikens bidrag kan inte förklaras med ord utan ligger i själva musikupplevelsen. Så är det med all musik enligt Ludwig Wittgenstein. Framförs texten och musiken i en lokal skapad för detta ändamål tillkommer ytterligare en aspekt. De som sjunger texten i ett kultiskt sammanhang har ofta kläder som visar att de är några andra under den kultiska akten. Detta är tydligt till exempel i egyptiska tempeldekorationer. Dekorationer, bilderna i den kultiska lokalen tillför ytterligare aspekter.

Sammantaget tilldrar sig alltsammans någon annanstans i en annan tid och deltagarna förs dit. Ingen del i kulten kan brytas loss utan att helheten blir obegriplig, allra minst kan texten och musiken lösgöras från sammanhanget. Tyvärr är det ofta filologerna som bryter ut texten och musikvetare som bara sysslar med musiken som till sist bara blir vacker.

Kulten med alla dess komponenter förutsätts dessutom att levas inte bara i kulten utan även utanför den. Här kan man associera till Wittgensteins syn på språket när han hävdar att språket återger praxis, inte ting.

Hur kan man bryta loss texten, musiken, bilderna, kläderna, arkitekturen från helheten? Helheten närvarandegör händelser där de närvarande framträder som ”mytologiska” gestalter hämtade från traderade skeenden av kosmisk betydelse.

Ännu en besvärlig fråga

För några år sedan fick jag en besvärlig fråga från en av hemsidans besökare. Han frågade hur mitt påstående om att Tåkern under 1100-talet kunde sträcka sig förbi Alvastra kloster som jag hävdat i ”Medeltiden i nytt ljus”. Jag påstår ju att munkarna sänkte Tåkern för att skapa ny odlingsmark. Cistercienserna var ju mästare i sjösänkningsföretag. I så fall skulle Tåkern ha täckt Dags mosse med all sin torv och en mosse bildas ju inte på botten av sjöar. Jag tror Carl Fries har löst mitt problem i sin artikel ”Hav och land” i Svenska Turistförenings årsskrift 1938 där han bland annat skriver om Tåkern.

”Till sin omfattning är den märkliga fågelsjön ej längre densamma som under stenåldern. Då var den långt större än i våra dagar; en av dessa grunda, gyttjiga träskvikar sträckte sig åt sydväst över den nuvarande Dags mosse ända in mot Alvastra branter och därute hade träskfolket sina enkla hyddor på ett underlag av pålar och risknippen i den bubblande dyn. Tiden gick, klimatet blev torrare, träskviken vid Alvastra torkade ut och gav icke längre det skydd mot fiender och vilddjur, som pålbyggarna sökt och funnit därute. Den sällsamma byn låg till sist avfolkad och tom, hyddorna sjönko ihop över askan på de enkla härdarna och gömdes under grönska och mull. Tåkern torkade ut allt mer, avloppet sinade, kärrängar och vassar drogo sig tillbaka till den djupaste delen av sjöbottnen. Men då inträffade vid övergången mellan brons- och järnåldern den våldsamma förändring till ett nederbördsrikt och fuktigt klimat som haft så vittgående följder i hela vårt land. Med ens återvann Tåkern något av sin forna storhet och översvämmade de ängar och mader där bronsåldersfolkets hjordar måhända gått i vall.”

När Cistercienserna kom till Alvastra 1143 hade alltså sjön enligt Fries sin ursprungliga utsträckning. Dags mosse blev sjöbotten. Därmed är förutsättningarna för en plats för cistercienskloster uppfyllda. Läs mer därom i ”Medeltiden i nytt ljus”.

Gemenskap

Gemenskap uppnås inte genom att prata sig samman utan genom att göra praktiska saker tillsammans. Det gäller även ekumenik.

 

1 Korintierbrevet 12:3

Και ουδει s δυναται ειπειν κυριος ιηςους ει μη εν πνευματι αγιωι

I den senaste svenska bibelöversättningen från år 2000 har man översatt denna text: ”Ingen kan säga Jesus är herre, om han inte är fylld av den heliga anden.”

Jag kan inte se annat än att det är en tolkning av texten som avviker från grundtexten. En ordagrann översättning gör texten fullt begriplig ur ett annat perspektiv: ”Ingen kan säga, Jesus är Herre, om han inte är i den Heliga Anden.”

I Bibel 2000 anser man att en människa fylls av den helige ande som kommer någonstans ifrån och fyller den enskilde. En av Descartes och upplysningstiden präglad syn på människan. I en ordagrann översättning som de flesta översättningar håller sig till är den enskilda människan i den Heliga Anden, omsluten av den. Det är en syn som går att återföra till kyrkofäderna. Jesus säger till apostlarna; tag emot helig ande och blåser på dem. Apostlarna ger anden vidare till sin sina efterföljare. Kyrkan samlad runt apostlarnas efterträdare bär så anden vidare och den som är i kyrkan, i anden, kan säga Jesus är Herre. Enbart i den kristna gemenskapen kan man säga Jesus är Herre. Historien traderar Anden, hela uppenbarelsen, till alla. Det är alltså ingen övernaturlig infusion i enskilda människor som gör dem fyllda av Anden utan de som är i Anden, kyrkan, kan säga Jesus är Herre.

Så skrev jag 2013.

Så kom Folkbibeln 2015 med översättningen: ”ingen kan säga 'Jesus är Herren' annat än i kraft av den helige Ande”.

I Vulgata står det som i den grekiska grundtexten: ”nemo potest dicere, Dominus Iesus, nisi in Spriritu sancto”.

Samma ordalydelse hittar vi i 1917 års översättning: ”så kan ej heller någon säga 'Jesus är Herre' annat än i den helige Ande”.

I två moderna svenska översättningar har man uppenbart några skäl att lämna grundtexten, Vulgata och 1917 års översättning. Detta är inte unikt för svenska översättningsprojekt. Är man så fast i nyplatonskt tänkande att man inte kan lämna föreställningen att Anden är någon annanstans, men kan ge oss kraft eller fylla oss. Att vi skulle kunna leva i den Helige Anden verkar för många uteslutet. Dualismen fortsätter att prägla mångas förståelse av kristendomen, men Jesus och apostlarna var inte greker, platonister, de var hebréer och i den kulturmiljön hör dualism inte hemma.

 

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Alternativ till epigenetiken

Statistiskt verkar det vara ett klart samband mellan vad mor- och far-föräldrar fick uppleva vid en viss ålder och barnbarnens hälsa och öden. Det är inte fråga om ett genetiskt arv utan vad man idag kallar ett epigenetiskt arv. Flera studier visar ett sådant samband, inte minst den så kallade Överkalixstudien. Stora forskningsprojekt har dragits igång för att kartlägga mekanismerna bakom dessa häpnadsväckande arv. Vi skulle alltså inte bara ärva våra förfäders gener utan även påverkas av vad de fick vara med om under sitt liv.

Idag verkar naturvetenskapen tagit ett fast grepp om taktpinnen och forskare inom genetikens område får stora forskningsanslag för att utröna hur detta biologiska livssituationsarv fungerar. Man förutsätter nämligen att det är ett biologiskt arv trots att inga rön hittills styrker den utgångspunkten. Som en biolog vid en epigenetisk konferens uttryckte sig; ”ser jag inga biologiska förändringar tror jag inte på detta”.

Man utgår alltså från att det inte finns andra sätt att ärva egenskaper än rent biologiska. Så lite kontakt finns alltså mellan naturvetenskap och humaniora trots att man när epigenetik var ett tämligen nytt forskningsfält startade åtminstone ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt, nämligen i Lund.

Miljoner rullar alltså nu in till ”epigenetisk” forskning som hittills inte lett till några resultat. Ja, vi vet idag över huvud taget inte om epigenetiska arv finns. Här vill jag peka på humanistiska vetenskapliga rön som pekar i en helt annan riktning än epigenetiken.

En sak är att människor så långt bakåt i tiden vi kan se verkar ha räknat med att förfädernas liv i allra högsta grad påverkade de levande, inte bara på kollektiv nivå utan även på individuell nivå. Såväl framgång, välgång, lycka som synder, straff och olycka sträckte sig över generationsgränserna, generation efter generation. Ofta såg man att konsekvenserna av till exempel ett grovt omoraliskt handlande inte drabbade den som utfört handlingen utan hans efterkommande i flera generationer. Låt mig bara ta ett skriftligt exempel på denna uppfattning, från femte Mosebok 5:6 – 11:

”Jag är Herren din Gud som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha några gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bilstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem Ty jag är Herren din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Vidare har ofta en släkt bedömts inte utifrån de levandes handel och vandel utan efter deras förfäders. I det allmänna medvetandet är alltså arv orsakade av förfäders liv ingen nyhet. Detta är emellertid knappast vad man kan kalla vetenskapliga rön vilket vetenskapsbegrepp man än ansluter sig till. Å andra sidan skall man inte underskatta gångna generationers uppmärksamhet och klarsyn.

Här vill jag emellertid peka på forskningsrön som pekar på arv bortom genetik och epigenetik.

 

 

 

Anamnesis

Grekiska av mnesis = minne och ana = över, ger en förstärkande effekt

Betydelsen blir således närmast ett närvarandegörande av det förflutna

Våra förfäder lever vidare i oss på många olika sätt. Det är en slutsats vi kan dra av genetiken, men även av att vi är präglade av tidigare generationers värderingar, kunskap, språk, tro, gester, mimik, erfarenheter och så vidare. Man kan till och med gå så långt som att påstå att allt som ordet ”jag” kan tänkas omfatta har jag fått av andra. Det gäller inte bara själva livet utan även allt det jag läst, hört och sett andra göra. Samma tanke finner vi hos Henri de Lubac SJ som ansåg att kyrkans mission till ett folk även omfattade de levandes förfäder. Så vitt jag förstår på grund av att de fortlevde i de nu levande. Det skulle alltså inte finnas individer, odelbara enheter. Istället skulle vi dela allt med andra levande och nu döda samt framtida generationer.

Att vi i oss rymmer våra anfäders liv på olika sätt är svårt att förneka, men hur är det med minnen? Allt kanske inte är genetiska arv eller miljöpåverkan. När ett barn visar sig ha lätt för vissa saker eller visar intresse för vissa saker talar omgivningen ofta om att det har du efter din far, din mor, din farfar, din mormor… Man talar om anlag. Vi skulle allstå ha vissa ”medfödda” anlag för vissa färdigheter. Är det att minnas över generationerna eller är anlag just ett genetiskt arv?

Amerikanska forskare har gjort experiment med möss för att se om minne över generationerna är möjligt. Experimenten innebar att man gav möss en elektrisk stöt vid lukten av körsbärsträd. Mycket snart reagerade mössen med rädsla så fort de kände lukten av körsbärsträd. De hade blivit betingade. Nästa generation möss som inte fick några stötar reagerade även de med oro när de kände lukten av körsbärsträd. Generationen före mössen som betingats reagerade inte på lukten av körsbärsträd. Minne skulle alltså ärvts över generationerna. Är detta ett epigenetiskt arv eller kan arvet skett på annat sätt?

Här vill jag nämna teorier om kulturella minnen som framförts av bland andra den kände egyptologen Jan Assmann och hans hustru litteraturvetaren Aleida Assmann. De talar om ett interaktivt och kommunikativt minne som kan bäras av en grupp människor i cirka tre generationer, det vill säga cirka åttio år. Det påverkas av förändringar i gruppen och dess omgivning, men upprätthålls i stort sett under denna tid i det vardagliga umgänget inom gruppen. Gruppen kan vara en familj, en by, en trakt, en stad eller ett folk.

Dessa kulturella minnen måste institutionaliseras för att fortleva längre än tre generationer, till exempel genom bilder, texter, hantverk och närmast rituella beteenden. Det kulturella minnet kan trängas bort genom aktiv glömska, genom förstörelse av material som stöder minnet, men minnet kan också passivt glömmas genom försummelse. Skrifter, bilder och föremål kan även förstärka det kulturella minnet. Det kulturella minnet är alltså socialt till skillnad från det epigenetiska minnet.

Det Assmann talar om är kulturella minnen, ett slags sociala minnen, men hur är det med andra minnen? Till exempel upplevelser som farfar hade, en farfar jag aldrig sett. Finns hans minnen i mig? Ja, som kulturellt minne och som genetiskt minne (här räknar jag alltså inte med det ostyrkta epigenetiska minnet). Frågan är om vi kan gå längre än så. Koncentrationslägerfångars upplevelser verkar ha en benägenhet att gå i arv som trauman i efterkommande generationer trots att de före detta fångarna inte talat om vad de upplevde under kriget, men är det minnen?

Ansvarar vi för våra anfäder och våra efterkommande eftersom de lever i oss? Jaget är i så fall inte individuellt utan generationslöst. Kan intressen, lycka och trauman gå i arv från personer vi aldrig sett eller hört något om? Det är frågan som Assmanns forskning bara till en del berör, men det han benämner som kulturella minnen kan knappast enbart omfatta positiva företeelser utan även till exempel svält, epidemier, fattigdom och krig, fyra företeelser som är intimt sammanvävda med lokal eller global överbefolkning.

Tradition

Ordet tradition kommer av latinets traditio, överlämnande och tradere, överlämna. Den grekiska motsvarigheten är paradidwmi som betyder ge, lämna över. Ordet har många aspekter. Här kommer jag betona hur överlämnanden går till mellan olika generationer. Alla generationer överlämnar livsnödvändiga kunskaper till de efterkommande generationerna, till exempel språk, moral, praktiska kunskaper, tro (som åtminstone inte enbart innebär försanthållande), sedvänjor, historia och så vidare. Dessa till synes skilda företeelser hänger emellertid intimt samman, i själva verket är de oskiljaktiga.

Max Scheler ansåg att en person inte var en självständig substans, inte heller ett objekt utan istället en konkret enhet av gärningar. Därmed skulle vi vara såväl individer som sociala varelser och som sådana värderar vi apriori objektiva oföränderliga värden, det som Scheler kallar ”Wertfühlen”. Det var Scheler som ledde Edith Stein till frågan om empatins betydelse för moralen. Hennes avhandling från 1916 handlade just om detta; ”Zum Problem der Einfühlung”. Handlingar och händelser hos andra upplever vi i oss själva, Einfühlung. Vi lever oss in i den andre. Detta är en central insikt när det gäller frågan hur vi traderar andras upplevelser, handlingar och händelser. Vi ser och lever oss in i den andre och bär hans upplevelser med oss som en del av oss själva och traderar dem medvetet eller omedvetet till andra.

Scheler var inte Edmund Husserls lärjunge, men hade nära kontakt med flera fenomenologer som gått i skola hos Husserl. Martin Heidegger däremot var liksom Edith Stein en av Husserls studenter. Även Heideggers filosofi rör indirekt frågan hur vi traderar.

Heidegger ställer den ontologiska frågan oerhört radikalt. Vad är existens, vad menar vi när vi säger att någon finns, existerar, är. Heidegger menar att den grekiska filosofin lett oss helt vilse. Människan är inte ett tänkande ting, något självmedvetet. Jaget, självet är inte skilt från den värld det lever i. Jaget är inte något transcendent. Ordet jag är till och med olyckligt. Kanske är det som Heidegger säger att tanken på ett från den övriga världen särskilt jag är ett grekiskt misstag som stått västerlandet dyrt genom den individualism och solipsism det innebär.

Vår existens kännetecknas istället av ”tillvaro”, ”dasein”. Vi är alltid hos någon, hos något, i relation till något ”sein bei”. Jaget står alltså egentligen inte i relation till något utan vår existens utmärks av ”sein bei”. Allt, inklusive människan, bestäms i relation till annat och andra. Inget och ingen har bestämbara egenskaper. Alla får sin existens i relation, ”sein be”. Vi möter samma tanke hos Martin Buber ungefär samtidigt.

Enligt Schopenhauer och buddhismen är det begäret som leder till den falska föreställningen att vi är något särskilt, bestämbart, bestående. Heidegger menar att vår existens utmärks av att vara i världen, ”in-der-welt-sein”. Jag är inte ett ting bland andra ting utan genom min existens är jag redan utkastad i världen, det är detta som utmärker min existens. Kristendomen gör det misstaget enligt Heidegger att ofta uppfatta Gud som någon bortom vår värld som vi skulle kunna uppleva. Om nu detta är Heideggers uppfattning av den kristna gudstron är den oerhört förenklad och det kan bero på att de korta teologiska studier han genomled präglades av nythomism. Ordet Gud förstås visserligen ofta som ett substantiv, men kanske borde vi som jag framfört i andra sammanhang förställa oss Gud som ett verb.

I det tidlösa nuet, tidlöst i den meningen att någon absolut tid inte finns för varken Heidegger, Einstein eller Augustinus, i detta nu ligger den totala friheten enligt Heidegger. Människans möjlighet till frihet att existera ligger i tidlösheten och obestämbarheten, möjligheten att få verklig existens, att vara.

Är Heideggers ”Nachwort” från 1943 begripligt? Där står bland annat: ”Av nöden är att varats sanning värnas vad som än må vederfaras människan och allt varande. Offret är förslösandet av människoväsendet, ett förslösande som är upphöjt över allt tvång, uppkommet ur frihetens avgrund in i värnandet av varat för det varande”.

Varats sanning skall värnas till varje pris. Världen och människan får inte förtingligas. För att värna varat måste vi offra vårt ”Menschenwesen” och nå en egentlig tillvaro i ett radikalt omtolkande av varat och tiden. Vi måste offra vår oegentliga existens, oss själva som jag. Ur friheten är offret sprunget. Detta offer är ett tack till varat för det varande.

Varats sanning skulle alltså innebära att vi är allt det vi är hos, står i relation till. Vi är allstå inte avskilda från dem som varit, är och kommer att vara. Vi är hos dem, de är i oss, de är ”jag”. Som Martin Buber säger, Ich und Du!

Människan är enligt Martin Buber i gemenskap med Gud och denna gemenskap måste förverkligas i varje nu. Människan skall alltså förverkliga Gud i världen. Judendomen är en historisk religion i den meningen att Gud framträder i det historiska skeendet. Martin Buber menar att genom att möta historien, allt, som ett du förverkligas Gud i mötet. Gud är inte ett ting, ett det, som vi kan stå i relation till utan Gud är just relationen mellan jag och du. Gud skulle alltså vara ett verb. Det finns inget sär skilt jag utan Gud förverkligas i mötet med den andre eller det andra. I historien är det var och ens uppgift att göra det man är ämnad att göra och därmed förverkligas Gud i världen. Realismen är tydlig till och med i den judiska mystiken. Den eller det som framträder i det historiska skeendet skall alltså mötas som ett du. Genom vår inlevelseförmåga lever vi oss in i dem vi möter i historia, nutid och framtid. Det är detta som ger oss existens, men inte en särskild existens utan en existens som bär, traderar, de bortgångna, de nu levande till de kommande.

Till sist skall vi se vad Ludwig Wittgenstein har att tillföra. Jag får hänvisa till vad jag har skrivet om hans filosofi i andra sammanhang. Här kan det bara bli en kort sammanfattning när det gäller hans syn på jaget, medvetandet och språket.

Liksom Heidegger menar Wittgenstein att personers medvetanden inte är avskilda från varandra. Det som erfars är inte något privat. Vi är inte en själ som tittar ut på världen genom våra sinnen. Descartes gör jaget transcendent, skilt från världen, genom att påstå att jaget är det enda vi vet existerar. Vi tar det som vi ser som så självklart att vi förutsätter något bortom det vi ser i så stor utsträckning att vi inte ser det mest självklara. Vi skiljer psykiskt från fysiskt. Wittgenstein påstår helt enkelt att självet inte är något självständigt som flyter omkring i tid och rum. Istället är namngivande alltid förknippat med handling, praxis, inte till ting. Språket hör samman med vårt sätt leva, vår livsform. Att säga att ord betyder något saknar mening. Vid minsta eftertanke är detta något självklart. Ett ord får sin betydelse i ett sammanhang, en sats och en situation. Ordens betydelse ligger i deras relation till andra ord, (”sein bei?). I en berättelse, en bok, en kultur, ett liv… Dessa större sammanhang har sina Sitz im Leben. Inget betyder något utan får sin mening i sitt sammanhang, genom att vara utkastat i tillvaron skulle Heidegger säga. Språket är helt beroende av vår livsform. En gemenskaps livsform präglas av gemenskapens historia och miljö.

Vid seminarier i Cambridge kom den kände matematikern Alan Turing i hårda diskussioner med Wittgenstein om matematikens grunder. I grund och botten verkar diskussionen ha rört sig om möjligheten att definiera, att ha en åsikt, att göra en felaktig matematisk kalkyl. Allt faller på att det inte finns något som betecknar något. Wittgenstein menar att definiera något är detsamma som att inte säga något alls. Han försöker se orden, tecknen, på ett helt annat sätt än refererande till ting. Fergus Kerr OP sammanfattar det hela så här: ”Wittgenstein is trying to get his reader to think of how words are tied up with human life. It is a kind of anthropology”.

Språket och aktiviteterna är alltså invävda i varandra. Det är det Wittgenstein kallar språkspel. Aktiviteterna sker i enlighet med en tradition och traditionen blir därför språkets grammatik. Generationer traderar allstå praxis, livsform, språket och dess grammatik. Språk i Wittgensteins mening är inte bara det vi vanligen menar med språk utan alla mänskliga aktiviteter. Vi måste alltså acceptera livets former, språk, aktiviteter, tradition, invävda i varandra. Min existens är alltså oskiljaktigt sammanvävd med andras existens. Trots det är vi upptagna av vad Augustinus kallar ”amor sui”. Jagbegreppet härstammar enligt Wittgenstein, Heidegger och Buber från sokratisk filosofi. Där ligger grunden för att se jaget metafysisiskt, den befängda tanken att tänkandet äger rum i huvudet. Detta kastar oss ut i solipsism, den totala ensamheten enligt Wittgenstein.

Istället för att se jaget som ett isolerat tänkande i huvudet som iakttar världen därutanför vill Wittgenstein hävda att mitt medvetande inte är skilt från andras. Smärtan är inte ett objekt för vårt medvetande. Andra har tillgång till min smärta, vi visar den. Det är enligt Wittgenstein ingen skillnad mellan jag och visandet av min smärta. Känslor är inte metafysiska utan fullt synliga. Samma tanke möter som vi sett hos Edith Stein. Aktiviteter, språk och tradition är inte något privat. Mitt språk och mina upplevelser är inte privata eftersom de är intimt förknippade med mina sensoriska-motoriska centra som enligt Wittgenstein är offentliga. Kroppen innesluter alltså inte själen, den visar den. Ordet jag har alltså ingen referens, det betyder ingenting.

Självet hittar vi alltså inte i erfarenheterna, men det är heller inte utanför världen, transcendent. Självet är snarare världens gräns som Wittgenstein menade redan i Tractatus. Medvetandet skulle alltså vara identiskt med min relation till omgivningen. Återigen ser vi tankar som liknar Bubers. Jag är inte ett ting. Vi kan också jämföra med Aristoteles eidos som vanligen översätts form, men det grekiska ordet har också betydelsen ”det som syns”, ”det som visar sig”. Bara vi inte tänker oss ett jag som upplever något utanför sig. Vi vet inget oberoende av vår livsform, vårt sätt att leva. Att förstå är enligt Wittgenstein att igenkänna aktiviteter. Sanning är något som är i överensstämmelse med min mänskliga aktivitet, min tradition. För Wittgenstein är tänkande och tal aldrig definitioner av objekt. Utan tradition och gemenskap finns ingen värld. Ett resultat av tanken på mitt eget oberoende är idag entreprenörsandan. Jag och tingen har blivit det centrala och livet har marginaliserats. Det primära måste vara livsformen, praxis, tradition och vår gemenskap enligt Wittgenstein. Återigen, självet är ingen iaktagare av världen. Ord har mening enbart i livsströmmen. Såväl idealism som realism är metafysiska för Wittgenstein. Vi tror oss kunna reflektera och rationalisera, men därmed alienerar vi oss från verkligheten. Meningen är inför våra ögon, inte bortom det vi ser.

Skulle man kunna säga att för Wittgenstein är jag min gemenskaps livsform, tradition, som jag traderar i mitt liv till andra.

Rotlöshet

Saul Bellow behandlar i sitt författarskap ofta temat; ”den moderna människans främlingskap”.

Simone Weil talar om faran av rotlöshet och vikten av att slå rot.

Jan Assmann har fört fram tanken på ett ”kulturellt minne” som sträcker sig flera generationer bakåt i tiden.

Emanuel Litvinov skriver i sin roman ”Ett rum i Berlin”: ”Vi kan leva som om historien inte finns, men den tränger sig på.”

Minneslitteraturen försöker av fragment förstå vad som en gång hände och vad som format oss, förstå vem jag är.

Viktor Rydberg skrev i ”Om människans förut-tillvaro” hur man i forntiden var övertygad om människans förut-tillvaro, preexistens. Inte bara Kristus skulle vara preexistent, utan vi alla.

Samma tanke möter hos den franske teologen Henri de Lubac.

Det är enligt min egen mening inte enbart som Litvinov säger att historien tränger sig på, den är till och med i oss, vi är vår historia, vår tradition. Mitt språk, mina levnadsvanor, min mimik, mina värderingar, hur jag tänker. Inget av allt detta kommer från ett fördolt inre. Solipsismen är död. Allt är förmedlat till oss av andra under vår historia. Det gäller alltså att lära känna sig själv genom sin historia och med sin historia menar jag alltså även våra döda anfäders historia.

Inte minst den urbana människan har klippt av länken till sin historia. Inte av fri vilja utan av krafter som påtvingats henne. Från livet som bonde på landet under tusentals år, ofta under svåra umbäranden, lever hon nu som främling i staden i relativt stort överflöd. Hon har blivit rotlös. Många känner inte sina far- och morföräldrar, än mindre sina far- och morföräldrars föräldrar. Många känner inte ens den ena eller båda föräldrarna. Trots denna nya livsforms rotlöshet lever våra förfäder i oss liksom våra efterkommande. På det sättet har vi en preexistens och postexistens. Vi har dock blivit främlingar som Saul Bellow för oss själva. Vi har tvingats in i ett liv där traditionen, vår historia, finns i oss, men inte i vår omgivning. För första gången sedan vi lämnade jakt- och samlarlivet och blev bönder, måste vi aktivt söka det som vi är, vår identitet. Det räcker att gå några generationer tillbaka, se hur vi levde då, vilken livsform vi hade då, så finner du dig själv.

Om nu någon tror sig ha ett eget särskilt förnuft som han kan orientera sig med i livet så grundar sig denna föreställning i René Descartes solipsistiska teori. Jag hävdar istället att vi har ett gemensamt förnuft, gemensamt med andra i vår livsform, i vår språkgemenskap, med dem som har samma grammatik som vi. Även med våra anfäder och efterkommande har vi detta gemensamma förnuft som skapats genom långvarig tradering. Med hjälp av detta förnuft förstår vi världen eftersom vårt förnuft och världen har ett gemensamt ursprung hur vi än benämner detta ursprung. Det vi kallar ”jag” är alltså en livsström som genomströmmar oss.

Av detta förstår vi att traditionens formation av oss framförallt sker i unga år och överlämnandet till andra framförallt senare i livet.

Formationen

När formas en människa? Naturligtvis framförallt under fosterstadiet samt barn- och ungdomsåren. Det mesta är klart i början av 20-åren. Inte minst de åren som vi inte aktivt kan minnas är centrala i formationen. De präglar oss hela livet även om de inte kan bli synliga för oss annat än genom privat historisk forskning.

Det som händer oss under dessa dryga 20 år blir min karaktär som sedan förstärks, den förändras enbart i ringa mån. Denna kropp-själ formation ger vi vidare, jag lever vidare i andra.

Dramatiska händelser som till exempel Storsvagåren 1866, 1867, 1868 lever vidare i de släkten som följde på dem som var med. ”Släktbanden” visar sig. Barn, barnbarn och barnbarns barn till dem som i unga år upplevde svälten och nära anhörigas död ärver upplevelserna genom den tradering jag försökt beskriva. Detta är inte epigenetik, det är traditionell tradering som tidigare generationer varit medvetna om, men som i vår urbaniserade individualistiska värld upplevs som främmande. Det räcker att läsa till exempel Vilhelm Mobergs utvandrarepos så finnar man dessa föreställningar på var och varannan sida. Moberg var ju djupt rotad i det småländska småbrukarsamhället. Han visste vad han skrev om. För filosofer som Martin Heidegger, Edith Stein, Ludwig Wittgenstein, Henri de Lubac med flera var denna tradering självklar, men de såg vetenskapspositivismens krav på monopol och inte minst Wittgenstein kämpade för att som alternativ hålla fram det mest självklara som ligger precis framför näsan på oss. Just därför ser vi det inte utan överlåter allt till den så kallade vetenskapen.

Det var många ord för en självklar sak. Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att de barn och ungdomar som 1866, 1867, 1868 såg föräldrar, syskon och andra släktingar samt grannar dö av svält och umbäranden fylldes av en skräck och rädsla som kom att prägla dem hela livet och som rimligen överfördes (traderades) till deras barn och barnbarn. Ur detta perspektiv är det snarare förvånande att man när man upptäckte det statistiska sambandet mellan mor- och farföräldrars upplevelser under storsvagåren och barnbarnens hälsa omedelbart satte igång och letade efter ett biologiskt arv bortom genetiken som nu blivit en ”vetenskap”, epigenetik.

Låt mig avsluta med ett Carl Malmstencitat: ”Ur led är tiden. Ingen torde kunna vrida den rätt igen… Maskinerna, tekniken som skulle lätta vår möda och ge oss frihet att leva starkt och äkta, har byggt en mur mellan oss och verkligheten… Kultur är frukten av eget arbete – äkta känns den självklara yttringen av en inre kultur”.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Sommarfragment 2015

Fergus Kerr om Wittgenstein

”To remind us that we do things with words, rather than simply assiciate them with objects, shifts the focus of meanings from the ego´s mental enclosure to the social world where people sell apples…”

Även naturvetenskapen är hänvisad till att beskriva världen med hjälp av vårt vardagliga språk som inte grundas i iakttagelser av objekt och namngivandet av dem utan vad vi gör i vår ”livsform”. Detta förbiser Wittgenstein och många naturvetare. Samma sak gäller matematiken som inte är en upptäckt utan sprungen ur en social nödsituation.

Läs mer i ”Filosofisk fysik” under reflektioner.

Mer fysik

Med hjälp av vardagsspråket som hör hemma i en ”livsform” använder naturvetare ord som ”materia, verkligheten och vetenskap…” för att beteckna något bortom vardagslivet, en närmast metafysisk verklighet som kräver avancerade instrument och avancerad matematik för att blottlägga. Med dessa instrument blottlägger man en hypotetisk verklighet och använder modeller från vardagslivet för att beskriva den. Det är just detta som brukar betecknas med metafysik. Till och med många teologer har övergivit metafysiken, men inte naturvetenskapen.

Läs mer i ”Filosofisk fysik” under reflektioner.

Lite etymologi

Ordet ”Helgedom” är ett av alla närmast förlorade ord. Det kommer av helga, det vill säga hela, och dom som i tyskans tun, ryskans duma och engelskan do, det vill säga göra. Ordet betyder alltså att göra hel. Människan skall åter göras hel i helgedomen.

Psykologer och psykiatrer

Psykologer och psykiatrer i Sverige vill få ensamrätt på att behandla ”psykiskt sjuka”! Säkert är det också de som skall avgöra vad psykisk sjukdom är och vilka diagnoser som är sjukdom. Därmed har de garanterat sig en stor marknad, en stor mängd patienter. Det vill säga en stor del av Sveriges befolkning. Jag antar att man inte får bota sig själv.

Läs mer i ”Medical Nemesis” av Ivan Illich under reflektioner.

Medvetande

Consciousness. Medvetande. Hur har detta ord blivit ett objekt. Det är väl uppenbart att det rör sig om vetande som man är med om. Veta är ju ett gammalt indoeuropeiskt ord som närmast betyder se. Medvetande är alltså att se något tillsammans, inte ett objekt inne i kraniet som psykologerna vill få oss att tro.

Ordet ”jag” är något Wittgenstein, Heidegger och inte minst Martin Buber i ”Ich und Du” sysslat med.

Det är uppenbart att egyptiska tempelinskriptioner undvek ordet. Professorn i religionshistoria Jan Bergman skrev sin avhandling (Ich bin Isis) om Isisaretalogin. Han letade efter ”jag är” utsagor i hela det forntida Egypten och hittade några få inskriptioner.

Har vi ett avskilt ”själv”?

Fergus Kerr: ”The ”I” is not hidden in the head; it is the world viewed”.

Läs mer i ”Filosofisk psykologi” under reflektioner.

Tänker vi?

Vi talar ofta om vad vi tänker. Idag har det blivit populärt att fråga: ”Hur tänker du nu”.

Vad menar vi när vi säger till exempel: ”I morgon tänker jag gå att bada”.

Eller ”vad tänker du göra nu”.

Se alltid efter hur ord används i vardagsspråket, de är sällan namn på objekt utan ord som betecknar aktiviteter, fullt synlig för alla. Sedan envisas psykologin med att använda ordet ”tänka” för något fördolt som äger rum inne i huvudet. Ren solipsism och metafysik!

Läs mer i ”Filosofisk psykologi” under reflektioner eller rent av om Wittgenstein, Heidegger och Buber i ”Filosofins och teologins historia”.

Sant – falskt

Fergus Kerr: ”It is certainty what people say that is true or false, but what makes it possible for them to affirm or deny anything in the first place is not views or beliefs but more fundamentally, their being engaged in patterns of activity which already contain the concept of being right and wrong.”

Har Fergus Kerr rätt innebär det att åsikter och tro anses sanna eller falska beroende på att olika praktiska aktiviteter befunnits vara riktiga eller felaktiga i en forntid. Aktiviteterna har befunnits fungera eller inte fungera. Därefter har idéer uppstått som på samma sätt bedömts som sanna eller falska på samma sätt som en fysisk aktivitet befunnits vara rätt eller fel.

Innebär detta dessutom att en tro måste vara en aktivitet för att vara sann eller falsk, rätt eller fel? En ideologi som inte praktiseras skulle inte kunna vara sann eller falsk. Det vi gör är rätt eller fel, men inte åsikter.

Läs mer i sammanfattningen av Fergus Kerrs bok ”Theology after Wittgenstein” under forskningsarbeten eller varför inte hela boken.

Hölderlin

Fergus Kerr: Again and again, by a synopsis of trivialities, Wittgenstein drives us back, against all our metaphysical inclinations, to discover ourselves in ”the whole, consisting of the language and the activities with which it is interwoven”

Jämför Hölderlins ord: ”Seit ein Gespräch wir sind”

Fergud Kerr igen: ”Wittgenstein is thinking of his own work, as the invention of a therapy for metaphysical illusions, he is surely saying that those illusions are nourished by a certain social order that needs to be changed”.

Wittgenstein: ”I am by no means sure that I should prefer a continuation of my work by others to a change in the way people live which would make all these questions superfluous.

 

 

Sälja sig själv

Vid en lektion i ekonomi för länge sedan inledde läraren kursen med att säga: ”De flesta har inte mycket att sälja för att få en inkomst. Det värdefullaste de har är sin egen arbetskraft som de alltså säljer.” Detta är lönearbete. Vad lönearbetaren säljer är alltså sig själv, sitt liv. Alternativet är autonom produktion i Ivan Illichs och Per Rösiös mening. I autonom produktion är människan fri. Industrialismens slaveri är nog bäst skildrad av Charlie Chaplin i filmen ”Moderna tider”.

Läs mer i Medical Nemesis och Småbrukets renässans under reflektioner.

 

Ivan Illich

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

Arbetslösheten är stor, bland ungdomar förödande stor och de politiska ledarna kommer med än det ena än det andra befängda förslaget för att minska den, särskilt bland unga. Enligt min mening råder ingen brist på arbete, det är lönearbete det är brist på.

Ingen kan väl arbeta utan lön? Förr gick det bra som jag skall visa, men idag kan nog ingen leva enbart på arbete utan någon löneinkomst i pengar. Enbart lönearbete är emellertid inte enda lösningen för att kunna försörja sig. Med en väldigt liten inkomst går det att minimera utgifterna så att det ändå går att leva ett gott och rikt liv. Idén är inte ny, den hade en gång kunnat förverkligas i stor skala, men motkrafterna var för starka. Nu är det möjligt endast för några få till att börja med, men på sikt är det den enda vägen när industrialism, kommersialism, urbanisering och storskaligt jordbruk nått vägs ände.

För att visa att det en gång fanns ett alternativ till industriarbete och annat lönearbete, till konsumism, urbanisering och kommersialism samt att denna möjlighet kanske ännu finns vill jag börja med att presentera Per Jönson Rösiö som hela sitt liv kämpade mot den utveckling som idag lett till massarbetslöshet, utslagning av unga redan i skolsystemet och förorter fyllda av hopplöshet.

Per Jönson Rösiö

1861 – 1935

Per Jönson Rösiös far, Jöns Bengtsson, var bonde och köpte Rösiögården i Blekinge 1866, men dog efter bara några få år varefter modern och en styvfader drev gården. Per Rösiö gick i en ambulerande folkskola, hade informator i hemmet, gick en handelsutbildning i Norrköping och en lantbruksutbildning i Trelleborg. Det var jordbruket som intresserade honom och han blev inspektor och förvaltare vid Gustavsviks säteri utanför Kristinehamn.

Per Rösiö arrenderade därefter föräldragården 1886 – 1892. Gården utvecklade han till ett mönsterjordbruk, gav kurser och startade 1888 Rösiö privata lantbruksskola. Han drev skolan till 1892. På gården hade han 1500 försöksrutor (parceller) så att teoretisk undervisning kunde kompletteras med förevisningar och praktik. På Allmänna Lantbruksmötet i Göteborg 1890 ställde han ut 1200 parceller. Av ekonomiska skäl lades skolan ned och Rösiö flyttade till Stockholm och började skriva artiklar i jordbruksfrågor. Två hundra tidningar abonnerade på hans artiklar.

Efter bara något halvår i Stockholm hyr han huvudbyggnaden på Ramsjöholms gods utanför Jönköping. Här startar han Nordiska lantbruksskolan. Främst var det småbrukare som sökte sig till skolan, men även torpare. Dessutom började han företa föreläsningsturnéer. 1895 publicerade han 200 tidningsartiklar. Syftet var att mobilisera landsbygdens folk mot den framväxande lockande industrialismen. Det var alltså frågan om en begynnande agrar rörelse.

1895 samlade han sina tidningsartiklar i bokform, ”Landt-mannens bok” i tio volymer som såldes i 20 000 exemplar fram till år 1900. Nyutgåvan kompletterades med ytterligare två volymer. Rösiö var nu en folkbildare av stora mått och förde en kulturkamp för småbrukets framtid. 1898 flyttar skolan till Hagaberg utanför Jönköping. Gården doneras senare till Rösiö genom en insamling. Skolan drog till sig massor av elever och dessutom gav Rösiö masskurser på några dagar runt om i landet avgiftsfritt.

Åt 1900 startade Rösiö månadstidskriften Svea som blev ett organ för småbrukets lyftning och utbredning. Här utvecklade Rösiö en agrar filosofi. Småbrukarna hade en helig mission. Småbruket, lantlivet och självförsörjningen var framtiden. Målet var ett lantbruk som skulle kunna hålla stånd mot industrialismen. Självständiga jordbruksegnahem skulle vara framtiden, inte egna hem i anslutning till jätteindustrier.

Hemmet var för Rösiö ett samhällsideal. ”Hem och jord” var hans paroll. Kvinnans roll i hemmet var moder och mannen producent i det egna jordbruket. Kvinnans särställning i hemmet var central för Rösiö, samhällets grundsten.

1899 grundade Rösiö Sveriges första småbrukarförening. Föreningen var ingen politisk rörelse utan skulle höja småbrukarnas kunskaper och kultur.

1904 – 1906 gav Rösiö ut bokverket ”Revolt” i tre band. Här hävdar Rösiö att industrialismen leder till andlig förflackning. Motkraften var livet på landet och han krävde nybildning av småjordbruk, inte minst därför att det var en kulturell livsform vilket inte industrin erbjöd. Hans kamp liknade mycket Karl Erik Forslunds, grundaren av Brunnsviks folkhögskola och författaren av boken ”Storgården”, den första bok i Sverige som såldes i över en miljon exemplar. Rösiö får även statligt stöd för sin skola, men vägrar själv att engagera sig partipolitiskt.

1907 höll han 353 föredrag med totalt 40 000 registrerade åhörare. Vid denna tid stod han på höjden av sin verksamhet, men efter 1910 avtog hans inflytande och han blev alltmer desperat. Han insåg att industrialismen och kommersialismen segrade och att småbruket trängdes undan. 1929 lades skolan i Jönköping ned.

Rösiö ansåg sig kallad och blev en folkbildare av stora mått. Han kom att kallas ”det mindre lantbrukets apostel”. Man kan säga att han fortsatte den kamp som påbörjats av Victor Rydberg och August Strindberg. Industrialismen var för Rösiö ett syndafall, men samtidigt var Rösiö modern liksom Rydberg och Strindberg. Småjordbruket skulle moderniseras, men absolut inte överges. Han försökte skapa en agrar folkrörelse mot industrialismen, men förlorade kampen.

Nu när industrialismens avigsidor är uppenbara och massarbetslösheten breder ut sig kan man fråga sig om det finns en väg tillbaka till jorden eller om den vägen för alltid är bruten. Kunskapen är ju förlorad för de allra flesta.

En sammanfattning av en 80-årings insändare

I vårt samhälle är det konkurrens och vinst som räknas och att räkna rikedomar i pengar gör att vi fokuserar på fel saker. Vi glömmer de verkliga värdena i livet. Inkomsten av lönearbete är det enda som räknas, eget arbete i hemmet räknas inte. ”Egen odling eller gemensamma projekt som syftar till ökad lokal självförsörjning räknas inte som utveckling eller tillväxt”.

Kanske kan arbetslöshetskrisen leda till en ny syn på hemarbetets betydelse. ”För många arbetslösa borde det vara möjligt att få använda den jord som nu ligger obrukad till att odla egen mat.” Det skulle leda till lokalt odlad mat utan kemiska tillsatser och utan att jorden utarmas. Vår tid för 80 år sedan var så totalt annorlunda mot nu. Går det att stanna upp och lära av historien?

1930-tal

På 1930-talet var småjordbruken många. De minsta, 1 – 10 hektar, var 273 000. Mekaniseringen var mycket låg. Pengar till investeringar fanns inte. Lån tog man inte. De flesta fick hämta vatten i en källa eftersom vattenledningar saknades, liksom avlopp. Vatten fick bäras till djur och hushåll. El fanns inte på de flesta håll på landsbygden.

Dessa småjordbruk hade cirka fem kor. Lönsamheten i pengar räknat var förstås mycket låg på de små gårdarna och ofta var männen tvungna att ta lönearbete utanför hemmet vilket gjorde att än mer av arbetsbördan föll på hustrun och barnen. Ännu på 1950-talet fanns många av dessa jordbruk kvar, men på 1960-talet försvann de allra flesta. Antingen övergavs de helt enkelt eller också slogs de samman med större gårdar. Urbaniseringen hade tagit fart på allvar.

Är småbrukets renässans möjlig idag?

För många är det goda livet på landet en dröm, men svårigheterna för den som vill förverkliga drömmen är enorma. Jag talar alltså inte om en familj som bara vill bo på landet där båda föräldrarna förvärvsarbetar oftast långt från hemmet. Istället talar jag om förvärvandet av en liten gård där man får möjlighet att minimera familjens utgifter, eventuellt till och med få en liten inkomst i pengar av gården, men där en förälder lönearbetar i så liten omfattning som möjligt.

Redan gårdsförvärvet är ett problem. Det kräver pengar och oftast en långväga flyttning. Dessutom måste man skaffa kunskaper i odling och djurskötsel vilket väldigt få har idag. Det räcker dock inte. Man måste lära sig hantera och laga redskap vilket inkluderar svetsning och eventuellt smide. Vidare måste man lära sig byggnads- och finsnickeri. Elementär ellära fordras även idag. Att anlita dyra hantverkare måste ju undvikas i största möjliga utsträckning. Dessutom krävs trädgårdsodling och matlagningskunskap som är anpassad till gårdens produktion, till exempel ystning, kärna smör, ta vara på kött, fisk, frukt och grönsaker genom till exempel torkning, rökning och konservering. Mala egen säd och baka bröd hör småjordbruket till. Tvätt, torkning, strykning, vävning, mangling, stickning, virkning och sömnad är viktiga hemarbeten som bör ske så energisnålt som möjligt. El måste vanligen köpas varför elförbrukningen måste minimeras. På grund av att landsbygden är avfolkad krävs med all sannolikhet en bil idag om man vill bo och arbeta på landet. Den kan vara billig, men man bör kunna reparera den själv. Allt för att minimera utgifter.

Gården bör ha åker, äng, hage, skog och helst fiskevatten eller så måste man skapa dessa brukningsytor. Kor och höns är ett måste, getter, gris och får att rekommendera. Slaktkunskap måste finnas tillgänglig eller så måste man lära sig.

Barnens skolgång är ofta ett problem på landsbygden. Glesbygdsskolorna läggs ned och barnen skall åka skolskjuts och ofta är det väldigt långt till skolan eller också sparar kommunerna skolskjutspengar genom att planera långa skolskjutsslingor. Hemundervisning är i dagsläget knappast ett alternativ. Utbildningsministern, Majoren och liberalen Jan Björklund lyckades få riksdagen att i praktiken förbjuda hemundervisning trots att undervisningsformen växer i hela världen utom i Tyskland där hemundervisning är förbjuden i skollagen från 1938 som infördes av en inte okänd korpral. Den snart 13- till 14-åriga skolplikten är ett bekymmer för alla som bor på landsbygden.

Här kan också nämnas att Laga skiftet på 1800-talet inte ledde till den produktionsökning som man väntat. Att storskaligt ”rationellt” jordbruk skulle vara mer effektivt än småskaligt är inte visat. Dessutom förutsätter det storskaliga jordbruket långa transporter.

Återigen, är småbruket möjligt idag? Det kan säkert ta ett liv att förverkliga. Kanske kan det börja fungera riktigt bra först i generation två! Något alternativ ser jag inte. Industrialism, urbanisering, kommersialism, konsumism, globalisering av all produktion och storskaliga jordbruk som verkar förutsätta en global ekonomi leder till katastrof. Autonom produktion som Ivan Illich talade om är på lång sikt det enda hållbara. Det är de som bedriver autonom produktion som har en chans att klara sig vid stora samhällskriser. ”Saliga är de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Mina reflektioner

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder