Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

MEDICAL NEMESIS

Den farliga sjukvården

Av Ivan Illich

Ett försök till sammanfattning med kommentarer

Förord

 

Under 1960- och 70-talen var Ivan Illich en av de mest kända radikala samhällskritikerna. I Sverige mest känd för de båda böckerna ”Descholing Society” 1970, på svenska ”Samhälle utan skola” 1972 och ”Medical Nemesis” 1975, på svenska ”Den Farliga Sjukvården” 1975. Jag läste böckerna någon gång i slutet av 70-talet och ansåg då att Illich analys och kritik av skolan och sjukvården i stort sett var riktig. Jag hade då ingen aning vem Ivan Illich var. Först helt nyligen tittade jag på hans biografi och blev mycket förvånad. Därför avslutar jag sammanfattningen av ”den farliga sjukvården” med en kort biografi. Successivt föll Illich och hans verk i glömska och mycket har hänt sedan han skrev dessa båda böcker. Utvecklingen har dock gått än mer i den riktning som Illich varnade för varför det kan vara på sin plats att påminna om hans varningsord. Han kritik av utbildningsväsendets ohämmade tillväxt har jag nämnt på annan plats på denna hemsida. Nu gäller det ”den farliga sjukvården”.

Inledning

 

Boken inleds med följande ord: ”Det medicinska etablissemanget har blivit ett allvarligt hot mot hälsan”. Illich talar om ”livets medikalisering”. Sjukvårdssystemet har fått svälla till den grad att det blivit sjukdomsframkallande av tre orsaker:

•  Kliniska skador.

•  Sjukvårdssystemet döljer politiska, ekonomiska och produktionsförhållanden som gör samhället osunt. Genom att dölja dessa osunda mekanismer sker ingen förändring av dem.

•  Sjukvårdssystemet tenderar dessutom att frånta individen rätten att bota sig själv och forma sin omgivning.

Människor som egentligen är trötta på samhället övertygas av sjukvårdssystemet att de är sjuka och kraftlösa och behöver sjukvård medan felen inte ligger på individnivå.

Klassisk iatrogenes

(Iatrogenes av grekiskan iatros = läkare och genesis = ursprung, det vill säga något orsakat av läkare. Iatrogena sjukdomar är sådana som orsakats direkt eller indirekt av sjukvården.)

Till att börja med förnekar Illich sambandet mellan förbättrat hälsotillstånd hos befolkningen och läkekonstens framsteg. Här nämner han fyra skäl för sin ståndpunkt:

•  Sjukvårdens oförmåga att förändra den förväntade livslängden.

•  Obetydliga resultat inom klinisk vård när det gäller att bota sjukdom.

•  Alla skador som medicinska ingrepp förorsakat.

•  Fåfänga medicinska motåtgärder mot sjukdomsframkallande sjukvård.

Illich börjar med att visa att dödligheten i epidemiska sjukdomar minskade drastiskt innan medicinsk behandling fanns tillgänglig. Han tar bland annat tuberkulos som exempel. Dödligheten i sjukdomen var mycket hög i början av 1800-talet. I New York hade tuberkulosen sjunkit till elfte plats i dödlighetstabellerna efter andra världskriget, men före antibiotikan med 48 dödsfall per 10 000 invånare. Kolera, dysenteri och tyfus kulminerade och klingade av på samma sätt. Dödlighetstalen för scharlakansfeber, difteri, kikhosta, och mässling för barn under femton år visar att 90 % av nedgången i dödlighet inträffat före införandet av antibiotika och allmän vaccinering.

Professionella läkare kan inte ta åt sig äran av den minskade dödligheten i ovan nämnda sjukdomar. Miljön är istället den helt avgörande faktorn, det vill säga föda, bostäder, arbetsvillkor, grannskapsförhållanden, kulturella mekanismer och modern teknik som vatten och avlopp. Nu har moderna epidemier tagit över med helt andra orsaker, ofta så kallade välfärdssjukdomar. Medicinsk behandling har inget med ökning av förväntad livslängd att göra, inte heller med nedgången av antalet sjukfall. Modern sjukvård är alltså inte effektiv utom vid vissa sjukdomar som till exempel antibiotika mot lunginflammation, syfilis och gonorré. Idag ser vi dock att antibiotikans välsignelser snart kan vara historia, men 1975 var det inte så varför Illich bara anade faran med antibiotikabehandling.

Illich tar även upp cancerbehandling och hävdar bestämt att klara belägg för effektiv behandling saknas. Det var 1975. Hur det är idag är omstritt. Till exempel visar svensk bröstcancerbehandling internationellt goda resultat, men betvivlas av många cancerläkare i andra länder. Kritiken går ut på att man i Sverige behandlar förändringar i brösten som inte skulle behöva behandling.

Klinisk, social och strukturell iatrogenes

Illich menar alltså att många medicinska behandlingar är verkningslösa. Värre är det med de direkta vårdskadorna, så kallad klinisk iatrogenes. Alla ”mediciner” (droger) är potentiellt giftiga, men ju effektivare en drog är desto giftigare är den. Att till exempel antibiotika kan förändra kroppens normala bakterieflora så att resistenta bakterier kan ta över och förorsaka superinfektion med dödlig utgång vet nog de flesta idag. Mindre känt var det 1975, men i det avseendet var Illich välinformerad när det gäller risker med antibiotikabehandling. Illich hävdar att 1975 7 % av alla amerikanska sjukhuspatienter tillfogas skador under sjukhusvistelsen. I Sverige är den siffran 10 % idag.

Klinisk iatrogenes är dock bara en del av sjukvårdens skador. Illich talar även om en social iatrogenes. Symptom och diagnoser leder till övermedikalisering. Symptom kommer väldigt ofta från ett nedbrytande lönearbete och genom att ge människan en diagnos och behandling samt ofta sjukskrivning tar man människan åt sidan, en människa som annars kunnat kräva att samhället eller arbetslivet borde omskapas.

Till sist talar Illich om en strukturell iatrogenes. Människor har förlorat tron på att de själva och medmänniskor i deras nära omgivning oftast kan hantera sjukdom och lidande själva. Man har accepterat en tekniskt uppbyggd hälsovård som enda vägen till bättre hälsa. Friska människor går till sjukvården för att få reda på om de är friska eller om de behöver behandling för något.

På 1930-talet tänkte man sig att det fanns en ”begränsad kvantitet av sjuklighet”. Genom att behandla den skulle färre vara sjuka och sjukvårdens kostnader minska. Istället ledde tillgången till sjukvård att sjukvårdskostnaderna steg explosionsartat eftersom alltfler tillstånd kom att betraktas som ohälsa och borde omfattas av sjukvården. Tekniken utvecklades och väckte förhoppningar om att göra slut på lidande och utrota sjukdomar. Även genetisk kontroll väckte förhoppningar.

Istället menar Illich som sagt att människors hälsa framförallt beror på miljö, kost och arbetsförhållanden. Dessa faktorer kan leda till hälsa eller sjukdom. Att hälsotillståndet i en befolkning förbättras ju mer pengar man lägger på sjukvården förnekar Illich. Ekonomisk utveckling med åtföljande industrialisering tenderar snarare att göra folk sjuka. Han går så långt som att påstå att det totala lidandet ökar i takt med de terapeutiska möjligheterna. Han menar att lidandet av vården är så omfattande att det för de flesta vore bättre att bära lidandet utan att söka hjälp hos läkare. Sjukvården minskar alltså inte lidandet utan förlänger det och förorsakar värre lidande.

De enorma belopp som satsas på sjukvården skulle ha en oerhört mycket större hälsoeffekt om de satsades på områden som miljö, kost och arbetsförhållanden. På samma sätt som Illich menar att en ”avskolning” av samhället skulle leda till att människor skulle ha mer kunskap och dessutom mer differentierad kunskap. Detta visar han i boken ”samhälle utan skola”. Industrialiseringen av skolan och sjukvården är förödande för människors förmåga att ta hand om sig själva.

Vårdberoendet leder till att ständigt ökande andelar av en nations tillgångar slussas till läkarna. 1975 låg de enligt Illich mellan 1/10 och 1/20 av alla tillgängliga medel. Hur är det idag? Övermedikaliseringen förvandlar människans anpassningsförmåga till passiv medicinsk konsumentdisciplin. Hela våra liv har medikaliserats. Vi söker oss till vårdmottagningar som ofödda, nyfödda, spädbarn, ungdomar, övergångsåldern och gamla. Varje ålder kräver sina hälsofrämjande åtgärder. Ålder är trots allt ingen sjukdom, men medikaliseringen har lett till förebyggande hälsovård inom sjukvården. Läkarna har lagt vården av friska inom sina domäner. Massundersökningar dömer Illich ut till förmån för att göra människor förmögna att känna igen de sannolika symptomen på allvarlig sjukdom.

”Liksom andra expanderande industrier styr sjukvårdssystemet sina produkter mot ett mål där efterfrågan tycks vara obegränsad: försvaret mot döden.” Alltmer resurser anslås till livsförlängande åtgärder för dödsdömda patienter. Liksom skolan är sjukvården full av ritualer. Kläder, miljöer, undersökningar… är ofta ritualer som får patienten att förena orealistiska förväntningar och en icke önskvärd verklighet, en slags kognitiv dissonans. På samma sätt är det med skolan. Ju fler skolor det finns desto fler grips av en orealistisk framstegstro, trots att skolans främsta effekt enligt Illich är en produktion av ”utslagna”. Sjukvårdens ritualer ger samma effekt. Den minskar, inte ökar, människans egen förmåga att handskas med sitt liv och sina svårigheter.

Social iatrogenes i kolossalformat är avvikarna. Människor med avvikande yttre eller beteende uppmärksammas i alla samhällen som något positivt eller negativt. Industrisamhället ger dem en diagnos som berättigar till sjukvårdande konsumtion. ”I ett sjukt samhälle härskar uppfattningen att definierad och diagnosticerad ohälsa är att föredra framför varje annan typ av negativ etikettering”. Illich verkar mena att det finns en slags koppling mellan skolsystem där alla skall in i samma fack, industrisamhället och urbaniseringen samt alla diagnoser på avvikande beteende. Rashygien kanske är nästa steg om vi inte redan är där. Illich ser helt enkelt medikaliseringen av våra liv som en biprodukt av ett överindustrialiserat samhälle, skolan är en annan sådan biprodukt. Sjukvård till alla, friska som sjuka, en skola åt alla, så lång som möjligt.

Faran är att produktion av tjänster växer på bekostnad av värdefull produktion och med värdefull produktion avser Illich nästan alltid egen produktion, egen inhämtning av kunskap, av mat, redskap, bostad, kläder…

”Skolan producerar utbildning, motorfordon förflyttning och medicinen producerar klinisk vård”. Allt detta har stapelvarors kännetecken som syns i bruttonationalprodukten (BNP). När människan lär sig något själv, odlar sin egen mat, botar sina krämpor, föder och uppfostrar egna barn syns det inte i BNP och anses av industrisamhället som försumbart eller till och med icke önskvärt eftersom det minskar den industriella produktionen, BNP.

Denna produktion kallar Illich autonom produktion och han anser att den med fördel kan kombineras med mindre industriell produktion. De som bedriver autonom produktion inklusive sjukvård har naturligtvis störst möjligheter att överleva om deras samhälle råkar i allvarlig kris. De ”fattiga” har kanske störst chans att överleva eftersom de har den största autonoma produktionen. Är det de fattiga som är de rika. ”Saliga är de fattiga ty de skall besitta jorden”.

Boken fortsätter med samma tema, men ägnar sig i fortsättningen inte minst åt historiska tillbakablickar. De kan vara intressanta, men tyngdpunkten i boken är de första kapitlen som jag försökt ge en bild av.

Vem var då denne Ivan Illich? Jag blev själv förvånad när jag för någon månad sedan tog del av biografin.

 

 

 

Kort biografi

Ivan Illich föddes i Wien 1926. Hans far var kroat och katolik, modern judinna. Det senare ledde till att familjen fick fly undan nazismen. Han anses ha behärskat italienska, spanska, franska och tyska som sina modersmål. Dessutom kom han att behärska faderns språk kroatiska, klassisk grekiska, latin, portugisiska, hindi och engelska. Han studerade filosofi och teologi på Gregorianum i Rom och blev katolsk präst. Sin avhandling skrev han om den brittiske historikern Arnold Joseph Toynbee som kanske är mest känd för ”A Study of History” i 12 volymer. Det genomgående ämnet i dessa volymer är hur kulturer uppstås, växer och går under. Toynbee ansåg att civilisationer uppstår när ett samhälle utsätts för stora utmaningar och prövningar, men där en liten elit lyckas leda en omorientering av hela samhället. Sker inte detta går kulturen under. Hans inflytande var enormt under 1940- och 50-talen, men därefter läses hans verk alltmer sällan. Det är uppenbart att Illich tagit starka intryck av Toynbees väldokumenterade teorier.

1951 flyttade han till New York och blev församlingspräst i en stor latinamerikansk församling som främst bestod av puertoricanska immigranter vilka levde i stor fattigdom. Sedan blev han vice rektor för det katolska universitetet i Puerto Rico, men var så kritisk mot Vatikanen och kyrkans band till samhällets besuttna att han blev avskedad.

1961 grundade han ”Centro Intercultural de Documentation” (CIDOC) i Cuernavaca i Mexico som gav språkkurser till missionärer från Nord Amerika. Dessutom utbildades volontärer inom ”Alliance for Progress” som initierats av president Kennedy för att främja ekonomiskt samarbete mellan USA och Latinamerika med syfte att lyfta Latinamerika ur den extrema fattigdomen. I själva verket var språkkurserna en slags täckmantel för att med hjälp av löst sammanhållna föreläsningar och seminarier hindra volontärerna från att bli kulturella imperialister. Det gällde inte att sprida västerländs kultur utan att vara hjälpande gäster, medmänniskor.

Konflikten med kyrkans ledning i Rom tilltog och han kallades till Rom för förhör vid det Heliga Officiet, nuvarande Troskongregationen. I slutet av 60-talet slutade han att offentligt verka som präst, men lämnade aldrig prästämbetet. Han var nära vän till Dom Helder Camara.

Efter 1970-talets uppmärksamhet föll han alltmer i glömska. Han föreläste bland annat i USA och Bremen där han dog 2002. Under sina sista 20 år led han av en cancertumör i ansiktet som till sist tog hans liv, men vägrade hela tiden skolmedicinsk behandling.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Filosofisk fysik

Synpunkter ur ett filosofiskt perspektiv på en lärobok i fysik för gymnasiet

Impuls Fysik 1

Greerups Utbildning AB

 

Inledning

Det är djupt olyckligt att gymnasielever på det naturvetenskapliga programmet inte har en obligatorisk filosofikurs. Enligt min mening förlorar de naturvetenskapliga ämnena fysik, matematik, kemi och biologi på det. Lika olyckligt är det att den korta filosofikurs som var påtänkt för alla naturvetenskapliga studenter på universitet och högskolor aldrig blev av.

Dessa synpunkter på en lärobok i kursen Fysik 1 på gymnasiet kommer framförallt att peka på bokens brister förorsakade av det närmast totalt frånvarande filosofiska perspektivet. Det är min avsikt att fortsätta med en liknande filosofisk recension av en gymnasielärobok i matematik.

Det är lätt att glömma att fysiken är hänvisad till att beskriva världen och modeller av världen med hjälp av vårt vardagsspråk som inte grundar sig i iakttagelser av objekt och namngivandet av dem utan i vad vi gör i vår ”livsform”, i vårt vardagliga sätt att leva. Det är också lätt att glömma att alla observationer är bakgrundsberoende och observatörsberoende.

Vad är fysik?

”Vilka bakomliggande lagar styr världen?” En central fråga i bokens inledande kapitel. Tyvärr sätter författarna omedelbart religion och fysik i motsats till varandra. ”Ofta har man vänt sig till religionen och tänkt sig att gudar låg bakom alla fenomen och att gudarna lekte en lek med oss människor på ett för oss svårbegripligt sätt.” Om man nu anser att man bör nämna religion i en lärobok i fysik kanske man kunde gjort det på ett något mindre avfärdande sätt. Till exempel kunde man nämnt några av de otaliga naturvetare, djupt förankrade i sin religion, som i historia och nutid gjort banbrytande naturvetenskapliga insatser. Det rör sig om lekmän, munkar, nunnor och präster. De är inte svåra att hitta.

Eller varför inte nämna Werner Heisenberg som i samtal med Wolfgang Pauli svarar på Paulis fråga: ”Tror du på en personlig gud?” Heisenberg formulerar om frågan: ”Kan du, eller kan man direkt bemöta tingens eller skeendets centrala ordning, kan man så direkt träda i förbindelse med den som man kan med en annan människas själ? Om du frågar så skulle jag svara ja.”

Med detta citat kunde en inledning till en lärobok i fysik slå fast att religion och fysik är helt förenliga. Istället framställs religion som något som hör forntiden till vilket som alla vet inte är fallet.

Det inledande kapitlet fortsätter med att särskilja fysiken från konst, poesi, skönlitteratur och filosofi…

”Fysikens världsbild är materialistisk i den meningen att den förutsätter att verkligheten består av materia och fysikens uppgift är därför att svara på frågor om materiens uppbyggnad och vilka lagar som styr förändringar hos materien.”

Vidare: ”I antik tid hörde frågor om verklighetens beskaffenhet till filosofin”. Nu skulle fysiken ha ”utsöndrats” från filosofin. Här går det undan. Begrepp som ”verkligheten, materia, materialistisk och materiens uppbyggnad” radas upp utan kommentar. Utan vidare förutsätts ordens innebörd vara klar trots att det är ord hämtade från vardagsspråket, men som nu verkar avser något annat.

Verkligheten, det som existerar och vad det innebär att något existerar är ontologi som filosofin verkligen inte enbart ägnade sig åt under antiken. Idag är det en högaktuell fråga inom fysik – filosofi. Vetenskapsgrenarna är helt enkelt oskiljaktiga.

Ordet materia har ju en lätt begriplig innebörd i vardagsspråket. Inom fysiken och filosofin är begreppet förrädiskt eftersom de flesta förutsätter att det där har samma innebörd som i vardagsspråket. Låt mig citera Ludwig Wittgenstein i Note Book p. 62:

”Is it, APRIORI, clear that in analysing, we must arrive att simple components – is this e.g. involved in the concept of analysis – or is analysis ad infinitum possible? – Or is there in the end even a third possibility”?

Ja, säkert finns det minst en tredje möjlighet. Jag menar nu inte att man i en lärobok i fysik skall ha en inledning i ontologi, men i brist på filosofikurser får man inte göra begreppen hur självklara som helst. En elev kan lätt få intrycket att fysik är ämnet som beskriver verkligheten som den verkligen är. Det leder lätt till att unga blivande naturvetare kritiskt avvisar andra lika verkliga aspekter av verkligheten. Verkligheten är nämligen inte en-faldig, en-tydig.

Efter inledningen följer en lovsång till hur fysiken gjort världen bättre under de senaste 200-åren. Inte ett spår av oro.

Efter lovsången kommer en central fråga inom filosofin och fysiken. Fysiken har tydligen ändå inte utsöndrats från filosofin: ”Vad är vetenskap?” Epistemologi! Här lutar sig författarna mot den logiska positivismen som uppstod i Wien under 1920-talet. Rörelsen var inspirerad av filosofer som Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein, men även av fysikern och filosofen Ernst Mach. Vetenskap är enligt den logiska positivismen en metod som kan avgöra om ett påstående är falskt eller sant. En vetenskaplig hypotes måste alltså vara falsifierbar. På detta sätt vill författarna få eleverna att förstå skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser och icke-vetenskapliga. Naturligtvis vill alla studera vetenskapligt grundade slutsatser.

Här måste man som författare av en lärobok vara försiktigare med sin klara och enkla definition av vetenskap. Som jag tidigare nämnt använder man i boken utifrån vardagsspråket som alltid hör hemma i en ”livsform” ord som verkligheten, materia, vetenskap, sann, falsk… för att beteckna något bortom vardagsspråkets verklighet. Orden syftar nu istället på en närmast metafysisk verklighet eftersom den verkligheten inte är tillgänglig i människors vardagliga liv. För att blottlägga denna metafysiska verklighet krävs avancerade instrument och avancerad matematik, ett nytt språk. Instrumenten och matematiken ”avslöjar” en verklighet bortom vår vardagsvärld som grund för vår vardagsvärld. För att beskriva denna värld bortom vår värld använder man modeller hämtade från den värld vi alla har tillgång till, vardagsvärlden. Det är detta som vanligen kallas metafysik. Till matematiken, Talens språk, återkommer jag till.

Ljus

Ett exempel från boken hur man använder modeller från vår vardagsvärld rör ljus. Författarna konstaterar att ljus ibland uppför sig som vågor. Det betyder inte att ljus är vågor, men det uppför sig som vågor. Å andra sidan uppför sig ljus även som partiklar och då använder man sig av en partikelmodell för ljuset. Två olika modeller för ljus, men vad ljus är vet vi inte. Enbart hur det visar sig.

Denna dualitet som man ofta möter i filosofin och alltså även i fysiken var Niels Bohr inte nöjd med enligt Werner Heisenberg. Vid ett möte mellan Heisenberg, Pauli och Bohr i Köpenhamn 1952 påminde Pauli om Wittgensteins inledande ord i Tractatus Logico Philosophicus: ”Världen är allt som är fallet. Världen är helheten av fakta, inte helheten av ting.”

Niels Bohr säger då: ”Det sägs gång på gång att kvantteorin är otillfredsställande eftersom den bara tillåter en dualistisk beskrivning av naturen med de komplementära begreppen 'våg' och 'partikel'. Ändå skulle den som verkligen har förstått kvantteorin aldrig komma på tanken att just här tala om dualismen. Han uppfattar teorin som en enhetlig beskrivning av de atomära fenomenen även om den måste visa upp olika sidor när den skall översätta experiment till det alldagliga språket. Kvantteorin är ett underbart exempel på att man kan ha förstått ett sakförhållande med fullständig klarhet samtidigt som man vet att man bara kan tala om den i liknelser och bilder. Bilderna och liknelserna är i regel klassiska begrepp, alltså våg och partikel. De passar inte exakt in på den verkliga världen, de står också i viss mån i en komplementär relation och motsäger varandra. Ändå kan man bara närma sig det sanna sakförhållandet med dessa bilder eftersom man måste hålla sig till det naturliga språket vid beskrivningen av fenomenen. Troligen förhåller det sig på ett liknande sätt med filosofins, och i synnerhet metafysikens problem. Vi tvingas tala i bilder och liknelser som inte exakt beskriver det vi egentligen menar. Ibland kan vi inte heller undvika motsägelser men vi kan i alla fall på något sätt närma oss det verkliga sakförhållandet. Själva sakförhållandet får vi inte förneka. 'I avgrunden bor sanningen'.” Här har Bohr suddat ut gränsen mellan fysik och metafysik. Bohrs ord påminner om Wittgensteins ord i sin Note Book p.62 som jag citerade tidigare. Ja, det finns en tredje möjlighet. En oändlig mängd aspekter av varje fenomen! Observera dock att en aspekt kan vara sann eller falsk.

Nu menar jag inte att man i en lärobok för sextonåringar måste kasta in dem i olösliga filosofiska frågor. Å andra sidan får man inte ge ungdomarna intrycket att fysik är ämnet som beskriver själva verkligheten som den verkligen är, som apriori är ”materiell”. Jag har i åtskilliga år undervisat ungdomar i filosofi på alla gymnasiets studieförberedande program. De är utan tvekan fullt förmögna att förstå världen ur otaliga aspekter. Fysikämnet skulle tjäna på att tidigt öppna elevernas ögon för fysikens filosofiska frågor. Alla 1900-talets mest framstående fysiker diskuterade lika mycket fysik som filosofi eftersom ämnena i stora stycken överlappar varandra.

Fysik och Matematik

Författarna till läroboken slår fast: ”Fysikens viktigaste hjälpmedel är matematiken”. Vidare: ”Med hjälp av ekvationer och formler kan vi på ett enkelt sätt beskriva samband som med vanligt språk skulle kräva långa och svårbegripliga meningar”. Inte ett ord om vad matematik/tal är som gör matematiken till detta enastående verktyg. Boken ger intryck av att matematiken står för sig själv, äger en egen existens, finns i universum. Som en matematikbok säger om de negativa talen: ”I de kinesiska, babyloniska och egyptiska kulturerna kände man inte till de negativa talen.” De fanns alltså, men man kände ännu inte till dem! Gäller det även de positiva talen? Fanns de innan människan kände till dem, eller hemska tanke, har människan skapat Talens språk, matematiken på samma sätt som hon skapat alla andra språk?

Låt mig kort reflektera över den frågan vilket även författarna borde ägnat några rader åt. Människan har inte upptäckt Talens språk. Talens språk är skapat av människan liksom alla andra former av språk. Talens språk skapades i forntiden i nödsituationer och för att kunna planera framtiden när tillgång på föda inte längre var obegränsad. Talens språk hjälpte till så att man kunde veta att maten, veden, vatten… skulle räcka så länge det behövdes, det vill säga tills man kunde förmoda att förråden kunde fyllas på. Mängden tillgångar måste överensstämma med mängden dagar för att man skulle överleva. Mängden tillgångar delades alltså upp i mängden dagar. Därifrån är steget inte långt till byteshandel och till att använda Talens språk för att beskriva den värld vi lever i.

Låt oss kort se på hur talen skrevs i det fornegyptiska språket eftersom det är den forntida kultur jag känner bäst. Det kan kasta något ljus över matematikens ursprung, behovet av att bestämma mängder.

Antal tecknades helt enkelt.

är alltså 3.

Tiotecknades.

Hundratecknas

Tusentecknades

Och så vidare.

   betyder alltså 866.

    betyder 4357.

Sedan kan man gå vidare och dela mängden dagar från nymåne till nymåne och noterar

   , det vill säga 28 dagar. Så är det bara att fortsätta att kartlägga världen.

Matematik är alltså avbildande liksom alla andra språk som talspråk, skrift, bild, musik, gester, dans…

Detta matematiska avbildande Tal-språk kan som sagt naturligtvis användas för att beskriva ”allt som är fallet” i världen. Men, och detta är poängen, det är ett av människan skapat språk utifrån den ”livsform” människan hamnat i. Det matematiska språket har ingen särställning i språkens värld som man lätt kan få intryck av i fysikbokens korta omnämnande av matematikens roll i fysiken. Matematiken är ingen upptäckt, utan en mänsklig innovation som vi använt och använder oss av för skapa ordning i världen, skapa oss en bild av världen, en av många. Att påstå att talen finns oss förutan är alltså en form av metafysik och sådant vill väl inte en bok i fysik ägna sig åt. Sedan är det ju en annan fråga hur vi människor kunnat förstå att man kan dela upp mängder i enheter och ge mängderna namn. Vi kan väl inte skapa något som inte redan finns i oss och finns det i oss finns det väl utanför oss också och då finns talen i allt, inklusive oss själva!

Om jag skulle generalisera. Vad är det jag är ute efter med dessa synpunkter på läroboken i fysik. Jo, lite ödmjukhet. Det finns en risk att elever som läser det naturvetenskapliga programmet och inte minst ämnena matematik och fysik får intrycket att de studerar världen som den verkligen är till skillnad från andra ämnen som är mer ”flummiga”. De förs in i en självsäkerhet som deras naturvetenskapliga ämnen och deras övriga studier inte är betjänta av. Risken är att kursen fysik 1 gör eleverna ”aspektblinda”, ett uttryck hämtat från Ludwig Wittgenstein.

Varför skall man läsa fysik?

Återigen hänfaller författarna åt övertro. ”Under de senaste decennierna har vi till och med börjat närma oss svaren på frågan om universums och livets uppkomst och utveckling”. Om Cern säger man ”…förstå de fundamentala krafterna och partiklarna i universum”. ”Partiklar”? Eller vågor eller vad och till vilket pris strävar man mot denna ”förståelse”. Vidare: ”Att läsa fysik och matematik tränar hjärnan. Man blir helt enkelt intelligentare”. Peter Nilsson, själv fysiker, refererar till undersökningar som pekar i en annan riktning. Det är snarare musik än matematik som gör oss intelligentare (vad nu intelligens är) och till ”bättre människor” och dessutom ger oss en bättre verbal förmåga och samarbetsförmåga. Den undersökning Peter Nilsson refererar till bestod av en grupp matematikelever. Den delades i en grupp som fick mindre matematik som ersattes med musikundervisning och den andra gruppen fortsatte med matematik. Trots att matematikgruppen läste mer matematik blev de inte bättre på matematik än matematik/musikgruppen och definitivt inte bättre när det gäller verbal förmåga och samarbetsförmåga. Dessutom karakteriserades fler i matematikgruppen som ”problembarn”. Det jag efterlyser är ett uns ödmjukhet från författarnas sida.

Måttenheter

Äntligen börjar boken handla om fysik. Här kommer jag bara att göra några få nedslag som jag anser tarvar en kommentar. Författarna förklarar måttenheten meter och nämner järnstaven i Paris. Nu är den inte längre användbar när man vill mäta längder ned till en miljarddels millimeter. Nej det är klart. Nu har man istället definierat en meter ”som den sträcka som ljuset tillryggalägger i vakuum under tiden 1/299792458 sekund”. Vad var det Hans Ruin d.y. sade? Jo, kan man mäta en förändring med en annan förändring?

Med ett kilo blir det av naturliga skäl än svårare med en definition. Än en tid får man hålla till godo med klumpen i Paris.

Mätnoggrannhet

I detta kapitel nämns i förbigående att allt är uppbyggt av atomer. Ja, och vad en atom är vet vi ju alla och för den som inte vet kommer förklaringen senare i boken. Tyvärr utmynnar förklaringen i en modell.

Rörelse

I detta kapitel börjar boken bli riktigt intressant. ”när vi beskriver en rörelse eller en hastighet, så måste vi komma ihåg att hastigheter alltid är i förhållande till något”. Ja, något absolut stillastående finns ju inte. Det som sägs här gäller naturligtvis alla fenomen (fenomen betyder något som framträder). Vad vi än beskriver gör vi det alltid i relation till något annat, någon absolut objektiv korrekt beskrivning av något finns inte. Den insikten behöver man inte bespara eleverna eller vänta med den till långt in i fysikkursen.

Kraft

I detta kapitel skall eleverna fås att ”tänka på krafter på ett fysikaliskt sätt”. ”Krafter är ett av fysikens mest fundamentala begrepp”. Dock hämtat från vardagsspråket vilket kan vara förvirrande!

”Newton var först att förstå (att saker faller) beror på en universell kraft”. Han hade ”upptäckt gravitationen”. Han kunde beskriva denna kraft i matematiska termer, den så kallade gravitationslagen. Man kan säga att han avbildade kraften med hjälp av tal. Varför då kalla något för en upptäckt bara för att Newton beskrivit fenomenet matematiskt?

Newtons lagar

Första lagen Tröghetslagen

Det är väl som med psykologen Pavlov som blev världsberömd för sina hundexperiment. Newton beskriver med ett nytt språk det alla redan vet från det vardagliga livet.

Andra lagen Kraftlagen

Samma kommentar. Det är klart att Newtons matematiskt beskrivna lagar skall vara med i en fysikbok. Däremot är det fel att kalla dem upptäckter. Det nya är att han använder ett nytt språk för att beskriva välkända fenomen. Det nya språket är användbart i vissa bestämda syften, det är det nya. Kraftlagen är användbar i den nya livsform som börjar ta herraväldet över västerlandet på gott och ont.

Tredje lagen Lagen om kraft och motkraft

”Om föremålet A påverkar föremålet B med en kraft så påverkas föremålet A med en lika stor motriktad kraft.” Var även detta en upptäckt? Knappast men med matematikens hjälp blir lagen användbar i en rad situationer som boken beskriver i exempel och uppgifter.

Tyngdkraften

Den resulterande kraften = massan gånger accelerationen = massan gånger tyngdaccelrationen.

Så kan man räkna ut hur stor kraft som krävs för att lyfta/bära olika föremål vilket naturligtvis är ytterst användbart i en rad situationer. Så följer mängder av exempel på hur det fysiska kraftbegreppet kan användas. Allt detta hör naturligtvis hemma i en lärobok i fysik.

Arbete och Energi

I detta kapitel för författarna in eleverna i hur man matematiskt, med tal, kan bestämma arbete och energi. Dessutom tar man upp olika sorters energi som läges och rörelseenergi. Allt oerhört värdefull kunskap för att till exempel effektivt utnyttja och jämföra olika energikällor och de resurser som står till buds för ett visst arbete.

I liten skala är detta enkelt, men när mängder av parametrar är inblandade för att nå högsta energieffektivitet är vanligen denna kunskap oanvändbar. För att nå högsta energieffektivitet krävs vanligen så många komponenter att den totala energiåtgången blir oöverblickbar även med dagens digitala teknik som i sig kräver och har krävt ofantlig mängd energi. För energieffektivitet i verklig mening krävs alltså helt andra insikter än de som förmedlas i detta kapitel. För klart avgränsade uppgifter är kapitlet lärorikt. Vanligen är vår värld inte så avgränsad.

Det kan vara så att en lokal energieffektivitet är ett enormt slöseri med energi i ett vidare perspektiv vilket vanligen är oöverblickbart. Vad tjänar då lokal mätning av energiåtgång till? Kan det helt enkelt vara så som jag en gång föreslog en lärare i fysik att för ett visst arbete krävs alltid en viss mängd energi. Lokalt kan man effektivisera, men i det vidare perspektivet krävs det alltid samma mängd energi för ett visst arbete eller mer. Det är bara det att man flyttar energiåtgången till en annan plats, till andra människor eller kanske till och med till framtiden. Skulle det kanske till och med vara så att ett lokalt enormt energislöseri kan vara en besparing i ett större sammanhang. Kan vi överhuvudtaget mäta energiåtgången för ett visst arbete?

Är det en fysikläroboks uppgift att ta upp sådana frågor? Ja, så länge eleverna inte har tillfälle att möta denna och liknande frågor i en filosofikurs så måste en fysiklärobok vidga perspektivet och ta upp fler aspekter än vad som görs i denna lärobok.

Värme

Värme beskrivs som en energiform och temperatur som ett mått på atomernas rörelseenergi. Jag antar att detta är en modell, en bild, för vad som verkligen händer på atomnivå är väl inte helt klart för att uttrycka sig milt. Till exempel talar man om atomer som ”knuffar” varandra. Det måste som författare vara svårt att veta att man talar om modeller, men måste beskriva fenomenet för en elev som om det är något som faktiskt händer. Enda lösningen är så vitt jag förstår att oupphörligt tala om att det är modeller tagna från vår vardagsvärld man använder sig av vid beskrivningen av olika fenomen. Det gjordes i början av boken och det är bra, men det är lätt hänt att en elev rätt snart tror sig veta vad en atom, elektron, proton, neutron och kvark är.

Elektricitet

”Elektronen upptäcktes av den engelske fysikern Joseph John Thomson år 1897.” Upptäckte? Som Columbus upptäckte Amerika? På en sida finns en bild av en atommodell. Till bilden står bland annat: ”Vi vet idag att denna bild inte är helt korrekt, men vi går inte in på det nu”. Det är nog bra, men det finns alltså en korrekt bild av något i vår värld. Vi kan alltså se fram mot en korrekt bild av en atom inom en nära framtid? Jag skulle påstå att det inte finns en korrekt bild av något i vår värld, allt är aspekter. Författarna förleder eleverna att bli aspektblinda.

Ström

”Ström är transport av laddningar. I allmänhet är det elektroner som rör sig i en ledare”. Är det ett sätt att uttrycka att vi inte vet vad som rör sig i våra ledningar, men något är det uppenbart?

Elektriska fält

Kraftfält är centrala i fysiken, till exempel tyngdkraftsfält. Så även inom elektricitetsläran: ”En laddning omger sig med ett elektriskt fält och vi menar då att laddningen påverkar andra elektriska laddningar i sin omgivning med krafter”. Laddning kan man på ett enkelt sätt uppnå genom att gnida olika material mot varandra. ”Då kommer elektroner från det ena föremålet att överföras till det andra”. Dessa laddningar kan naturligtvis mätas och beskrivas matematiskt. Återigen är det elektroner som är ute på vandring och något måste man ju kalla det som rör på sig, men är det en partikel eller en våg eller finns det en tredje möjlighet?

Relativitetsteori och Partikelfysik

Äntligen uttalas frågan rent ut: ”Vad är materia?” Dessutom ”vilka krafter påverkar materien?”. Samtidigt påstår författarna att från och med slutet på 1800-talet har vi fått svar på frågor om ljuset: ”Vad är det som färdas?” och ”hur snabbt fördas det”. Relativitetsteorin och kvantmekaniken har givit oss svaren. (Borde inte relativitetsteorin stått i plural?)

Michelson och Morleys experiment nämns. Kanske kunde man kostat på sig att beskriva det, det är ju lätt gjort. Experimentet visade att ”etern” inte finns, ljusets hastighet är den samma för alla utan att behöva mätas i relation till något. Så anser man fortfarande att det är.

På ett onödigt krångligt sätt beskriver man sedan den speciella relativitetsteorins konsekvenser för olika händelser och tiden. Teorin leder till att något absolut före, efter eller samtida inte finns. Tiden är relativ i mikro och makrokosmos, men även i vår vardagsvärld fast där är det knappast mätbart. Man borde kunnat förklara det enklare, men varför förklara en sak enkelt när man kan komplicera det.

Standardmodellen

Här redogörs för Niels Bohrs atommodell från 1913. Han föreställde sig en atomkärna och runt den kretsar elektroner i vissa bestämda banor. Allt liknar ett planetsystem. Vad jag förstår är det den modellen man fortfarande utgår från. Observera att det är en modell. Kärnan i atomen anses bestå av protoner och neutroner. Elektroner, protoner och neutroner föreställer man sig som laddade eller neutrala ”partiklar”.

Genom att i partikelacceleratorer skjuta partiklar mot atomer och dess beståndsdelar försöker man beskriva atomens delar i ännu mindre skala. Nästa modell är då att föreställa sig att neutroner och protoner består av ännu mindre ”partiklar”, kvarkar. Dessutom ”upptäcker” man ytterligare ”partiklar”.

Det teoretiska förarbetet för den moderna kvantfysiken var inte minst de tidigare nämnda Niels Bohr, Werner Heisenberg och Wolfgang Pauli ansvariga för.

Massa

Vad är då massa? Det verkar fortfarande vara oklart, för nog måste en partikel ha massa eller vad är det för något som ger det som synes vara utan massa massliknande egenskaper? Higgs partikel?

Här får man nog säga: ”Svänger det Kongo?” om någon känner till citatet.

Slutord

Jag avstår från att kommentera kapitlet om kärnfysik för att inte bli långrandig. Här om inte förr framgår det dock att den lovsång till fysiken som inledde boken dämpas högst avsevärt. Det är en god redogörelse för kärnfysiken i historia och nutid, men här är det tydligt att fysik liksom allt annat vi människor sysslar med kan användas på ett ”gott sätt”, men lika gärna till mänsklighetens undergång. Fysik är inte god eller ond, bra eller dålig. När man skriver om bomben över Nagasaki att ”att det var sista gången som kärnvapen användes i krig” lyser dock åter fysikens optimism fram. Det enda vi vet är att det var den senaste gången kärnvapen användes i krig.

Vad är då mitt sammanfattande omdöme om boken? En mycket ambitiös och bra bok i ämnet fysik, bortsett från en enda återkommande punkt. Man behandlar fysik som särskilt från allt annat och alla andra aspekter och det gör lätt eleverna aspektblinda och det är inte fysiken betjänt av. Alltså en utmärkt bok för den som vill mäta allt och med hjälp av matematiken se hur olika fenomen hänger samman. Likaså får den som vill med hjälp av matematiken en föreställning om hur världen är bortom våra kosmiska horisonter, bortom mikrokosmos och makrokosmos horisonter, men det är en föreställning, inget annat.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Reflektioner i pingsttid 2015

Vulgata

Haimon Einar Löfstedt 1880 – 1955 var professor i latin i Lund 1913 – 1945. Han var klassisk filolog och ledamot i Svenska Akademien från 1942.

Löfstedt visade att konstruktioner och ord som ansetts specifika för senlatinet uppträder redan i det arkaiska latinet för att sedan skymmas under den klassiska tiden med dess så kallade höglatin. Om han har rätt tyder det på en enastående språklig kontinuitet. Latinet som vardagsspråk var relativt likt genom århundradena, kanske in i medeltiden och i kyrkan till idag!

Hieronymus 347 – 420 efter Kristus verkade mellan 373 – 382 i romarrikets östra delar och lärde där känna österns exegetik, såväl den antiokenska som den alexandrinska. Sedan tidigare fanns en rad latinska översättningar av Nya testamentet till folkligt latin, ”vulgärlatin”. Kristendomen var ju inte en överklassrörelse utan Skriften skulle förstås av vanligt folk på samma sätt som Nya Testamentet på grekiska skrevs på det folkliga språket koine. Påven Damasus gav Hieronymus i uppdrag att översätta hela Bibeln till latin. För Nya Testamentet använde Hieronymus sig av tidigare översättningar. Gamla Testamentet översatte han däremot direkt från hebreiskan eftersom han inte ansåg Septuaginta vara autentisk. År 405 var arbetet klart. Under 700-talet blev hans översättning den allmänt vedertagna och fick namnet Vulgata, den allmänna, den vanliga (av latinets vulgus folk, vulgata var alltså den folkliga).

Den vanliga bilden av latinets utveckling är att det klassiska latinets tid rådd mellan 80 före Kristus till 14 efter Kristus och kanske utsträckt till 180 efter Kristus. Den senlatinska epoken sträckte sig från 180 efter Kristus till cirka år 1000 då de romanska språken ersatte latinet. Under den tiden har det ansetts att det vulgära latinet, det folkliga talspråket, alltmer bredde ut sig. Vulgärlatinet blev medeltidslatinet, kyrkans språk och vetenskapens språk. Renässansen sökte återknyta till det klassiska latinet. Samma sak gjorde nyhumanismen i Tyskland genom grekiskans och latinets roll i det av Wilhelm von Humboldt (1767 – 1835) skapade tyska gymnasiet som kom att prägla även den svenska latinundervisningen in i vår tid. Den katolska kyrkan övergav dock aldrig Vulgatas språk, det folkliga latinet, som än idag är den latinska ritens språk.

Den bild av latinets historia som här i korthet beskrivits är allltså enligt Einar Löfstedt felaktig. I stället har vi ett folkligt latin före den klassiska tiden som fortlever i en folklig underström som talspråk och vardagsspråk under den klassiska tiden och det är detta språk som kyrkan anammar som folklig rörelse inte minst genom Hieronymus bibelöversättning. Detta språk blir medeltidslatin, föraktligt kallat munklatin. Renässansen och nyhumanismen försöker bryta med detta urgamla folkliga latin och återgå till det kortvariga så kallade klassiska latinet, men bidrog antagligen därmed till latinets tillbakagång, ja undergång. Kyrkan har dock som sagt hållit fast vid vulgatas folkliga vulgärlatin intill idag.

Maurice O´Connor Drury

Drury var Wittgensteins student i Cambridge och hans nära vän. Han hade planer på att ägna sig åt filosofi, men avråddes av Wittgenstein som avrådde alla sina studenter att ägna sig åt filosofi. Drury tänkte en tid också att bli anglikansk präst, men kom istället att ägna sig åt psykiatri. I sin enda bok ”The Danger of Words and Writings on Wittgenstein” och kapitlet ”Madness and Religion” skriver psykiatern Drury följande:

That we, you and I, might one day have to be admitted to a mental hospital in a state of despairing melancholia, or foolish mania, might become deluded or hallucinated – that is a thought not easily to be entertained. We like to think that either our intelligence, or our will power, or our piety, would safe us from such a fate. I heard a sermon some time ago in which the preacher stated that the great increase in mental illness at present time was due to the decay of faith. Anyone, he said, who had a firm belief in God would never suffer from nerves or mental breakdown. Alas.

It is a common prejudice, and one hard to get free from, that mental illness is a degradation of the total personality; that it renders the sufferer to some degree subhuman… But these are prejudices. A mental illness may indeed utterly disable the patient for the daily commerce of social life, but the terrifying loneliness of such an experience may make him more aware of the mysteriousness of our present being.

Hans avlutning rymmer ett citat av Augustinus.

To all of us, in sickness or in health, in sanity or in madness, in the vigor of youth or in the decrepitude of senelity. God speak these words which He spoke once to St. Augustine: Currite, ego feram, et ego perducam, et ibi ego feram… Run on, I will carry you, I will bring you to the end of your journey and there I also will carry you.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Filosofisk psykologi

Den dualistiska synen på människan, att vi har en kropp och en själ, kommer inte minst från det antika Grekland, men det är inte svårt att hävda att rötterna till denna syn ligger än längre bakåt i tiden. I Mesopotamien finner vi en begynnande dualism, i Persien och zoroastrismen är den fullt utvecklad. I hellenismen dominerar den kanske till och med. Religionshistoriskt kan man spåra dualismen till asiatisk schamanism. Det finns alltså en gammal tradition att vi har en själ som är värd att studera, ett särskilt jag.

Thomas ab Aquino vänder sig mot denna syn när han påstår ”homo non sit anima, sed compositum ex anima et corpore” (människan är inte en själ utan en sammansättning av själ och kropp). Thomas går så långt att han hävdar en oskiljaktig sammansättning av själ och kropp, själen är kroppens form.

På 1600-talet påstår Descartes att det är det enda vi vet, att jag existerar. Cogito ergo sum. Detta är ren solipsism.

I samma anda formulerar Kant sin filosofi. Det finns något därute, das Ding an Sich, men hur det är vet vi inte. Det mänskliga medvetandet är dock så konstruerat att alla sinnesintryck som kommer utifrån ordnas i vårt medvetande enligt vår apriorikunskap som domineras av tid, rum och kausalitet.

För många var det en befrielse när filosofin genom fenomenologin i början av 1900-talet i viss mån frigjorde sig från Descartes solipsism och framförallt Kants idealism. Studiet av medvetandeakten var central för Husserl och hans följeslagare. Därmed rymdes för fenomenologerna det vi idag kallar psykologi inom filosofin. Det är alltså helt följdriktigt att Edith Steins avhandling om ”Einleben” är en filosofisk avhandling. En kort sammanfattning av avhandlingen finns på denna hemsida.

Samtidigt lyckas Sigmund Freud göra psykologin till en självständig ”vetenskap” med sin teori om att vi inte bara har ett medvetande utan även ett undermedvetande som vi inte är medvetna om, men som en psykolog liksom utifrån kan få oss att få kontakt med och bli medvetna om!

”Psykologin” var alltså en gång en del av filosofin. Först en bit in på 1900-talet gjorde ”psykologer” anspråk på att företräda en ny vetenskap. Här vill jag hävda att psykologin mår bäst av nära kontakt med filosofin eftersom den då enligt min mening upplöses.

Tysk filosofi har inte minst sysslat med frågan om vi överhuvudtaget har kunskap om yttervärlden genom våra sinnen. Här skall jag istället ta upp en fråga som framförallt den anglosaxiska filosofin sysslat med genom Ludwig Wittgenstein. Kan vi veta vad som rör sig i en annan persons huvud och i så fall hur. Fram till modern tid har detta inte varit ett problem och är det inte heller nu för de allra flesta. Genom gester och annat kroppsspråk, mimik, tårar och språk kommunicerar vi med varandra. Vi tror vi förstår varandras tankar, känslor, smärtor och så vidare. Ja vi tror oss förstå vad som rör sig i dem som vi möter, men är det verkligen vad vi gör?

Psykologin vill dock gå längre än så, den vill ”vetenskapligt” ta reda på hur vi är som personer. Inte bara hur vi visar oss vara utan hur vi är egentligen innerst inne. En rad psykologer har presenterat olika teorier om hur vi egentligen är och fungerar. Freud med sina teorier om det undermedvetna, det vill säga ett medvetande som vi inte är medvetna om. Sedan kommer Carl Gustav Jung med sin teori om arketyper, Pavlov med sina hundar och ideologen Watson…

Idag är det neuropsykiatrin som dominerar. Man vill helt enkelt kartlägga hjärnans funktioner och därmed få en bild av vårt medvetande och vad som händer i hjärnan när allt fungerar eller inte fungerar ”som det skall”. Man sätter här likhetstecken mellan medvetande och hjärnaktivitet.

Till att börja med är ”person” ett oklart begrepp, men att en person har ett medvetande skulle nog de flesta spontant hålla med om. Det verkar vara allmänt accepterat att om någon inte har något medvetande så är man varken en person eller människa. Detta gäller till exempel en ”hjärndöd” där EEG inte visar några utslag eller ett foster tidigt under graviditeten. En ytterst diskutabel slutsats.

Vad är då ett medvetande? Att vara vid medvetande innebär att man är vaken, att man inte sover och inte ligger i koma eller är sövd inför en operation. Kort sagt att man inte är medvetslös. Man kan också säga; ”är du medveten om vad du gör?” Kan vi därav dra slutsatsen att vi har ett medvetande?

Psykologin har tagit ordet som benämning på något obestämt i oss, något nära nog metafysiskt som man vill kartlägga. Det vill säga ta reda på hur vi egentligen är, innerst inne. Allt under förutsättning att det finns något dolt ”medvetande” som vetenskapligt nu skall beskrivas och behandlas om det inte fungerar ”som det skall”.

Låt mig citera Fergus Kerr OP: ”There is a metaphysical conception of what it is to be human, a philosophy of psychology, that functions as a justification, a rationalization that could provide an alibi – that allows more and more of our friends and neighbors, in this culture, to believe that we decide who is a person, since there are criteria, empirically verifiable.”

Utan medvetande är du inte en person, inte mänsklig. Genom att undersöka hur vi använder ordet medvetande i vardagslag är det med andra ord tveksamt om det finns något medvetande bortom det vi dagligdags använder ordet för (”är du medveten om…” eller ”är han vid medvetande…”). Psykologin har blivit metafysisk. Denna nya så kallade vetenskapliga syn på medvetandet är ett hinder för oss att se varandra såsom vi faktiskt är. Vi litar inte på vårt traditionella sätt att förstå varandra utan psykologins ”vetenskapliga” begrepp har trängt in i vardagsspråket som mer tillförlitliga än de gester, mimiken, tårar, skratt, ord som vi traditionellt förstår varandra med.

Om en persons beteende avviker från de flestas söker psykologin efter en förklaring eller avvikelse i medvetandet för att ge personen en diagnos så att man kan behandla personen som nu blivit patient. Allt för att inpassa vederbörande i vad som anses vara ett önskvärt beteende i just vår kultur i just vår tid.

Edith Stein anser att vi kan erfara, Einleben, leva oss in i, känna empati för, andra personers känslor utan kommunikation, enbart genom att se den andre i en viss situation. Denna empatiska förmåga anser hon vara fundamental för identitet, kommunikationsförmåga och språktillägnande.

Att utgå från ett närmast metafysiskt medvetande förblindar oss alltså på en rad sätt, inte minst moraliskt.

Idag är det uppenbart många som anser att det råder identitet mellan medvetande och hjärnaktivitet. Neurofysiologin skulle alltså studera vårt inre medvetande, vårt jag. Medvetandet skulle vara neurofysiologiska aktiviteter som ingen har tillgång till utan avancerad teknologi.

Är det överhuvudtaget möjligt att betrakta vårt medvetande, isolera fenomenet medvetande. Kan man vara medveten enbart om medvetandet, men inget annat? Vad är självet? Enligt neurofysiologin rörelser i huvudet, kemiska och elektriska. Detta själv är enligt Ludwig Wittgenstein en metafysisk illusion. Självet är inte ett sådant objekt. Jag är istället den jag visar mig vara för andra i praxis.

Nästa fråga är naturligtvis vad vi menar med att veta, ha kunskap om, ha visshet om? Vad menar vi när vi säger att vi vet vad som äger rum i en annan persons huvud, dels i vardagsspråket, dels vad psykologer och neurofysiologer menar? Ludwig Wittgenstein ägnade stor uppmärksamhet åt denna fråga under sina sista två år. Allt detta material gavs ut i bokform 1969: ”Über Gewissheit” och ”On Certainty”. Inte minst utifrån Wittgensteins filosofiska psykologi vill jag nu granska olika psykologiska perspektiv på vilka dagens psykologi och psykiatri i stor utsträckning grundar sig på.

Wittgenstein såg inte någon likhet mellan psykologi och fysik i den meningen att de skulle vara vetenskaper på samma sätt. Tänkande, känslor, vilja är inte studieobjekt inom psykologin på samma sätt som kroppars rörelser, elektricitet… är studieobjekt inom fysiken. ”man kan se detta genom att fysiken ser, hör och tänker kring och informerar oss om dessa fenomen, medan en psykolog observerar yttringar (beteendet) av subjektet”. Wittgenstein hade sedan ungdomens studieår stor respekt för fysiken, men det är tveksamt om skillnaden mellan fysik och psykologi är så stor som han påstår. Båda ”vetenskaperna” beskriver ju fenomen, hur något framträder för observatören. Ingen fysik är observatörsoberoende eller bakgrundsoberoende. Samma sak gäller naturligtvis psykologin. Objektivitet finns inte vare sig i psykologi eller fysik, men här är det de olika psykologiska perspektiven som skall granskas. Fysikens grunder har jag behandlat i andra sammanhang på denna hemsida.

Psykologi en vetenskap?

Kan de psykologiska perspektiv som här skall behandlas benämnas vetenskapliga? Det beror naturligtvis på vad man menar med vetenskap. Menar man en verksamhet som faller under en väl utformad definition som till exempel att en teori skall vara möjlig att utsätta för falsifieringsförsök är det många psykologiska teorier som måste anses direkt ovetenskapliga. Däremot kan vi spontant anse att en teori självklart är sann, att det vore orimligt att förneka den. Dessutom kan man fråga sig om en definition av en psykologisk företeelse egentligen leder någon vart. Ju noggrannare man försöker definiera ett fenomen ju längre och oöverblickbarare blir definitionskedjorna. Till slut kan kunskapen om det man sökt definiera bli oklarare genom själva definitionsförsöket. Till exempel inser vi snart hur svårt det är att definiera vad vi menar med en person, en människa. Spontant skulle många säga att för att betraktas som en person, en människa, måste det finnas ett medvetande. Det är just detta medvetande som psykologin som vetenskap vill se in i för att förstå varför en människa beter sig som hon gör. Därmed verkar det som om vi till en del definierat vad en person är och vilket psykologins studieobjekt är. Det är medvetandet som är det centrala.

Att vi har ett medvetande tar de flesta idag som en självklarhet och de flesta anser nog att medvetandet är identiskt med hjärnaktiviteter, kemiska och elektriska. Några invändningar? Låt oss börja med att se vad Ludwig Wittgenstein skriver i punkt 412 i sin ”Filosofiska Undersökningar”:

”Känslan av att klyftan mellan medvetande och hjärnprocess inte kan överbryggas: Hur kommer det sig att den inte spelar någon roll i det vanliga livets betraktelser? Idén om denna artskillnad är förknippad med en lätt svindel, - som uppträder när vi utför logiska konststycken. (Samma svindel griper oss vid vissa teorem i mängdläran.) När uppträder i vårt fall denna känsla? Jo till exempel när jag på ett bestämt sätt riktar min uppmärksamhet på mitt medvetande och därvid förundrat säger: DETTA skulle framkallas av en hjärnprocess! – medan jag liksom fattar mig för pannan.

Men vad kan detta innebära: 'rikta min uppmärksamhet på mitt medvetande'? Inget kunde vara märkvärdigare än att det finns någonting sådant! Vad jag kallade det så (ty dessa ord används ju inte i det dagliga livet) var en akt av skådande. Jag stirrade stelt framför mig – men inte på någon bestämd punkt eller något föremål. Mina ögon var vidöppna, mina ögonbryn inte sammandragna (som de för det mesta är när ett bestämt objekt intresserar mig). Inget sådant intresse föregick skådandet. Min blick var 'tom' eller lik en människas som beundrar himlens belysning och dricker ljuset.

Betänk nu att det inte finns något som helst paradoxalt i den sats som jag uttalade som en paradox (DETTA framkallas av en hjärnprocess!). Jag kunde ha uttalat den under ett experiment som hade till syfte att visa att den belysningseffekt jag ser framkallas genom stimuleringen av ett bestämt hjärnparti. – Men jag uttalade inte satsen i en omgivning, där den skulle haft en alldaglig och ickeparadoxal mening. Och min uppmärksamhet var inte av den art som hade passat till experimentet. (Min blick hade annars varit 'spänd', inte 'tom'.)”

Vi säger till exempel: ”jag är medveten om vad jag gör” och ”jag är vid medvetande igen efter operationen”. Kan vi utifrån detta sluta oss till att vi har ett medvetande som vi kan varsebli genom introspektion och kan någon annan studera detta medvetande? Kan jag varsebli mitt jag eller mig själv och analysera detta väsen? Står kanske ordet medvetande för något metafysiskt?

Det verkar i alla fall som om orden ”medveten” och ”vid medvetande” av psykologin tagits som intäkt för att man kan beteckna något i det vetenskapliga språkbruket obestämt. Detta ”vetenskapliga” ord har sedan tagits över av vardagsspråket utan att någon egentligen reflekterar över vad det står för. Psykologin har alltså ett mycket oklart studieobjekt. Det är ingen god utgångspunkt för en verksamhet som gör anspråk på vetenskaplighet.

Ett psykodynamiskt perspektiv

Om vi efter denna inledning i Wittgensteins anda går vidare med att se på Sigmund Freuds teorier blir man än mer förundrad. Freud utgår inte bara från att vi har ett sär-skilt jag och ett medvetande. Han utgår dessutom från att vi har ett undermedvetande som vi själva inte är medvetna om! Istället behöver vi hjälp från någon annan för att bli medvetna om det undermedvetna. Hjälpen tillhandahåller psykologen.

Här föds tanken som in i vår tid har många företrädare. Att vi kan tränga bort obehagliga minnen och med psykologens hjälp åter frammana dem. En teori som verkar helt sakna vetenskaplig grund, men som ändå tillämpas i stor utsträckning. Sedan måste man naturligtvis fråga sig vad minne är. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara händelser som bevarats inne i vårt huvud. Jan Assmanns teori om kulturella minnen visar det. Assmans teori redovisas på annan plats på denna hemsida.

Om vi går vidare till determinismen utgick Freud från att allt har en orsak. Allt i sann vetenskapspositivistisk anda som hade en stor roll i förra sekelskiftets Wien. Inom Freuds psykologi gäller det bara att finna orsaken till ett beteende så förstår man beteendet. Nu är det ju inte så enkelt som Freud påstod. Vi lever inte i en värld där en sak orsakar en annan utan istället är det så att i och med att vi lever i världen påverkas vi och påverkar allt i denna världen. Att hitta en orsak till ett fenomen är alltså en omöjlighet. En naturvetenskaplig önskedröm visserligen, men tyvärr en omöjlighet. Allt är obestämbart eftersom alla fenomen är bakgrundsberoende och observatörsberoende. Vi kan se myriader av aspekter av ett fenomen som ryms i vår gemensamma livsform och som även benämns i vårt gemensamma språkspel. Sedan är det en annan sak att vi i vår kultur vill ordna världen deterministiskt. Varför vill vi det?

Från determinismen går Freud vidare och påstår att våra handlingar och beteenden alltid är meningsfulla även om vi själva har svårt att ibland se det meningsfulla i dem. Samma sak här som med det undermedvetna. Vi behöver hjälp för att förstå hur meningsfullt vi egentligen beter oss. Hjälpen tillhandahåller naturligtvis psykologen som närmast blivit en sekulariserad präst som har kontakt med det metafysiska medvetandet.

Inte nog med att Freud ansåg att vi har ett ”jag” utan att försöka definiera det trots att han måste vetat att filosofer före honom brottats med denna fråga, inte minst David Hume. Hade han försökt definiera ”jaget” hade han säkert kommit till samma slutsats som Martin Heidegger några år senare. En sak är att det är lätt att förstå satsen: ”jag skall gå och bada”. Få skulle missförstå den. Däremot kan man utifrån den vardagliga användningen av ordet jag inte dra slutsatsen att det finns ett objekt vid namn ”jag” som objektivt kan studeras.

Freud går vidare. Vi har inte bara ett jag utan även ett ”Det” och ett ”Överjag”. Jag vill inte ödsla ord på att vederlägga dessa fantasier som dock har en stort konstnärlig attraktionskraft. De passar i en roman, men i vetenskap hör de inte hemma. Trots det har dessa teorier/fantasier trängt in i vardagsspråket som om de betecknar något verkligt existerande.

En annan av Freuds teorier om vi får kalla dem så är att sexualdriften är drivkraften i vår utveckling. Den tanken verkar ha många anhängare än idag på olika sätt, inte minst i populärpsykologiska sammanhang. Få saker verkar intressera författare, massmedia och politiker i så stor utsträckning som könet.

Drömmarna blir nästan metafysiska budskap, budskap från ett omedvetet medvetande! Var har Freud fått dessa idéer från? Från Jobs bok där det talas om att Gud talar till människan i drömmarna? Freud hade även teorier om att drömmarna var meningsfulla, kunde tydas närmast som budskap från det undermedvetna. Många författare behandlar drömmar på liknande sätt, ofta säkert inspirerade av Freud. Vi är väl många som förundrats av drömmar vi minns när vi vaknat, men till att dra slutsatsen att de är budskap från vårt förmodade undermedvetna är det långt.

Ivan Pavlov

Ivan Pavlov blev ”världsberömd” för sina experiment med hundar vilkas beteende han betingade. ”Upptäckten” var nu inte särskilt märkvärdig eftersom alla som levt med djur i till exempel lantbruk vet att djur är oerhört lätta att betinga till önskvärda beteenden även om en bonde inte använder ordet betinga.

Pavlovs ”upptäckt” överfördes snart av andra till människor och därmed blev den nya ”vetenskapliga upptäckten” ideologi. Psykologin kom att koncentrera sig människans beteende (behaviorism), mindre på medvetandet. Människor kunde genom betingning göras till goda samhällsmedborgare eller fås att köpa det man ville sälja genom reklamens betingning.

I totalitära stater, men även i demokratiska, används än idag betingning för att ideologiskt forma samhällsmedborgarnas beteenden. I det forna Sovjetunionen och Östeuropa bortsåg man helt från arvet. Miljön formade människan och genetiken förbjöds i det närmaste. Genom betingning skulle den nya människan och det nya samhället formas.

Betingning eller vilket bättre ord vi kan använda, kanske ”vänja”, har alltid funnits i en äldre genrations överlämnande av kunskap till en yngre som skall ta över. Det var ingen ”vetenskap” utan en självklar del i det vardagliga livet. När denna praxis (skulle Wittgenstein sagt) ideologiseras och görs till vetenskap samt används i kolossalformat blir den en rörelse mot diktatur. Praxis skall organsikt utvecklas allteftersom förhållandena förändras. Det är inte statens uppgift att bestämma praxis, livsform. Behaviorismen är alltså inte direkt ovetenskaplig, men riskerar att bli omänsklig.

Att vetenskapligt studera enskilda människors beteenden för att därigenom upptäcka ”störningar” och därmed kunna hjälpa människan, detta goda har väl ändå beteendepsykologin medfört? Nej! Vi får inte överge vårt urgamla vardagliga sätt att förstå varandra och överlämna förståendet av andra till ”vetenskapsmän”. I vår ensidiga kultur präglad av urbanisering ses ofta avvikande beteenden som en sjukdom som skall tas bort, eventuellt med kemiska medel eller terapi. Med denna ”vetenskapliga” hjälp skall den ”sjuke” åter fås att fungera i samhället, fås att må bra och åter bli nyttig.

När så många blir ”psykiskt sjuka” som är fallet idag beror det kanske på en uniformering av våra beteenden som bara passar några få och som då blir en slags elit. I andra kulturer uppskattas avvikelser på ett helt annat sätt, ses som en rikedom, ja en gåva. Hur långt har vi inte dit? Kanske står vi till och med på tröskeln till rashygienens återupprättande för att alla skall passa in.

Det humanistiska perspektivet

Det ”humanistiska psykologiska perspektivet” har lika litet med humanism att göra som ”Förbundet humanisterna”, en egenartad rörelse i dagens Sverige.

Carl Rogers är föregångsman för detta perspektiv. Enligt honom är människan en organism som rymmer en fenomenvärld. För att förstå denna fenomenvärld måste psykologen gå in i människans inre och se världen därute med hennes ögon. Först då kan man förstå hennes beteende. Liksom Freud menade han att i denna fenomenvärld finns det både medvetet och omedvetet.

Rogers talar också om vikten av kongruens mellan ”självbilden” och informationen till en människa från omgivningen. Att vi har en självbild utgår tydligen Rogers från. En bild av sig själv som sig själv skulle Kurt Olsson sagt!

Såvitt jag kan se är det åter det metafysiska medvetandet, det särskilda självet, jaget, som spökar. Vi skulle alltså ha en inre för utomstående närmast oåtkomlig medveten och omedveten fenomenvärld, fylld av upplevelser, hur världen utanför framträtt i vårt inre. Är det inte åter frågan om Descartes solipsism. Jaget skulle ha en inre värld av fenomen som jag själv delvis inte är medveten om. Terapin, naturligtvis ledd av en psykolog, kan hjälpa mig att nå kongruens mellan denna närmast metafysiska inre världen och den ”objektiva” yttervärlden.

Så kanske det kan vara, men kan vi på några grunder veta det eller kontrollera om teorin stämmer? Nej! Att terapin ibland hjälper behöver ju inte innebära att teorin som terapin bygger på är riktig. Är det helt enkelt rena fantasier?

Carl Gustav Jung

Carl Gustav Jung följer sin lärare Freud i tron att vi har en medveten och omedveten sida. Den omedvetna driver oss att göra saker som vi inte förstår varför vi gör, det vill säga den medvetna sidan förstår det inte. Kan någon tro att detta är vetenskap? För mig framstår det som en vacker tanke i en skröna.

Mest känd är nog Jung ändå för sin hypotes om arketyper. Han fann riter, myter och symboler i vitt skilda kulturer som liknade varandra samtidigt som dessa kulturer knappast kan ha haft kontakt med varandra. Dessutom såg han liknande mönster i mentalsjukas målningar. Liknande iakttagelser gjordes av den kände religionshistorikern Mircea Eliade. Jung kallade dessa fenomen det ”kollektivt undermedvetna” och ansåg att det var ett urtida arv. Det är inte långsökt att en art som har ett gemensamt ursprung bevarat och utvecklat liknande sätt att leva och uttrycka sig, liknande sätt att se på sin tillvaro och naturen.

Att den moderna människan nu lever i en fundamentalt annorlunda miljö än den vi blev till i ser Jung som ett stort problem. Vi måste enligt honom åter få kontakt med dessa kollektivt undermedvetna arketyper. Kanske man skulle kunna kalla Jungs teori om arketyper för en sekulariserad religion, vad nu en religion är. Dessutom kan man fråga sig hur hypotesen skulle kunna prövas i vetenskaplig mening, vad vi nu menar med vetenskaplig.

Kognitivt perspektiv

Den mest kände företrädaren för denna psykologi är nog Jean Piaget som koncentrerade sin forskning på hur vi tänker och hur tänkandet utvecklar sig under livet. Att vi tänker utgår han från liksom att han tar det för en självklarhet vad det innebär att tänka. Enligt Piaget skulle tänkandet först vara konkret, sedan får människan förmågan att tänka abstrakt. I det abstrakta tänkandet skulle vi syssla med påhittade hypotetiska situationer.

Terapin enligt detta perspektiv går ut på att få människan att tänka på ett nytt sätt, att få henne att förstå något om sig själv och sin situation som hon tidigare inte förstått. Detta nya sätt att tänka, om sig själv inte mins,t skulle hjälpa henne ut ur hennes problem.

Här finns många frågetecken. Vad är en tanke, kan vi introspektivt varsebli vår tanke? Kan vi verkligen i tanken skapa något helt nytt, något hypotetiskt inne i vårt huvud och så varsebli denna hypotetiska tanke? Har vi ett kognitivt centrum i hjärnan där tänkandet äger rum? Liknande frågor har jag behandlat på annan plats i denna hemsida. Låt mig bara ta ett kort citat därifrån:

“Det finns sensoriska och motoriska områden i hjärnan, men inga specifikt kognitiva”. Vi får dra slutsatsen att vi inte tänker i vårt inre. Allt är praxis, vi gör. Enda skillnaden är att vi ibland låter vårt handlande gå ut i extremiteterna, ibland inte. Vi kan alltså handla utan direkt impuls utifrån och utan att agera. Det vi kallar tänka är alltså att göra eftersom vi inte har något kognitivt centrum i hjärnan. Det vi har är sensoriska och motoriska områden. En tanke är alltså en handling, praxis. Om vi skadar oss är inte skadan en sak och smärtan en annan. Det är smärta, själva skadan är smärta. Vi har inte en skada och upplever smärta. Tanke är identiskt med det vi gör. Denna syn på tänkandet ligger nära Wittgensteins. Vi tänker inte i ett avskilt medvetande. Vi är aktörer, vilket inte hindrar att vi kan låta bli att låta handlingen bli utförd.

”Jag” = kemi, biologi och el i hjärnan?

Om det vore som överskriften påstår så skulle kemin, biologin och elen i samverkan kunna varsebli sig själv. Som det tidigare Wittgensteincitatet visar så vore detta en svindlande upplevelse som när vi utför logiska konststycken. Medvetandet varseblir sig självt utan att varsebli något bestämt, varseblir bara. Detta perspektiv är den extrema solipsismen. Hjärnan är tänkandet, är medvetandet. Enda sättet att verkligen se medvetandet är med experternas kvalificerade instrument, annars kan vi inte se det. Därmed kan vi säga att vi ser jaget med hjälp av instrumenten? Ett sådant från allt annat särskilt jag innebär identitet tanke-hjärna. För att förstå oss själva måste vi alltså kartlägga hjärnans funktioner. Nobelpristagaren Thomas Südhof sade i en intervju ”Det är en filosofisk fråga om hjärnan verkligen kan förstå sig själv.”

Hur vi än definierar jaget så finns där ingenting som inte förmedlats/traderats till oss genetiskt, epigenetiskt (där många frågetecken står obesvarade), av fenomen vi mött, av kulturella minnen och inte minst av andra människor i det dagliga livet. Bortsett från vår genetiska kod så traderar alla allt det andra vi mottagit till andra människor genom att leva med andra människor. Det vi kallar jag är en levande organism i ständig förändring som oupphörligen genomströmmas. Något beständigt jag finns alltså inte vare sig i hjärnan eller i något metafysiskt medvetande. Födelse och död är mottagande och överlämnande varför vi kan säga att vi på många sätt är preexistenta och postexistenta.

Psykologin kan vi alltså lämna. Denna pseudovetenskap är full av teorier och grundförutsättningar som inte kan prövas. Det bekymmersamma är att psykologin som hävdar att den vetenskapligt kan studera vårt medvetande och våra beteenden har blivit populärpsykologi i allmänhet så att många människor misstror det alldagliga och uråldriga sättet att förstå andra människor. Psykologerna har lyckats med konststycket att övertyga de flesta att det krävs experter, psykologer, för att förstå oss och vad vi behöver. Väl betalda experter naturligtvis som har förmåga att skåda in i oss. Schamaner? Sekulariserade präster?

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Reflektioner påsktiden 2015

Einar Löfstedt

Haimon Einar Löfstedt 1880 – 1955 var professor i latin i Lund 1913 – 1945. Han var klassisk filolog och ledamot i Svenska Akademien från 1942.

Löfstedt visade att konstruktioner och ord som ansetts specifika för senlatinet uppträder redan i det arkaiska latinet för att sedan skymmas under den klassiska tiden med dess så kallade höglatin. Om han har rätt tyder det på en enastående språklig kontinuitet. Latinet som vardagsspråk var relativt likt genom århundradena, kanske in i medeltiden och i kyrkan till idag!

Forntida texter

För att förstå en forntida text krävs kvalificerat editionsarbete, insikter i realia, grammatik, stilistik, metrik och ett ”divinatoriskt snille” som röjer sig i konjekturerna (förmodanden).

Det gäller alltså att förstå en återställd forntida verklighet, förstå den forntida människan, inifrån och inte utifrån vår utsiktspunkt i nutiden. Hur få är inte de idag som tycker det är mödan värt?

Begynnelsen

Bibelns första ord בראשית är

Grekiska: en arch

Latin: in principio

På svenska har det blivit ”i begynnelsen” vilket leder läsaren till att tro att det rör sig om tidens början. Det är kanske inte helt fel, men det döljer ordets ytterligare betydelser, aspekter, som i/ur urgrunden. Denna allts urgrund är naturligtvis Gud själv. Ur sig själv skapade Gud himmel och jord, just som Johannes skriver i Johannesevangeliet:

en arch o logoV kai o logoV hn proV ton qeou kai qeoV hn o logoV

Vi skulle alltså på sätt och vis leva i Guds medvetande, den kosmiska ordningen, logos, som är Gud. ”Jag” skulle alltså vara Guds tanke.

Elof

Enligt svenskt diplomatorium ligger Birger jarls ”bror” (frater) och hans hustru begravda i Alvastra kloster. Det vill säga föräldrarna till Sankta Ingrid av Skänninge, systern Kristina samt deras bröder Andreas och Johan Elofssöner, den senare svärdsriddare av Tyska orden. Observera att frater kan avse köttslig broder, men även svåger eller kusin. Elofs hustru är enligt min mening troligen syster till Birger jarl.

De Lubac och fornkyrklig förkunnelse

Enligt fornkyrklig förkunnelse steg Jesus i graven ned till alla avlidna, även Adam och Eva, och ledde dem åter till livet och frälste dem från mörkret. Det är detta Henri de Lubac talar om när han säger att missionen till ett folk även avser de avlidna anfäderna. När ett folk genom mission tar emot Kristus gäller det även anfäderna som lever i de levande.

Johannes XXIII:s fyra pelare

Sanning

Rättvisa

Kärlek

Frihet

Simone Weil

När Simone Weil kom till London 1943 fick hon i uppdrag av general de Gaulles ”Fria Frankrike” att skriva om hur det nya Frankrika borde se ut efter befrielsen från tyskarna. Bland annat skrev hon ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande”. Hon hade ju varit partipolitiskt engagerad, men besviken lämnat all partipolitik.

Att ljuga var uteslutet för henne, att argumentera för en osanning var djupt omoraliskt. Det var just vad partipolitiker tvingades göra. Ingen kan tycka allt det som ett partis partiprogram för fram. Ändå försvarar de det, ja måste försvara det när det antagits vid en partikongress. De ljuger alltså. Har man börjat ljuga är det vanligen lätt att man fortsätter i fler och fler sammanhang. Man har ju liksom vanan inne.

Det var samma tanke som hindrade henne från att låta döpa sig och bli katolik trots att hon längtade oerhört efter att få ta emot de katolska sakramenten. Varför? Jo institutionen kyrkan som då än mer än idag krävde att man skulle omfatta allt i kyrkans lära och praxis vilket hon inte kunde. Framförallt gällde det företeelser som hon ansåg vara arv från det romerska imperiets dagar, men det gällde även delar av Gamla Testamentet.

Alternativet till partiväldet i den parlamentariska demokratin skulle vara personval i valkretsar. En vald person kan lägga ned sin röst, men i ett parti viner den så kallade partipiskan så lögnen blir enda utvägen.

Johan Hakelius och PJ Anders Linder i samtal om Friedrich August von Hayek

Låt mig först erkänna att jag inte hörde hela samtalet till slut, men vågar mig ändå på en kort kommentar. Jag blev under deras samtal imponerad av deras kunskaper om Hayek och hans politiska filosofi och att de insett hur aktuell hans filosofi är än idag då staterna, inte minst vår svenska, mer och mer detaljreglerar människornas liv genom lagar, höga skatter och strikt reglering hur olika bidrag skall fördelas.

Ju längre samtalet fortskred slog det mig att det här känner jag ju igen. I stort sett varje tema de behandlade verkade bekant. Så slog det mig. Ja, det är klart. Hayek växte upp i Wien efter förrförra sekelskiftet, i Wiens kristna kultur, inte den judiska. Det som kommit att prägla honom och hans ekonomiska, politiska filosofi är uppenbart den katolska moralläran som den framställs i Leo XIII:s encyklika Rerum Novarum. Läs den och jämför den med Hayeks ”Frihetens grundvalar” så kan vem som helst inse vilken den viktigaste källan är till Hayeks filosofi. Den kopplingen kunde eller ville inte samtalsherrarna göra. För att de tror att tro och filosofi/politik inte har med varandra att göra och att människor är tudelade eller för att de inte närmare känner Leo XIII? 1974 fick Hayek Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne.

Minne över genrationsgränserna enligt Jan Assmann och ett exempel.

Teorier om kulturella minnen har framförts av bland andra den kände egyptologen Jan Assmann och hans hustru litteraturvetaren Aleida Assmann. De talar om ett interaktivt och kommunikativt minne som kan bäras av en grupp människor i cirka tre generationer, det vill säga cirka åttio år. Det påverkas av förändringar i gruppen och dess omgivning, men upprätthålls i stort sett under denna tid i det vardagliga umgänget inom gruppen. Gruppen kan vara en familj, en by, en trakt, en stad och ett folk.

Dessa kulturella minnen måste institutionaliseras för att fortleva längre än tre generationer, till exempel genom bilder, texter, hantverk eller närmast rituella beteenden. Det kulturella minnet kan trängas bort genom aktiv glömska, genom förstörelse av material som stöder minnet, men minnet kan också passivt glömmas genom försummelse. Skrifter, bilder och föremål kan även förstärka det kulturella minnet. Det kulturella minnet är alltså socialt till skillnad från det epigenetiska minnet om det nu verkligen finns ett epigentiskt arv/minne vilket ännu inte visats på mikrobiologisk nivå .

Låt mig ta ett exempel. Personen X växer upp i ett mindre samhälle präglat av framväxande industrialism och kommersialism. X tar dock under hela sin uppväxt varje tillfälle i akt att besöka och vistas hos sina morföräldrar som lever ett traditionellt jordbrukarliv präglat av boskapsskötsel, fiske, jakt och egentillverkning av allt som kunde behövas. Morföräldrarna var allstå i stort sett självförsörjande. X såg allt de gjorde, hur de gjorde det, hur de samtalade med varandra, vad som gladde dem och vad som gjorde dem sorgsna. Hur de umgicks med sina husdjur, hur maten lagades. Allt detta minns nu X när han själv blivit äldre. Han minns allt i minsta detalj som om han åter var där. Morföräldrarna i sin tur hade inte lärt sig att leva på detta vis i någon skola. De hade levt med sina föräldrar och sett hur man skulle leva och arbeta. Sett hur man mjölkar kor och getter, hur man slaktar och så vidare. Nu är vi alltså nere en bra bit i 1800-talet. Det X alltså minns är hur man levde åtminstone i den senare hälften av 1800-talet, han har minnen från 1800-talet! Om inget görs nu kommer minnet av morföräldrarnas föräldrar på 1800-talet att om inte utslockna så kraftigt förtunnas med X. Precis som Assmanns påstår i sin teori om kulturella minnen.

X skulle kunna vara Pär Lagerkvist som ofta vistades hos sina morföräldrar på landet, men växte upp i stationsmiljön i Växjö. Hans ”Gäst hos verkligheten” är ett slags skriftligt bevarande av ett minne av en tid som ligger generationer bort.

 

Adamsmytologin

På liknande sätt kan man förstå en myt. Beskriver Adamsmytologin ett faktiskt urtida skeende i mänsklighetens historia då människan gjort slut på lättillgänglig föda och blivit tvungen att böja sig till jorden. Det skulle alltså vara skiftet mellan paleolitikum och neolitikum. Odlandet skulle alltså inte vara en ”uppfinning”, ett framsteg, utan något nödvändigt ont då man av begär gjort slut på all föda som kunde samlas. På samma sätt som man gjort slut på villebråd som kunde jagas och blev tvingad att bli boskapsskötare vilket naturligtvis är mycket mer krävande än att då och då gå ut på jakt. Allt detta skedde för cirka tiotusen är sedan, i slutet av istiden. Adamsmytologin lägger in synden, begäret efter mer, som yttersta orsak till utdrivandet från paradiset då vi egentligen hade allt. Att få böja sig till jorden, att ägna sig åt boskapsskötsel och att föda många barn för att klara av dessa nya uppgifter skildras som följd av begäret.

Samtidigt gör Adamsmytologin anspråk på att förklara vår situation idag. Vi lever precis som Adam och Eva i paradiset, men begär ständigt mer och mer vilket leder till att vi drivs längre och längre bort från det goda livet. Vi måste hela tiden effektivisera våra liv, mer och mer kunskap (sic) krävs för att vi skall kunna utveckla och behålla ”välfärden” vilket bara leder till att vi kommer längre och längre bort från det goda livet.

Ett klassiskt exempel på hur den mytiska tiden bestämmer vår egen tid. Minnet lever i mytens form och det bestämmer våra liv.

Utbildningshysteri

Vårt land verkar hysa en ohämmad tilltro till att utbildning är lösningen på de flesta problem. Förskolan skall bli obligatorisk för alla sexåringar och bli mer ”skollik”. Grundskolan blir alltså tioårig för många, men inte för alla. De som ser ut att få svårt att nå målen, det vill säga gymnasiebehörigheten, får gå i skolan några sommarlov också. Når de ändå inte målen får de ytterligare ett år i grundskolan är det tänkt. Därmed har väldigt många att se fram mot en elvaårig grundskola plus några somrar i skolbänken. Sedan blir det gymnasiet, formellt frivilligt, men i praktiken obligatoriskt. Då är vi uppe i en fjortonårig skolgång. Minst! Några går om en årskurs i gymnasiet och väldigt många fortsätter i andra skolor efter gymnasiet i brist på annat.

Att sitta på skolbänken i 13 - 15 år passar inte alla. En del far så illa att de får en diagnos av något slag. Därmed får de särskilt stöd och kanske medicineras de dessutom. Många föräldrar är tacksamma för diagnosen eftersom de därmed fått klart för sig vad barnets svårigheter beror på!

Det är helt enkelt omänskligt att kräva att alla skall sitta i en skolbänk under så lång tid under den mest kreativa och receptiva perioden i en människas liv. Varför är det då så? Kanske på grund av vad Aksel Sandemose skrev en gång i tiden.

 

”Barn lär sig praktiskt taget aldrig i skolan det som Skolöverstyrelsen förhoppningsfullt väntar sig. Moderna undersökningar i Skandinavien visar ett löjligt missförhållande mellan pretentioner och resultat. Sedan dess (tiden på lärarseminariet på Staby) har jag funderat mycket på om inte skoltiden är felplacerad i människans liv, och om det inte är så att undervisningen av de små barnen beror på att man ansett barndomen vara en onyttig tid som lämpligen kunde utnyttjas för skolundervisning och så en annan sak. Föräldrar vill så gärna bli av med sina barn, och i många fall är det omöjligt för dem att ta hand om dem hela dagarna. Det finns väl inga föräldrar som inte i all oskuld själva säger det, eller så råkar det slinka ur dem av misstad. Så som samhället har utvecklats kan man fråga sig om det alls är nödvändigt med planmässig undervisning längre. Barnen skulle lära sig lika mycket utan skola, de kan helt enkelt inte undgå att göra det, och en kurs i fjorton - femtonårsåldern skulle troligen visa att de var lika kunniga som om de hade gått i skola i sju år. Kanske mera.”

Ivan Illich var inne på samma tankegång i sin bok ”Samhälle utan skola” (som finns sammanfattad på denna hemsida). Skolan är i stor utsträckning onödig annat än som förvaringsplats enligt honom.

Nu är det inte bara statsmakten som har denna enastående tro på att skolan kan lösa de flesta problem. Min egen kyrka, den katolska, är naturligtvis en missionerande kyrka vilket ibland leder till att en och annan vill bli katolik även om det sker i en mycket blygsam omfattning i vårt land. Kyrkans tillväxt i Sverige beror i stor utsträckning på invandring av katoliker. Cirka 50 – 100 personer konverterar till kyrkan varje år. En gång var det relativt lätt att bli katolik, men sedan infördes en ettårig undervisning för alla som ville ta detta steg. En del av dem lämnade sedan kyrkan efter några år varför man ansåg att utbildningen inte räckte så nu krävs två års utbildning innan man anses mogen att ta detta steg att bli katolik. Någon sade när han råkade se en visserligen några år gammal konvertitkurs; ”behövs det en akademisk kurs för att bli katolik?” Även tron intellektualiseras.

Dessutom krävs det två års undervisning för att få gå till första kommunion och två års undervisning för att få motta konfirmationens sakrament. Efter denna prövning brukar de flesta ungdomar inte synas till i kyrkan längre. Lösningen på det problemet är naturligtvis mer undervisning!

Undervisning, undervisning och åter undervisning. Konstigt att människan har lyckats överleva under tidigare generationer. Ja mina föräldrar var faktiskt mer bildade på alla områden efter sex års skolgång än vad de flesta elever är efter den dubbla tiden idag. Mycket egendomligt!

Har ekumeniken gått i stå?

Svenska kyrkan firade 850-årsjubiléet av Uppsala ärkestifts inrättande. Alvastarmunken Stefan vigdes ju till ärkebiskop av Uppsala 1164. Detta fick en rad katolska akademiker att reagera. De menade att Svenska kyrkan kom till vid 1500-talets reformation och att brytningen med den medeltida svenska katolska kyrkan var så brutal att man knappast kan tala om någon kontinuitet. Man vänder sig även mot beteckningen Svenska kyrkan som härrör från 1800-talet då alla svenskar skulle tillhöra den evangelisk lutherska kyrkan. Utlänningar kunde tillhöra andra kyrkor sedan Gustav III:s tid då även judar fick ”religionsfrihet”. Efter de katolska akademikernas reaktion på firandet gick raskt representanter från svenska kyrkan/sveriges evangelisk lutherska kyrka i svaromål och så var det offentliga grälet igång.

Ingen kan förneka att brytningen i och med reformationen var oerhörd även om den tog lång tid i anspråk. Någon apostolisk succession i katolsk mening kan inte anses föreligga i den evangelisk lutherska kyrkan. Sakramenten reduceras till två. Brytningen med påven skedde redan på 1520-talet vilket gjorde den evangelisk lutherska kyrkan till en nationalkyrka med fursten som överhuvud även i religiösa frågor. Kyrkorätten (kanoniska lagen) avskaffades. Klostren stängdes och betraktades som onyttiga. Klostrens anläggningar drogs in till kronan. Gudstjänsten förändrades i evangelisk luthersk riktning, men mycket långsamt av oro för kyrkfolkets reaktion. Vid 1600-talets början är dock gudstjänstlivet radikalt förändrat. Mariakulten och vördnaden för helgonen med pilgrimsvandringar förbjuds och så vidare och så vidare. Brytningen kunde ha varit värre, men den var oerhörd även om den på grund av oro för uppror skedde under tre generationer.

Samtidigt kan ingen förneka att det finns en påtaglig kontinuitet mellan den katolska medeltidskyrkan och den evangelisk lutherska kyrkan som vann striden på 1500-talet. Det har funnits och finns många genuint kristna i Sveriges evangelisk lutherska kyrka. Var kommer deras kristna tro ifrån? Rent historiskt från den medeltida katolska kyrkan naturligtvis, var skulle den annars komma från? De döpta i den evangeliska kyrkan är medkristna till alla katoliker. Kyrkobyggnaderna från medeltiden i Sverige har i många fall bevarats på ett föredömligt sätt. Psalmdiktningen har inneburit ett berikande av tron i Sverige. Så nog finns kontinuitet.

För att bli än mer tydlig så låt oss gå till det Andra Vatikankonciliet.

Först några citat från Andra Vatikankonciliets ”Dekret om ekumeniken”, ”Unitatis redintegratio”.

”De som tror på Kristus och mottaget ett rätt dop har därigenom gjorts delaktiga – om än ofullkomligt – i den katolska kyrkans gemenskap.”

”Av de olika faktorer och värden som tillsammans ger kyrkan dess liv, struktur och tillväxt, kan dessutom flera, till och med i stora antal och av väsentlig betydelse, förekomma utanför den katolska kyrkans synliga gränser, såsom Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga inre gåvor liksom en del yttre värden. Allt detta som kommer från Kristus och leder till honom, hör med rätta till Kristi enda kyrka.

Hos de från oss skilda bröderna återfinns därtill många av den kristna religionens heliga handlingar, vilka på olika sätt enligt kyrkornas och samfundens egenart otvivelaktigt kan stärka nådens liv och bör erkännas såsom ägnade att ge tillträde till frälsningsgemenskapen.”

Hur skall detta fattas? Rimligen menade konciliefäderna att allt sant kristet liv i de från katolska kyrkan skilda kyrkorna och samfunden och hos deras enskilda medlemmar historiskt härstammar från den katolska kyrkan, men att mycket gått förlorat för att man skall kunna tala om full gemenskap och kontinuitet. Detta katolska kristna arv gäller naturligtvis den Heliga Skrift, heliga handlingar och andra traditioner som yttrar sig i till exempel arkitektur, konst, musik och litteratur. Katolska kyrkan är alltså rent historiskt källan till allt kristet liv var det än visar sig. I den meningen är kyrkan en alltifrån katolska och ortodoxa kyrkan, 1500-talets reformatoriska kyrkor, 1700-talets pietism, 1800-talets väckelserörelser och 1900-talets karismatiska pingströrelse. Spridning av kristen tro från dessa från katolska kyrkan skilda samfund är alltså något genuint gott ur kristen och katolsk synpunkt och förebådar det absorberande transformerande av alla kulturer i Kristi enda kyrka som leder till mänsklighetens enhet som Henri de Lubac SJ föreställer sig den eller det Omega som enligt Pierre Teilhard de Chardin SJ evolutionen leder till där Kristi framträdande är den världshistoriskt avgörande händelsen som har gjort mänsklighetens gudomliggörande möjlig. För oss i Sverige synes dessa visioner vara utopiska, men vi får inte glömma att kristendomen är inne i sin mest expansiva fas någonsin där drygt 2 miljarder människor på något sätt bekänner sig till Jesus Kristus.

Vi bör alltså se till kontinuitet och vad som förenar istället för att gräla om brytningens omfattning. Schismer bör man sörja, inte gräla om hur djupa de är. Inte förringa dem och inte överdriva dem. Även en schism kan mynna ut i något positivt.

Vem var Magnus Minnisköld

Magnus Minnisköld benämns ibland lagman i Västergötland, ibland i Östergötland. Det verkar dock inte finnas någon säker källa som styrker uppgiften. Med all sannolikhet är det ett antagande som ligger bakom uppgiften. Ofta är det ju så att ett antagande får efterföljare och har antagandet upprepats tillräckligt många gånger förändras det gärna till en ”sanning”. Vi får dock inte tro att alla antaganden är grundlösa, de kan ju faktiskt vara sannolika. Trots att inga säkra källor benämner Magnus som lagman så kan det ur olika aspekter anses sannolikt att han var det. Låt oss börja med att se på en del av hans ätt. Begreppet ätt har jag behandlat i ”Medeltiden i nytt ljus” och får hänvisa dit.

Magnus Minnisköld var son till Bengt Snivil och bror till jarlen Birger Brosa samt jarlen Karl Döve. Magnus Minnisköld var gift med Ingrid Ylva som var dotter till Sune Sik, en av Sverker den äldres söner. Han var dessutom far till Birger jarl, Bengt lagman i Östergötland och även biskop i Linköping efter brodern Karls död 1220, Karl biskop i Linköping , Eskil lagman i Västergötland. Dessutom nämns en frater Elof till Birger jarl, men enligt min mening är det en svåger till Birger jarl. Det latinska frater kan ju betyda köttslig bror, klosterbroder, svåger eller kusin. Magnus Minnisköld dog den 31 januari 1208 i slaget vid Lena eller vid slaget vid Gestilren den 17 juli 1210.

Dessa släktskap visar med all tydlighet att Magnus Minnisköld var en ytterst cetralt placerad person i det tidigmedeltida Sverige, eller skall vi säga Götaland. Han kan även knytas till Bjälbo.

Låt mig citera Broocman 1760: ”Biaellbo aer det aeldsta Jarla och Fursta Saete i Östra Götaland, ifrån Hedna werld. År MCC war Magnus Manneschöld af Biaellbo Jarl och maest rådande i Götha Rike. Han hade Ingrid Ylwa till Fru…”

Var Magnus Minnisköld storman och/eller lagman och/eller jarl i Västergötland och/eller i Östergötland. Det är frågan som inte med säkerhet kan besvaras, men som för den skull inte behöver stå kvar helt obesvarad. Låt oss börja med att se vad storman, lagman och jarl innebar under tidig medeltid.

Storman: På latin ”nobilis”. En person som under vikingatid och medeltid tillhörde en ätt med omfattande godsinnehav. Stormannen ägde alltså inte personligen godsen, de var ättens, men han företrädde ätten. Först i och med införandet av kanonisk och romersk rätt efter Skänninge möte 1248 kan vi tala om personlig egendom som kunde doneras, säljas och köpas. En lagman valdes ur en stormannaätt, till exempel Ulf Gudmarsson och Birger Persson. De var nobiles, men även miles, det vill säga stormän och riddare.

Lagman: Den heliga Birgitta betecknade sig i Italien som ”principessa” av Närke eftersom hon varit gift med Ulf Gudmarsson, lagman i Närke. Lagmännen i Sverige hade i viss mån sin motsvarighet i småfurstar i Italien. Lagmansdömet var inte ärftligt, men lagmännen valdes väldigt ofta ur samma ätt. Det var dessutom mycket vanligt att sonen till en lagman valdes till lagman. Lagmannen hade ett mycket stort inflytande inom sin lagsaga även om makten var begränsad. I vart fall hade han inom lagsagan den högsta dömande makten. Att lagmansämbetet ofta var ärftligt visar en rad exempel. Birger Persson, lagman i Uppland, efterträddes av sonen Israel. Ulf Gudmarsson efterträddes av sonen Karl som efterträddes av sin son Karl Karlsson. Magnus Minniskölds son Bengt Magnusson blev lagman i Östergötland. Han dog 1237 och efterträddes av sonen Magnus Bengtsson, död 1263. Magnus Bengtsson efterträddes av sonen Bengt Magnusson d.y. död 1294. Hans dotter Ingeborg gifter sig med änklingen Birger Persson, lagman i Uppland och får dottern Katharina som gifter sig med Knut Jonsson Aspanäs, som alltså gifter in sig i bjälboätten. Han blir lagman i Östergötland. Knut Jonssons son Magnus Knutsson efterträder fadern som lagman i Östergötland. Eskil, som sagt även han son till Magnus Minnisköld, blir lagman i Västergötland, som arv? Dessa exempel kan räcka för att visa att lagmannaämbetet inte formellt var ärftligt, men i praktiken väldigt ofta var det. När jag säger att lagmannaämbetet ofta var ärftligt i praktiken behöver det inte alla gånger innebära att sonen ärver ämbetet direkt efter fadern. Det kan vara andra innehavare däremellan på grund av till exempel sonens ålder.

Det var också bland andra Israel Birgersson, Knut Jonsson och sonen Magnus Knutsson och möjligen Ulf Gudmarsson samt Ulf Åbjörnsson, lagman i tiohärad som medverkade i arbetet med Magnus Erikssons landslag. Med detta vill jag visa lagmannaämbetets oerhörda makt och dess ärftlighet i praktiken.

Jarl: Vi förknippar gärna ämbetet jarl med den mest kände jarlen Birger Magnusson, Magnus Minniskölds son. Om honom skrev den påvlige legaten Vilhelm av Sabina vid Skänninge möte att han verkade bestämma allt här i landet. Den unika roll som Birger jarl spelade gällde inte alla jarlar, för det fanns åtskilliga och av olika rang. Under Magnus Minniskölds tid var en jarl, engelskan earl, en styresman över ett större område. På latin blir jarl ”Dux”, det vill säga hertig, en härledare. En huvudman för en viktig ätt kunde alltså vara jarl för till exempel Väster och/eller Östergötland. Inte heller jarlämbetet var formellt ärftligt, men blev det ofta i praktiken.

Slagen vid Lena och Gestilren: Slagen stod mellan Erik Knutsson och Sverker den yngre. Vid slaget vid Gestilren stupade bland andra Sverker den yngre, Fulco Dux (troligen inte Birger Brosas son Folke Birgersson) och möjligen Magnus Minnisköld om han inte stupade redan i slaget vid Lena 1208.

Vilka slutsatser kan vi dra av allt detta när det gäller Magnus Minnisköld? Efter Birger Brosas död 1202 var rimligen brodern Magnus Minnisköld en av huvudmännen för ätten och definitivt storman, nobilis. Birger Brosas son Filip jarl var jarl i Norge och dog redan 1200 och sonen Karl, Erik Knutssons jarl, stupade 1208 i slaget vid Lena. Att Magnus Minnisköld var huvudman för ätten i Östergötland verkar sannolikt, inte minst med tanke på sönernas roll just i Östergötland och hans äktenskap med Ingrid Ylva.

På grund av lagmannaämbetets ärftlighet i praktiken så är det inte osannolikt, snarare tvärtom, att Bengt Magnusson i praktiken ärvde det östgötska lagmannaämbetet efter sin far och att samma sak gällde i Västergötland för Eskil Magnusson.

Eftersom lagmannaämbetet kan jämföras med en lokal furste så skulle Magnus Minnisköld ha haft ett furstelikt inflytande, vara styresman, för ett mycket stort område, nämligen Västergötland och Östergötland. Han nämns inte som jarl i de fåtaliga källorna från tidigt 1200-tal, men verkar i praktiken haft den rollen. Att sonen Birger blev jarl var alltså ingen tillfällighet. Att han sedan lyckades bli rikets mäktigaste man och kungafader är en annan historia.

Med detta är det inte bevisat att Magnus Minnisköld var storman, lagman och jarl, men att han inte skulle varit det i den mening ämbetena beskrivits här ovan synes mig osannolikt. Ättens godsinnehav i Östergötland var enormt. Bjälbo och samtliga stormannagårdar i Skänninge med omnejd kan knytas till Magnus Minniskölds söner inklusive den tidigare omtalade frater Elof och hans söner och döttrar. Genom sitt äktenskap med Ingrid Ylva gifte Magnus Minnisköld in sig i den sverkerska ätten på samma sätt som Sverker den äldre gift in sig i den stenkilska ätten genom äktenskapet med Inge den yngres änka. Sonen Birger jarl gifter in sig i den erikska ätten som går tillbaka till Inge den äldre genom äktenskapet med Erik läspe haltes syster Ingeborg. Att sonen Valdemar blir vald till kung skulle säkert Magnus Minnisköld se som kronan på verket av sina egna strävanden.

Av detta följer att man nog kan fortsätta att benämna Magnus Minnisköld storman, lagman och jarl, men en not bör nog bifogas om man gör det.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Ytterligare fragment

 

Olof Lagercrantz om Gunnar Ekelöf

Svedenborgs mystik, hans övertygelse att universum är besjälat, att liv finns i de döda tingen, att drömmarna inte kan skiljas från verkligheten, att en helig enhet finns, en quinta essentia, till vilket allt skapat går tillbaka…

Detta var också Ekelöfs ståndpunkt.

Gunnar Ekelöf var stolt över sin förmåga att i nuet finna det förflutna och så binda tidevarven samman.

Lagercrantz om Ekelöf och Proust

Verkligheten är inte på ett sätt, som den tycks vara. Enbart genom att sätta en händelse i relation till någon annan ser man detta, att händelser, berättelser, har en djupare innebörd, en allegorisk.

Kort om Origenes och allegorisk textförståelse

Origenes levde mellan 185 – 253/54 efter Kristus. Han är mest känd för att fört in den allegoriska textförståelsen i kyrkan. Gamla Testamentets texter skall oavsett om de rymmer historiska sanningar eller inte sättas i relation till Nya Testamentet, Kristus och kyrkan. De gammaltestamentliga texterna skulle läsas kristologiskt. Frälsningshistorien förutsätter en allegorisk förståelse av bibeln. Henri de Lubac SJ anses på katolskt håll ha återupptäckt Origenes.

Vid allegorisk textförståelse är det inte tal om symboler. Det finns hur många händelser, berättelser, företeelser och fenomen som helst som kan sättas i relation till en till synes specifik entydig händelse som berikar förståelsen av händelsen. Man skulle kunna säga att den allegoriska läsningen leder till ett oändligt antal sanna aspekter av en till synes entydig företeelse. Alla dessa associationer kan sägas medföra att medvetandeakten förandligas för att tala med fenomenologins språk.

Emanuel Litvinov

Vi kan leva och tala som om det förgångna inte finns, men det tränger sig obevekligt fram. Vi kan inte undfly det utan måste minnas, närvarandegöra det och försona oss med det.

Hebreerbrevet 7:10

”På sätt och vis har Levi, som får tionde, själv gett tionde genom Abraham. Ty som ännu ofödd var han till i sin förfader när Melkisedek mötte honom.”

Detta är det enda ställe i den Heliga Skrift, så vitt jag vet, som förutsätter att vi levt redan före vår egen födelse.

Tolkien

”History became legend, legend became myths. And some things that should not have been forgotten were lost.”

Men just genom att något oerhört viktigt i ett folks historia blivit legend och myt och kanske kopplats till en rit och blivit kult minns man det fortfarande. Det är åter närvarande. Ett enastående exempel på detta är den kristna kulten, mässan, där Frälsarens födelse, liv, död, uppståndelse och himmelsfärd rituellt närvarandegörs.

Thomas Tranströmer

Jag hörde någon på radio som sade ”Thomas Tranströmer lever vidare i sina dikter”.

Menade han i trycksvärtan? Thomas Tranströmer själv lever naturligtvis vidare i läsarnas jag liksom alla andra vi mött, läst eller hört. Vi är inte isolerade odelbara individer. Alla före oss och efter oss lever i oss, vi är ett med dem. Thomas Tranströmer lever i oss i allra högsta grad. Kan det vara så svårt att förstå att vi överlever döden ur en mycket central aspekt.

Aelred Squire

På min första resa längs Gudbrandsdalen träffade jag Aelred Squire som då var dominikan och präst i katolska församlingen i Lillehammer. Senare blev han Camadolesebenediktin och levde ett eremitiskt liv. Tyvärr blev det inga teologiska samtal i Lillehammer. Att han var en framstående teolog fick jag klart för mig långt senare.

”It may seem a somewhat startling leap to make, but to the great spiritual masters of the undivided Church, the revealed doctrine of man as having been made in the image of God universally inspires this feeling of glad recognition. They go on, in fact, to take it seriously for what it claims to be, a long lost memory of their true selves, and from that all the rest they have to say follows. Their doctrine is concerned to arouse in their disciples a sense of the implication of a memory they believe could not have been initially reawakened without a divine intervention.”

Vi skulle alltså kunna få vårt minne väckt om vårt sanna själv, att vi är guds avbild, genom en gudomlig intervention. Vi vet alltså innerst inne att vi är Guds avbild, men detta minne måste väckas till liv. Först då kan vi skåda Gud ansikte mot ansikte.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Fragment

Göran Burenhult

Arkeologen Göran Burenhult har skrivit att urbaniseringen inte är förenlig med mänsklighetens överlevnad. Bland annat för att den kräver ett storskaligt ”rationellt” jordbruk som är oförenligt med ett värnande av naturens mångfald. Vår överlevnad kräver istället ett småskaligt jordbruk och småskalig boskapsskötsel. Menar det gamla familjejordbruket som vi övergav för bara någon generation sedan? Är det möjligt att återskapa? Alternativ?

Thomas Merton

Evigheten finns i nuet.

 

Gud är inget namn….

Jahve är ett bättre namn – det betyder i slutändan ”den namnlöse”

 

Minnas (memoria) det forntida. Dela med mig av detta till mina samtida av kärlek. Det är kontemplationens syfte.

 

Ansvaret faller nu på mig att se vad mina förfäder sett, ta det till mig och prisa Gud så att de, vare sig de prisade Gud då för länge sedan eller inte, nu gör det i mig.

 

Thomas Merton menade att vi måste minnas medeltidens andlighet inifrån (jfr Henri de Lubac och Hans Urs von Balthasar). Den är omistlig. Vi får inte lämna den. Ett minne som måste leva i oss och gör det, men drunknar i all avgudadyrkan som pengar, makt, mekanisering, digitalisering, matematik, ägodelar… Kriget är till sist bara en konsekvens av avgudadyrkan.

Corelius Ernst OP

Cornelius Ernst ansåg att de som sysslar med Comparative Religion, det vill säga ämnet Religionshistoria, verkar skapa sig en egen liten religion där alla världens religioner ryms enligt dem själva. Jag tror han har rätt. De skapar sig en egen sanning med hjälp av alla sanningar så har vi fått ytterligare en sanning.

 

 

 

 

1 korintierbrevet 12:3

Grekiska:

Οδεις δυναται ειπεν κυριος ιησους ει μη εν πνευματι αγιω

 

 

Vulgata:

Nemo potest dicere Dominus Iesus, nisi in Spiritu Sancto

1917 års svenska översättning:

Så kan ej heller någon säga Jesus är Herre annat än i den Helige Ande

Bibel 2000:

Ingen kan säga Jesus är herre om han inte är fylld av den helige anden.

 

1917 följer Vulgata som följer den grekiska grundtexten, medan Bibel 2000 uppenbart har en helt annan ecklesiologi. Fylld av anden innebär rimligen att anden kommer till den enskilde utifrån på något mystiskt vis. I anden innebär att den enskilde lever i anden, i kyrkan som är Anden efter att ha fått den från Jesus och apostlarna som delade Jesu liv och som i sin tur förmedlat den till sina efterföljare genom att ge dem sina liv, Anden.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Minneslitteratur

Patrick Modianos författarskap har karakteriserats som minneslitteratur till skillnad från vittneslitteraturen vars författare var med om 1900-talets ohyggliga historia. Minneslitteraturen försöker gräva fram händelseförlopp ur minnenas spillror och fragment.

I Frankrike förtigs stora delar av landets 1900-tals historia, åtminstone dess mindre glamorösa delar som ockupationstiden, kolonialismen, tredje republiken och Algerietkriget. Simone Weil ansåg redan 1943 att Frankrike efter kriget var tvunget att lyfta fram ockupationsåren i ljuset, avkolonisera och inte falla tillbaka i tredje republikens förlamning förorsakad av partiernas makthunger. Istället föreslog hon ”de politiska partiernas allmänna avskaffande”. Inget av detta skedde. Kolonierna fick frigöra sig genom våld, ockupationen sopades under mattan och partistriderna återupptogs. Man ville bara glömma.

I Tyskland ville man än mer glömma och sopa under mattan. Det gällde första världskriget, Weimarrepubliken, Tredje Riket och delningen av det besegrade Tyskland.

I östra Europa har tystnaden av vad som hänt varit allra värst. Som någon uttryckte det; ”alla ljuger”. Frågor som ”vad heter dina föräldrar, var kommer du ifrån, var är du född, vad har du arbetat med…?” besvaras med lögner för att inte avslöja härkomst, att man är jude, att man själv deltagit (eller ens föräldrar) i något som man bör förtiga. Vad man än svarar kan det leda till misstankar. Därför är det bäst att inte fråga någon om något och absolut inte svara sanningsenligt om någon frågar något. Allt kan leda till misstankar. Det gäller alltid att dölja sin egentliga identitet.

Även länder som Sverige, Norge, Finland och Danmark har svårt att öppet närvarandegöra sin 1900-tals historia. Ett vanligt sätt att undvika historiska obehagligheter är att man inte anser sig ha något att göra med sina släktingar eller vad orten gjort eller inte gjort. Individualismen har gjort att vi inte ser att vi själva har del av våra anfäders liv. Inte är väl vi skyldiga till vad de gjorde? Det är inte fråga om skuld utan att om söka vår identitet, det vill säga det som vanligen kallas historia, undersöka, veta vilka vi är och försona oss med vår identitet även om åtskilliga aspekter av vår identitet är svåra att se och försona sig med.

Jag menar med minneslitteraturens författare att man måste gå ned på individnivå. Alla folk och enskilda människor i Europa måste minnas, närvarandegöra, det förflutna. Det gäller särskilt barn och barnbarn till dem som var med och det är vi ju alla, alla bär arvet i sina liv, i vårt sätt att vara och leva. Ingen kan svära sig fri från det levande arvet.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

ANAMNESIS

Grekiska av mnesis = minne och ana = över, ger en förstärkande effekt

Betydelsen blir således närmast ett närvarandegörande av det förflutna

Våra förfäder lever vidare i oss. Det är en slutsats vi kan dra av genetiken och det nya forskningsfältet epigenetik. Samma tanke finner vi hos Henri de Lubac SJ som ansåg att kyrkans mission till ett folk även omfattade de levandes förfäder.

Att vi i oss rymmer våra anfäders liv på olika sätt är svårt att förneka, men hur är det med minnen, kunskaper och färdigheter? Allt kanske inte är genetiska arv och miljö. När ett barn visar sig ha lätt för vissa saker eller visar intresse för vissa saker talar omgivningen ofta om att det har du efter din far, din mor, din farfar, din mormor… Man talar om anlag. Vi skulle allstå ha vissa ”medfödda” anlag för vissa färdigheter. Är det att minnas över generationerna?

Amerikanska forskare har gjort experiment med möss för att se om minne över generationerna är möjligt. Experimenten innebar att man gav möss en elektrisk stöt vid lukten av körsbärsträd. Mycket snart reagerade mössen med rädsla så fort de kände lukten av körsbärsträd. De hade blivit betingade. Nästa generation möss som inte fick några stötar reagerade även de med oro när de kände lukten av körsbärsträd. Generationen före mössen som betingats reagerade inte på lukten av körsbärsträd. Minne skulle alltså ärvts över generationerna. Är detta ett epigenetiskt arv som det forskas så mycket kring idag även om man framförallt söker samband mellan svält och senare generationers sjukdomar? Liknande frågor kan ställas när det gäller sommarens nyfödda fågelungar. Hur hittar de sina vinterkvarter när föräldrarna redan givet sig av. Säger generna vart de skall flytta? Knappast eftersom en arts ändrade flyttvägar även de verkar ärvas. Är det epigenetik? Eller är det minnen som kan ärvas över generationerna hos dem, hos oss?

Till detta kommer teorier om kulturella minnen som framförts av bland andra den kände egyptologen Jan Assmann och hans hustru litteraturvetaren Aleida Assmann. De talar om ett interaktivt och kommunikativt minne som kan bäras av en grupp människor i cirka tre generationer, det vill säga cirka åttio år. Det påverkas av förändringar i gruppen och dess omgivning, men upprätthålls i stort sett under denna tid i det vardagliga umgänget inom gruppen. Gruppen kan vara en familj, en by, en trakt, en stad och ett folk.

Dessa kulturella minnen måste institutionaliseras för att fortleva längre än tre generationer, till exempel genom bilder, texter, hantverk och närmast rituella beteenden. Det kulturella minnet kan trängas bort genom aktiv glömska, genom förstörelse av material som stöder minnet, men minnet kan också passivt glömmas genom försummelse. Skrifter, bilder och föremål kan även förstärka det kulturella minnet. Det kulturella minnet är alltså socialt till skillnad från det epigenetiska minnet.

Mycket av vad som hittills sagts påminner om det man vanligen kallas själavandring, men själsbegreppet är komplicerat och omstritt. Själen i aristotelisk mening är fast knuten till kroppen, kroppens form (även hjärnans form) och i den meningen först den ju uppenbart över från generation till generation, men gör även minnet det, upplevelser, som farfar hade, en farfar jag aldrig sett. Finns hans minnen i mig? Ja, som kulturellt minne, som genetiskt och epigenetiskt minne. Frågan är om vi kan gå längre än så. En morfar som varken jag eller min mor sett, finns hans minnen och upplevelser i mig? Koncentrationslägersfångars upplevelser verkar ha en benägenhet att gå i arv som trauman i efterkommande generationer, men är det minnen?

Ansvarar vi för våra anfäder och våra efterkommande eftersom de lever i oss? Jaget är i så fall inte individuellt utan generationslöst. Kan intressen gå i arv från personer vi aldrig sett eller hört något om. Det verkar så, men här krävs bredare forskning än vad som är möjligt här.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några tankar om ecklesiologi inspirerade av Cornelius Ernst OP

Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution ”Om Kyrkan”, Lumen Gentium, är en ”ny” presentation av kyrkans syn på sig själv, på sitt eget väsen, som dock vilar på hennes historia som går tillbaka till Kristus och apostlarna.

Ecklesiologin är inte en del av kyrkans teologi utan snarare teologins ontologiska a priori, en grundförutsättning för all teologi. Kyrkan är en förutsättning för teologin utan att för den skull vara en icke-teologisk förutsättning. Kanske är det så att ecklesiologin är det viktigaste ämnet för teologin i vår tid vilket den inte var till exempel på Thomas ab Aquinos tid. För Thomas var ecklesiologin implicit i sättet han förstod frälsningen på. Det fanns inget behov av en explicit ecklesiologi.

Att tala om ecklesiologin som ontologisk a apriori i denna mening gör den jämförbar med Martin Heideggers existentialer, vad det innebär att VARA-I-GEMENSKAP, alltså just det som ger kyrkan existens. Denna existens kommer ur en ”historisk tillvaro” (geschichtliches Dasein).

Denna ontologiska a priori-syn på kyrkan är INTE metafysik, tvärtom. Kyrkan existerar här, är inkarnerad, men är samtidigt inte definierbar utan är framsprungen ur en historisk existens, Kristus, i en skrift, i förkunnelse och liv, presenterad i en historisk epok där flera kulturer möttes som innebar en koncentration och mångfald av betydelser. Vi ser detta inte minst i Johannesevangeliet, Paulus, den koptiska, den syriska, den grekisk ortodoxa och den romersk katolska kyrkan…

Idag är vi i en liknande situation. Guds universella frälsning i Jesus Kristus måste som under hela kyrkans historia förkroppsligas historiskt, inte enbart i enskilda individer utan i konkreta samhällen, kulturer, religiösa traditioner i vilka människorna lever. I sociala religiösa traditioner skall Kristi frälsning förkroppsligas i kyrkan. Detta är frälsningshistorian som fortskrider idag. Uppenbarelsen fortskrider alltså än idag i kyrkans möte med folken. Det finns ingen ”anonym kristendom”, nåden har alltid ett mänskligt ansikte. Uppenbarelsen förmedlas alltid av någon. Detta är kyrkans ”Vara”, en ontologisk förståelse av kyrkan.

När kyrkan möter icke-kristna religioner krävs religionshistoriska kunskaper, interpretation och åtskiljande av sekulär historia och frälsningshistoria, förståelse av språkets och kulturens sätt att leva (jfr Wittgenstein), kort sagt krävs en Varats hermeneutik.

Teologiska studier av icke-kristna religioner har alltså ett fundamentalt värde för ecklesiologin eftersom den tvingar teologin att anamma nya sociala historiska kategorier för att kyrkans ontologiska väsen inte skall gå förlorat. Kyrkan finner alltid sin identitet i en konkret kultur liksom teologin alltid är kulturellt betingad. Detta utesluter på intet vis ” en katolsk kyrka”, tvärtom det är en förutsättning för den.

Kyrkan är till sin natur från allra första början missionerande till sitt väsen. Om vi förstår kyrkans missionerande väsen som skisserats ovan förstår man vilken roll lingvistik, semantik, språkfilosofi, ja alla former av mänsklig kommunikation som litteratur, musik, konst… måste spela i missionen här i Europa och i hela världen (jfr Erich Przywara SJ). Vi européer måste sluta tänka teologiskt som européer i mötet med andra kulturer. Vi får definitivt inte stanna vid medeltidens eller renässansens tänkande. Europa är inte världens eller kristendomens centrum. Det gör påven Franciscus alltmer tydligt. Kristendomen har en hel rad andra centra som lever i gemenskapen den katolska kyrkan. Förståelsen av vår europeiska kristendom kommer att berikas av de yngre och äldre kyrkorna runt om i världen. Om vi verkligen förstår kyrkans missionerande natur och den pluralism den rymmer kommer nästa fråga automatiskt; ”Vad är Europa”. Missionen kräver helt enkelt att den europeiska teologin återskapar sin egen identitet. Vi måste idag inse att det idag inte existerar någon kristen europeisk identitet. Den måste återskapas i relation till kyrkans möte med hela världen i den nu universella frälsningshistorien som vi är mitt uppe i. Vi måste till och med inse att Andra Vatikankonciliet inte betyder något för dagens europeiska katoliker. Vad konciliet uppnådde är självklarheter för dem som inte upplevde själva konciliet, att kyrkan inte längre är europeisk utan världsvid, universell. Konciliet innebär idag långt mer än vad de flesta då anade, men få inser det för de har inte upplevt något annat än den världsvida kyrkan och dess möten med ett oändligt antal kulturer.

En ecklesiologi som frälsningshistoria innebär inte att mänskligheten skall bli europeisk som den nya ideologiska kolonialismen verkar sträva mot. Än mindre innebär ecklesiologin som frälsningshistoria att alla skall bli romare utan alla skall förbli sin kultur, i sitt språk, i Kristus!

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Har C G Ekman återuppstått?

1926 bildade det frisinnade folkpartiets ledare C G Ekman regering tillsammans med det liberala partiet. Båda var småpartier på den borgerliga vänstersidan. Till vänster om dessa partier fanns det stora socialdemokratiska partiet utan egen majoritet i riksdagen och till höger Arvid Lindmans högerparti, likaså oförmöget att skapa egen riksdagsmajoritet.

Den lilla mittenregeringen kompromissade än åt höger, än åt vänster och menade sig därigenom företräda en ”åsiktsmajoritet”, men aldrig en riksdagsmajoritet. Regeringen ansåg sig företräda flertalets vilja och hade därmed demokratisk ledarrätt.

På den socialdemokratiska partikongressen 1928 varnade O W Lövgren för att folk skulle tröttna på parlamentarismens vinglande och att folket skulle vända sig åt annat håll för att uppnå politiska resultat. I samma anda talade Per Albin Hansson vid samma partikongress. Han talade om regeringslöshet som riskerade parlamentarismen.

1930 blev regeringen ännu svagare efter Lindmans avgång och bara C G Ekmans frisinnade folkparti i regeringen. Valet 1932 ledde till att socialdemokraterna bildade regering och ”kohandeln” med bondeförbundet började. Nu fanns en någorlunda stabil riksdagsmajoritet hos regeringen. Historiska fenomen upprepar sig, men följderna blir inte med säkerhet desamma.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Tiden ännu en gång

Hans Ruin d.y. hävdar med flera att det inte finns någon objektiv tid, ingen tid utan människan. Politik och makt är alltid inblandade när det gäller en kulturs tidsuppfattning. Industrialismen innebar en extrem mätning av tiden. Ruin hävdar att våra liv är genomorganiserade i tid. Allt styrs av klockan. Han talar till och med om befrielse från tiden. Fysiker anser däremot vanligen att de kan mäta tiden. Ruin svarar med en undran; kan man mäta förändring med en annan förändring. Till exempel strålning från cesium?

Andra, till exempel språkvetaren Nils Thelin talar om aspektiv tidsuppfattning. Så rymmer till exempel klassisk grekiska ett aspektivt tempus, aorist.

När tiden kom till Mjölby

Låt oss innan vi beger oss till Mjölby stanna i det antika Grekland. Där hade man åtminstone två tidsuppfattningar, aspekter av vad tid är. Kronos-tid och kairos-tid. Krnos avser det vi vanligen kallar kronologisk tid, en framflytande tid i en mätbar hastighet i vilken olika händelser kan placeras in. Kairos-tid, latinets opportunitas, innebär istället ett slags gynnsamt tillfälle. Ett gynnsamt tillfälle inträffar sällan på samma ställe i kronostiden. Till exempel är det sällan rätt tid för bonden att så vid ett visst datum år efter år utan rätt tillfälle beror på helt andra faktorer. En hel rad aspekter måste vara förhanden för att rätt kairostid skall anses föreligga, till exempel för sådd. Därför kan man kalla kairostid för en aspektiv tidsuppfattning.

Verbens olika tempora uttrycker alltså inte enbart, inte ens först och främst, en händelses plats i den kronologiska tidens tidslinje. Verben uttrycker framförallt aspekt och kanske än mer i andra språk än i vårt eget. Klassisk grekiska har som sagt ett särskilt tempus för aspekt. Språk som är mer aspektiva när det gäller tid möter utanför den indoeuropeiska språkfamiljen som till exempel de semitiska språken, fornegyptiska och så kallade primitiva folks språk.

I forntida samhällen var kairostiden förhärskande. Kronostiden skulle alltså vara ett relativt sent rent mänskligt påfund vilket åtskilliga vetenskapsgrenar fortfarande förnekar. Fysiker hävdar att de känner universums ålder och att händelser före människans tillblivelse kan tidbestämmas. De anser sig till och med kunna mäta denna objektiva universella tid alltmer noggrant med hjälp av strålningen från en atom, en atomklocka.

Tidens relativitet trodde jag en gång för alla var fastlagd genom Albert Einsteins speciella relativitetsteori 1905 och att det idag bara fanns försvarare av lokal tid. Einstein kan anses vara företrädare för en apektiv tidsuppfattning och föreställningsvärld, Niels Bohr likaså.

Tid kan alltså inte mätas, men vi kan ordna våra liv efter mekaniska verk och låta våra liv spärras in i dessa verk. Tiden är alltså, inte minst enligt Hans Ruin, ett Maktens kontrollorgan varifrån man alltså skulle kunna befrias. Tiden skulle vara ett osynligt fängelse.

Utifrån vad som hittills sagts skulle man kunna tro att kronostiden kom till Mjölby i och med södra stambanans invigning 1864, men så var säkert fallet enbart i mycket ringa mån. De flesta fortsatte att leva enligt kairostiden. Man gjorde saker vid det mest gynnsamma tillfället även om kyrkan ordnat en kalender som en slags blandning av kronos- och kairos-tid.

Stockholmsutställningen 1897 kallades ”konst och industriutställning”. Industri avsåg i stor utsträckning vid denna tid fortfarande vad vi idag kallar hantverk. Den stora förändringen kom med den så kallade Taylorismen.

Fredrik W. Taylor utgav 1911 boken ”The Principles of Scientific Management”. Han ansåg att en arbetsledning skulle sammanföra hantverkares nedärvda kunskaper och färdigheter till en vetenskaplig tillverkningsprocess av en viss produkt. Därefter skulle arbetare i detalj instrueras att utföra ett visst moment i denna process. Arbetarna fick inte avvika det minsta från denna instruktion. Lönen blev sedan beroende av hur snabbt en arbetare kunde utföra momentet i processen. Om arbetaren kunde överskrida den satta tiden för momentet ökades lönen och omvänt.

Detta krävde en ny typ av industribyggnad som framgår av T A Bergens bok ”Grunddragen för planering, konstruktion, uppförande och utrustning av industribyggnader enligt rationella principer” 1918. Låt mig nu ta ett exempel på hur det kunde gå till i praktiken som svar på frågan när tiden kom till Mjölby.

1901 startades Högberg och Hultners Snickerifabrik i Mjölby av fabrikör Axel Hultner. En driftig man född 1870 i Kaga, direktör för snickerifabriken, ledamot för styrelsen för AB Skånska banken i Mjölby, ledamot av mönstringsnämnden, ledamot i barnmorskenämnden för Östergötlands län, ordförande för styrelsen för Linköpings Strå och Filthattfabrik, ordförande i drätselkammaren i Mjölby, ordförande i vägstyrelsen i Mjölby, ledamot av stadsfullmäktige och dessutom ägare till Hamra gård i Brokind.

Snickerifrabriken låg på Föreningsgatan.

http://www.kulturarvostergotland.se/img/html_pobm/images/pob/stora/PoB140.jpg

Denna stora snickerifabrik i tre våningar var byggd för hantverksmässig tillverkning av mindre möbler. Min far arbetade där från början av 1940-talet först som sprutlackerare och sedan som verkmästare. När jag var åtta år i slutet av 1950-talet var jag med min far till fabriken, troligen på en helg för verksamheten var inte igång. Fabriken var visserligen en tegelbyggnad, men inredningen dominerades av träkonstruktioner i väggar, golv, tak och trappor. Den lämpade sig väl för hantverksmässig tillverkning av möbler med sina många rum och arbetsplatser. Tillverkningen blev så småningom alltmer specialiserad på grammofonlådor och grammofonskåp, radiolådor och radioskåp, symaskinsbord, urfoder samt så kallade komplettringsmöbler. Tiden var viktig redan i fabriken på Föreningsgatan. Stämpelur fanns så att arbetarna kom och gick när de skulle. Tjänstemännen omfattades inte av denna kontroll.

I slutet av 1950-talet hade en ny tid inträtt. Radio fanns sedan tidigare, nu kom televisionen. Nu flyttades tillverkningen till nybyggda lokaler på Lundbyområdet, helt och fullt ritade och byggda enligt Taylorismens principer av ingenjör Zaar. Fabriken var avsedd för tillverkning av radio och TV-apparater som både Luxor i Motala och NEFA (Philips)i Norrköping behövde.

Även i den nya fabriken var jag på besök, nu under inredningen av fabriken tillsammans med far och ingenjör Zaar. Allt var rationellt. Avdelningarna låg i ordning från tork, maskinhall, snickeri, ytbehandling och avsyning samt leverans. Rullband och kedjor i taket förde produkterna genom fabriken och arbetarna gjorde sina korta moment. Tidsstudiemannen Åke Palmér gick runt och tidbestämde varje moment i processen. Så även mina arbetsmoment då jag sommarjobbade på fabriken på 1960-talet. Nu var inte bara ankomsttid, middagstid och sluttid bestämd. Varje rörelse hos arbetarna var tidsatt. Nu hade tiden verkligen kommit till Mjölby. På ett oerhört effektivt sätt spottade fabriken ut TV-skåp, radiolådor och grammofonskåp.

Axel Hultners son Gösta Hultner ägde nu fabriken, men plötsligt började man göra TV-apparater i plast! Man försökte återgå till möbeltillverkningen trots att fabriken var byggd just för TV-apparater. Man specialiserade sig på bankinredningar, men till sist kom konkursen 1998 och idag ser vi en öde industrilokal som ett minnesmärke över en industriepok i utkanten av Mjölby. Synen på arbetstiden lever dock vidare i andra tillverkningsindustrier i Mjölby och inte bara där. Än idag byggs fabriker och andra institutioner för att utföra en viss produkt på kortast möjliga tid. När produkten inte efterfrågas längre är lokalerna svåra att använda till annat, de var för tidsanpassade. Tiden ”fängslar” oss alla.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Värdens förändringar 1950-talet – 2015

De värden som i slutet av 1950-talet av de flesta ansågs som självklara är idag i stor utsträckning avförda som fördomar. Hur har denna ”utveckling” gått till? Genom att människor i allmänhet insett sin egen inskränkthet? Genom att de upplysts av dem som insett de gamla värdenas brister? Eller har de gamla värdena övergivits på samma sätt som till exempel medeltidens värden med hjälp av en statspropaganda som hade monopol på ”information”? Då tog det ungefär tre generationer innan folket blev upplyst, alltså ungefär lika lång tid som det tagit i vår egen tid.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

harald forss

 

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/61/Harald_Forss.jpg

harald forss föddes i Örebro 1911. Han debuterade 1939 med en diktsamling. Klarabohemerna är ett odefinierat begrepp, men harald forss brukar räknas till denna krets av författare, musiker och poeter. Han avled 1996, då i stort sett bortglömd. Vem var han då?

I hans dikter finner vi oupphörligt forss proklamation: poesin har sin hemortsrätt även i vår tid som ställer sig fientlig mot dess existensberättigande.

 

 

 

I ”kärlekens ögon” från 1963 heter det:

 

Lyss herdepipan ljuder

tag med den farväl

och skynda, skynda

följ Odysseus väg

från krämarföljet

som ditt steg vill fjättra

 

Det var vid denna tid som jag hade glädjen att få träffa harald forss. Mer om detta senare. Forss ansågs förankrad i 1800-talets nyromantik (Atterbom), göticismen. Några exempel:

 

Men frejdat ord skall äskas

det ger must och märg

 

och

 

Linnean sänder

små blyga dofter

så ungflicksljuva

bland gran och tall

 

Naturen och nyromantiken är alltså är inspirationskällan. Så även i ”Blommornas språk”:

 

Blommorna har sitt eget sätt att tala

Bättre än skaldernas

omständliga ornamentik

skänker de doften och färger

dem allmakten givit

som förstlingsgåva

Detta det evigas minne

oförglömmeligt och ljuvt

 

Under hela sitt liv hyste han en outsinlig aversion mot alla antipoetiska krafter som han ansåg leder människan och det mänskliga till undergång. Låt mig ge ytterligare exempel på hans poesi. Först ur ”Violetta skuggor” från 1940.

 

 

 

 

 

 

 

 

men den stunden –

ljusets vattenflöde

vederkvickelse

o gäst så skön

 

giver du

ett sorgset öde

ljuset som var med

i nattlig bön

 

---

 

hon den gyllende

omsluter, upplöser och är över mig

o form som blott kan kännas

då man själv är formlös

o skapelse till enhet

där vid livets öppning

 

---

 

Moder viskar i barnets öra

 

mot snäckans vita rör, mot cirkelgången svävar

en viskning från en moder till sitt barn:

skör är den tråd som mig dig sammanbinder

se den skall brista och från dig jag gå –

 

här under marken ses min hand ej blomma

där jag är sluten, ingen sol kan nå

 

vänd dina blickar bort från rymden

här vid dit jordrum drömlös var

stor är den vilja som bundit händer

stenar av träd, och famnande hav

 

---

 

omätligt avstånd skilja oss från människor

de tända ljus och glamma

och då vi nalkas med vår tystnad, vår enda glädje

känna de som is kring sina hjärtan

de vet ej av den inre värme som vi bär

- vårt bröst har aldrig slutit dessa barn

de se mot oss med dagens kalla anletsdrag

---

 

Och folket i staden

 

 

och folket i staden pekade och sade

se där kommer den galne drömmaren

och den galne kände stålet mot sitt hjärta:

folket var kloka drömmare

med inhägnade egnahemsdrömmar –

den galne såg det öppna landet med det klara ljuset

och den drömmen fanns inget staket omkring:

jordens färg hade folkets ögon –

han den samme

av himmelens blå stänk fått sin pupill

 

och folket i staden pekade och sade

se filosofen, den som ej är som vi

han kysser aldrig en flickas mun

han smeker aldrig i mörkret den vita huden

- staden flickor skrattade

deras sista chans, en som ej är lik de andra

o att bara få snudda vid denna tanke

 

underliga känsla som tvingar till rop

vällustens översvämmande rop –

den sista, den ensamme skall vara lågan

i vars sken alla hemligheter blottas

och deras röda munnar vara nära tystnaden

men folket i staden bar jordens färg

och himmelen väntar förgäves

 

Ur ”adonoi” från 1950

 

Epitafium

 

och skåden icke här med veten

att kalken fylles av ett dödligt gift –

att ingen, ingen hemlig makt har yppats här

 

att ingen undfått gudars ynnest

i den stumma krets

där hoppets skänker vissnar ner

 

 

o skåden icke här men lyssnen

- hör intighetens vindar gny

lövmassors torra prassel tornar upp sig

 

du själv på väg att söka detta fly –

o skåden icke här

förbi är sommarns lätta sky

 

likt bly heseidos horisonter

bevakar mareks dystra vidd

din länk o fånge, den är redan smidd

 

av lesbos källans månbelyste tjänare i natten

 

och det må alla de betänka

som färdas ut med denna stråt

en dunkel trakt där gåtfullt stjärnor blänka

en frågas mur den aningslösas efteråt

 

beständigt tåligt vaktar du vårt steg o skugga

stumt oavvisligt är ditt maktpåbud

förfallets tid det blygrå regnets moln ses dugga

så hest och kärvt blir sångarskarans ljud

 

ett epitafium slutligt här skall ristas

det lyder viljan var ej min

 

o du som dväljs där aldrig jag skall vistas

osynlige som följt mig hit

där allt skall mistas

ej heller var den nej den var ej din

 

vi ses på väg till ständig början

förblir dock alltid vad vi var

ett gåtfullt eko tonande –

ett steg på väg till glömskans dal

 

vi äro ej som önskan viljan eller hoppet

en skyndsam rolös främling äro vi

vi vet att då vi drar förbi - - -

av oförtrutet återvändo

genljuder gäcksamt vår melodi

 

 

 

du dystra våg som skyndar bort

en luftens hägring skall du vara inom kort

en nyckfull dagens resenär

helt obekymrad om vart färden bär

 

ett kvällsmoln ses ledsaga dig

så nedstämt grått

ditt är det återvändo

som mot ro och tystnad gått

 

duvokörssången den har längesedan flyktat

örat smekes av sorgens ackord –

välver och stiger som tidlösa vågor på haven

- färgande dagen, nattlig inför din syn

 

eviga advent, och den dag som är domens

- vintrig domän, där din flamma brann

väntar o väntar din utsträckta hand

 

rösten viska det ohörbara

intighetsgråhet, breder sig ut

här i natten är vi bara

ting som brunnit och brunnit ut

 

nov.1939

 

I början av 1960-talet träffade jag harald forss. Om han var gift med Francis von Koch, dotter till ägaren av Augerums gods i Blekinge vet jag inte, men en stuga hade de tillsammans nära den fiskarfamilj som min familj tillbringade somrarna hos i början av 60-talet.

En dag hälsade harald forss på hos fiskarfamiljen och harald forss och min far kom i livligt samspråk med varandra över en kopp kaffe i trädgården. Jag lyssnade, men sade naturligtvis inget eftersom barn på den tiden var tysta när vuxna talade. harald forss gjorde ett oerhört intryck på mig så att jag därefter på avstånd följt honom. Min far hade åtskilliga möten med honom denna sommar, men då var inte jag med. Jag minns harald forss som oerhört originell, men han var god vän med fiskarfamiljen och min far och umgänget var helt otvunget.

 

Läs harald forss (som han alltid skrev sitt namn).

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Mina reflektioner

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder