Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

 

Mina reflektioner

 

Pierre Teilhard de Chardin SJ, Dag Hammarskjöld och Henri de Lubac SJ

om ytterligare ett evolutionärt steg i mänsklighetens historia

För att få en helhetsbild av paleontologen pater Pierre Teilhard de Chardins SJ filosofi och teologi hänvisar jag till hans bok ”Fenomenet Människan” eller den sammanfattning av samma bok som återfinns på denna hemsida. [1] [2] Här vill jag bara kort nämna en grundtanke i boken. När evolutionen nått fram till Homo sapiens och dessa våra anfäder vandrat ut på vår runda planet fanns det ofantliga områden att sprida sig på. Till slut var emellertid hela jorden befolkad, det vill säga de områden som lämpade sig för mänskligt liv. Från att under tusentals år människovågens spridning inte hejdats blev det under yngre stenåldern trångt och trängseln krävde utveckling, intellektuell utveckling, ett nytt medvetande. Människor går samman och bildar helt nya samhällen. Enande blir drivkraften och det är jordens yttre form som lett till denna samverkan som verkligen inte var konfliktfri.

Evolutionen kan alltså ta nya steg i en ny situation enligt Teihard de Chardin. Mänskligheten kan kollektivt evoluera, evolutionen är inte avslutad. Mångfalden av individuella och intellektuella reflektionscentra kan leda till ett helt nytt medvetande. Hopplösheten kan övervinnas, evolutionen kan mynna ut i ett högsta medvetande som Teilhard kallar punkt Omega. Teilhard utesluter inte att kärleken till allt och alla är möjlig, en världsomfattande kärlek. Detta är oerhört kortfattat en viktig del i Teilhards tankar i boken ”Fenomenet Människan”.

Teilhard nämner även teknikens utveckling som skulle kunna göra den evolution han talar om möjlig. Dag Hammarskjöld är inne på samma tanke, men då från det nybildade FN:s horisont. Det märks i hans många tal och årsrapporter som FN:s generalsekreterare 1953-61.

Ur ett tal inför Foreign Policy Association i New York den 21 oktober 1953:

”Den tekniska utvecklingen har ändrat grundvalen för den diplomatiska verksamheten. Precis som diplomaten av idag måste avvisa kriget som diplomatiskt verktyg, måste han också inse att i det nya tillstånd av inbördes beroende nationerna emellan som uppstått, blir krig var som helst i världen en angelägenhet för alla. Det invecklade nätverk av inbördes relationer som numera existerar har som en del av sin grundval de nya kommunikationsmedel som i ett slag gjort vår värld så mycket mindre än den var för tidigare släktled. Vi är alla starkt medvetna om att det numera bara är fråga om timmar innan militära styrkor kan nå avlägsna delar av jordklotet, och att de gamla strategiska hänsyn som grundade sig på stora geografiska avstånd inte längre har mycket att betyda.

Nyheter når oss också från världens alla hörn nästan lika snabbt som om vi varit ögonvittnen. Vi är med om en aktion praktiskt taget från det ögonblick den inletts. Nervsignalerna från ett nyöppnat sår fortplantas omedelbart genom hela mänsklighetens kropp.”

Ur ett tal vid universitetet i Chicago 1 maj 1960:

”Människor organiserar sig i familjer. Familjer förenar sig i byar och stammar. Stammarna och byarna smälter samman till folk, och ur ett folks självmedvetande utvecklas så en dag en känsla av olikhet och avskildhet vars positiva sida är en känsla av nationalitet…”

”Är detta sista steget i mänsklighetens utveckling? Naturligtvis inte. Nationer gränsar till varandra, ett folk kommer i beröring med andra, och vilka skillnader som än föreligger och vilka intressekonflikter folken än urskiljer, måste de leva tillsammans som grannar, i kamp eller fred, med de gränser naturen satt för den självförsörjning som är möjlig och därför med ett behov att utveckla former för internationellt utbyte, som medger samarbete i större eller mindre grad. Därmed utvecklas ett institutionellt system av samlevnad med sina regler och sedvänjor. Men alltjämt finns inte något internationellt samhälle. Nationen förblir alltjämt den högsta fullt ut organiserade formen för folkens liv.”

Ett ”Vägmärke” från 1958 kan också vara värt att citera.

”Först i människan har den skapande utvecklingen nått den punkt där verkligheten möter sig själv i dom och val. Utanför människan är den varken ond eller god.

Först när du stiger ned i dig själv upplever du därför, i mötet med den Andre, godheten såsom den yttersta verkligheten – enad och levande, i honom och genom dig.”

När sedan Henri de Lubac SJ talar om kyrkans absorberande och transformerande av kulturer så ser han framför sig ett slutligt enande av mänskligheten i Människan, Kristus, liksom Teilhard utan att för den skull förutsätta en uniformering av mänskligheten. De olika folkens kulturer skulle bestå, men enheten ändå vara möjlig som även Hammarskjöld såg som en yttersta möjlighet även om FN på hans tid enbart innebar några första stapplande steg på denna väg.

Vi har historiska exempel på kyrkans absorberande och transformerande av kulturer. Jag har tidigare i allmänna ordalag talat om den antika kulturen som kyrkan absorberade och transformerade. Mera detaljerat har jag beskrivit en sådan process i forskningsarbetet ”Philaes arv” som återfinns på denna hemsida. Där har jag pekat på kontinuiteten mellan det forntida faraoniska Egypten och det koptiska kristna Egypten. Låt mig ur detta arbete ta ett exempel på absorberande och transformerande, nämligen dekorationerna i det inre av Mammisi (födelsehuset) i Isistemplet på Philae och målningarna i klostercellerna i ökenklostret Bawit.

Bild i det inre av Mammisi på Philae:

 

Bild på dekoration i klostercell i ökenklostret Bawit:

Stilen på Philae är fornegyptisk och gudarna är fornegyptiska. I mitten ser vi gudsmodern Isis, ammande Horus, konungen. Dessutom guden Amon-Re på ena sidan och Thot på den andra. I Bawit är stilen koptisk och kristen med Maria och Jesusbarnet i centrum med änglar på var sida. Ovanför bilden på Isis med Horus ser vi den himmelske Horus, Horusfalken. I Bawit ser vi ovanför Mariabilden den himmelske Kristus på sin tron.

Den som kände den fornegyptiska mytologin, och det kan vi vara säkra på att de tidigare koptiska munkarna gjorde, såg naturligtvisa det gemensamma. Är detta synkretism? Absolut inte. Bilderna åskådliggör hur kyrkan absorberat ett folks kultur och transformerat den till den kristna tron.

Uppbrott? Ja! Ändå kontinuitet. Den egyptiska kyrkan har också förblivit genuint egyptisk, koptisk, trots åtskilliga försök att göra den bysantinsk och romersk.

Vad jag förstår är detta ett exempel på hur kyrkan kan absorbera en kultur och transformera den utan att utplåna den. Så skulle också kunna ske med kinesisk, indisk, afrikansk, indiansk och arabisk kultur utan att alla skulle behöva bli romare eller greker. Var det detta Thomas Merton trevande sökte under sin asiatiska resa 1968? Henri de Lubac och Pierre Teilhard de Chardins tankar gick definitivt i denna riktning vilket enligt Teilhard skulle det göra möjligt för mänskligheten att evoluera ännu en gång. Även Dag Hammarskjöld anade en sådan möjlighet som skulle omöjliggöra krig mellan olika folk trots att folken behöll sin kultur. Idag verkar den globala ekonomin tvinga in alla kulturer i västerländsk liberalism och kapitalism och kyrkan verkar fortfarande vara inriktad på att göra alla folk till romare.

För att ytterligare betona de svårigheter som kyrkan står inför om hon väljer Henri de Lubacs väg med absorberande och transformerande så kan vi ta Sverige med dess sekulariserade kultur som exempel. Hur skulle kyrkan kunna absorbera och transformera den kulturen? Säkert inte genom fortsatt ”sekttillvaro”. Det finns dock goda förebilder som Erich Przywara SJ, Henri Matisse med Chapelle du Rosaire de Vence, Edith Stein OCD, Simone Weil, Matteo Ricci SJ, Thomas Merton, pater Marie-Alain Couturier OP, Fergus Kerr OP…

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några reflektioner med anledning av

Elizebeth Anscombes bok ”Intention” från 1957

Elizabeth Anscombes bok ”Intention” syftar till att klargöra vad handling och vilja egentligen är. Som en av Ludwig Wittgensteins främsta lärjungar sker klargörandet genom den analytiska filosofi som utmärker den senare Wittgensteins arbeten. Vad vi vanligen menar med Intention leder enligt henne till olösliga problem varför vi måste överge den innebörden av ordet. En handling uppfattas ju vanligen som intentional, någon vill uppnå något med handlingen, har en intention med den. Likaså anser nog de flesta att vilja innebär en önskan att uppnå något i framtiden. En intention rör framtiden.

Till att börja med är det uppenbart att Anscombe och Wittgenstein förnekade att den första personens pronomen ”jag” refererar till något ting, något sär-skilt. Den ståndpunkten kan man jämföra med Martin Heidegger och Martin Bubers syn på ”jag”.

Utifrån denna utgångspunkt förhåller det sig enligt Elizabeth Anscombe att ”it is thouroughly misleading that the word intentional should be connected with the word intention”. De flesta anser att en intention förutsätter ett jag som har en inre vilja, medan en handling, det vill säga en händelse, inte förutsätter det. Handlingen behöver ju inte innebära att ett ”varför” är inblandat, handlingen behöver inte ha en förklaring, vara ett svar på frågan ”varför”, den kan bara vara intentional utan en intention. Vi skulle kunna jämföra Anscombes argument med de erfarenheter den katolska prästen fader Niles gjorde efter ett helt liv med infödda i Nya Guineas inre. Han sade att det var två saker han aldrig förstod:

1. Deras logik.

2. Motiven för deras handlingar.

Just som Anscombe menar, handlingar behöver inga motiv hos någon även om vi ofta inbillar att vi har logiska motiv.

Måste då inte en intention som rymmer en vilja ligga bakom en handling, en vilja om något framtida. Viljan som kan uttryckas i ord eller handling eller finnas som en inre tanke? Elizabeth Anscombe avvisar att intention har en ”introspektiv förklaring”. Svenska språkets vilja är besläktat med tyskans ”Wille” och engelskans ”will”. Är ordet vilja inte helt enkelt ett uttryck för en framtida händelse och skulle alltså inte rymma en ”inre i ”medvetandet” belägen önskan eller en ”inre” egenskap, en medvetandeakt? Latinets ”intentio” har närmast betydelsen uppmärksamhet, ansträngning, aktgivande, det vill säga en handling. Om vi ser intention som en i ett inre ”medvetande” existerande vilja som visar sig i ord, till exempel en förutsägelse eller en intentional handling så verkar det förutsätta ett särskilt jag som hyser intentionen. Något sådant jag eller intention finns emellertid inte enligt Anscombe om jag förstår henne rätt (och om jag förstått Wittgenstein rätt i hans ”Filosofiska Undersökningar”). Wittgenstein tar helt enkelt avstånd från den moderna filosofins och psykologins syn på människan som ”en självmedveten individ”. Vårt medvetande är inte skilt från andras. Wittgenstein skriver ” the word I is not a referring expression at all”. Eller som Fergus Kerr skriver: “The I is not hidden in the head, it the world viewed”. Wittgenstein igen: “words have meaning only in the stream of life”.

Vi lever i en tradition, i en gemensam praxis med ett språk som inte refererar till olika bestämbara objekt utan de har en betydelse enbart i den traditionella gemenskapens praxis. Detta gäller även ord som jag, vilja, intention. De refererar inte till någon inre företeelse utan till praxis och handlingar som språket åtföljer, återger. Det gäller alltså att klart se det som verkligen finns, livsströmmen, det nakna livet, inte söka något bortom det. Det var väl det som Gösta Oswald försökte göra. Därför kan det vara på sin plats att se närmare på honom, modernisten.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Det moderna

och Gösta Oswald

Vad innebär det att vara modern, modernist? En vanlig uppfattning är att det innebär att man omfattar dominerande eller frambrytande idéer i samtiden inom politik, bildkonst, musik, mode, religion, moral, arkitektur, familj, litteratur…

Så är inte fallet enligt Birgitta Trotzig i inledningen till Gösta Oswalds ”Skrifter” i serien ”svenska klassiker” utgivna av Svenska Akademin. Modernism är enligt Birgitta Trotzig framförallt ett förhållningssätt. Detta förhållningssätt är till och med tidskritiskt till funktionen, tidlöst – mänskligt som grundattityd. Birgitta Trotzig talar om strömvirvlar i samhällets undermedvetna som börjar röra sig allt starkare mot ytan och når ett samröre med de djupa sättningarna i tidsandan.

Denna bild liknar Erich Przywaras tankar om det moderna som enligt honom var det senaste uttrycket för västerländsk kultur, en kultur som hade sina rötter ”i det kristna Europa” och människans längtan efter det transcendenta. Enligt Przywara råder polaritet mellan det immanenta och transcendenta, men samtidigt analogi.

Vidare Birgitta Trotzig: ”Vilken är då modernismens handlingsnorm? Det handlar om att vidga medvetandet. Det handlar om att komma fram till en dikt, som kan använda verktyg för att slå sönder medvetandekonventionerna _ ta sig fram till en ny naknare vision av verkligheten, ett steg närmare det oförfalskade varandets komplexitet”.

Hur?

”Uppbrott. Utbrytning. Språkets uppror. Bildens frigörelse.”

Birgitta Trotzig menar alltså att modernism är att få kontakt med ”den verkliga världen”, få bort en ”förfalskad verklighetssyn och finna uttryck för tillvarons verkliga art”. Talar hon om det immanenta och transcendenta på samma sätt som Przywara?

Birgitta Trotzig menar även att det finns ytterligare ett moment i Gösta Oswalds diktning: För honom gällde det att vara ett medium för sin tid, men samtidigt en röst för det förflutnas uttrycksförråd, ”det som kallas tradition – de genom tidsåldrarnas mörker urskiljbara uttryckssammanhangen”. Detta skulle Przywara hållit med om.

Vidare Birgitta Trotzig: ”Kulturen, de traderade spåren av andra existenser, var för honom inte fråga om passion, sökande efter närhet, ett lidelsefullt identifikationsbehov”. Gösta Oswald sökte ”jaglösheten”. Mystikens? Eckharts? Wittgensteins? Heideggers? Eller enbart Schopenhauers? Ett är säkert enligt Birgitta Trotzig, att Gösta Oswald sökte befrielsen från ”jaget”. ”Men befrielse i erkännandet av detta jags verkliga natur – att inte finnas som enhet, enhetlighet”. Hur skall då denna befrielse nås, jo genom ”språket som är historien, språket är minnets verktyg.” Det är traditionen Birgitta Trotzig talar om, men inte något på långt avstånd. Gösta Oswald försökte förvandla traditionen, allt till NU – dra in allt i ett nu. Här kan man jämföra med den syn på traditionen som framfördes av Max Scheler och senare av Yves Congar OP. Birgitta Trotzig menar att för Gösta Oswald är allt lika. Just vad Scheler menade. Birgitta Trotzig menar att Gösta Oswalds diktning rymmer två poler. Den dramatiska hemska samtidsupplevelsen, kriget. Den andra polen, havet som dödsmetafor, tecken för saknad och intighet. Det är lätt att associera till Tarkovskijs ”Solaris”.

Birgitta Trotzig igen” ”I havet är döden. I havet är kärleken, som aldrig går över, dess livsform är saknaden”. Polaritet som hos Przywara och Rilke? Samma polaritet möter i ”Christinalegenderna” (fiktiv biografi över Christina av Stommeln) som ”hela den fysiska och metafysiska existensen”.

Gösta Oswald företräder alltså enligt Birgitta Trotzig en slags dualism som jag ser likheter med hos Erich Przywara där immanent och transcendent oscillerar trots att de är motpoler som ljus och mörker. Det outsägliga finns inte bortom orden utan mysteriet finns i orden, ordet är mysteriet. Ordet?! Orden kan återerövra ”förvandlingens möjlighet”. ”Att i ödemarken återfinna det utplånade språket”.

Läs Gösta Oswalds ”Skrifter”!

Gösta Oswald

En kort biografi

Gösta Oswald föddes 1926 som enda barnet till Blenda och Eric Oswald i Stockholm. Han växte upp i familjens enrummare. Gösta Oswald lärde sig tidigt spela piano och började ta pianolektioner 1940 och studerade musikteori och komposition.

Han gick i gymnasiet i Norra Latin på latinlinjen och tog studentexamen 1945. Bland skolkamraterna fanns Lars Forsell, Henrik Birnbaum (senare internationellt framstående språkvetare), Karl Birnbaum (senare professor, fredforskare), Vilgot Sjöman och Carl-Eric Nordberg (litteraturkritiker).

Under gymnasietiden gick Gösta Oswald helt upp i Arthur Schopenhauers filosofi. Efter studenten lästa han religionshistoria, men gick över till pianopedagogik. Den litterära debuten kom 1946 med ”Den andaktsfulle visslaren”. Christinalegender skrev han 1946, en slags fiktiv monografi över mysitiken hos 1200-talets Christina av Stommeln och Petrus de Dacia. Den utgavs först 1963, långt efter Gösta Oswalds död. 1949 gavs ”En privatmans vedermödor”ut.

1950 drunknar Gösta Oswald utanför Gotland.

Några citat ur den ”andaktsfulle visslaren”

snart är det tid

att pejla tillvarons avsikt med ekostaven

och avkläda den skändliga

eller

susar hjärnans tomma korridorer

av gåtans hemliga fruktan

att en gång slutligen lösas

 

- - -

 

 

endast den tillräckligt sammansatte

ser mer än principerna

 

 

detta vårt komplicerade fall:

negern har hängt sitt vemod i trumpetens fackla

över kulturens beryktade avträde

- - -

glasklangen av vår omätliga självuppskattning

uppslukas av vapenfabrikernas allt överröstade metallvrål

av tystnaden före fredsbrottet

under våra irrande blickar

slocknar allt fler cigarettfimpar i kramp

som vintersoldater för kulspruteeld

- - -

 

och vad har vi vunnit

inte det vi sökte

ännu mindre sökandet självt

se din väg

en tunnel utan väggar

utan valv

utan spår av mening

ecce via

från denna tillvaro in i den nästa nästa

över den branta taggtråd

som någon helt cynsiskt

kallat

döden

- - -

 

 

 

 

gatans doktor har hängt sej i sin lagerkrans

fast den lilla patiensen förgäves kan gå ut med fusk

- - -

hela dagen har det stått döda

i de stora tomma fönstren i fabriken över gatan

och stirrat oavvänt ut i regnet

med outtytt ärende

- - -

friheten att välja fram eller tillbaka i en cell…

därför hänger det kallande händer i fängelsegallren

i väntan på störtbombarnas entré

och har det hela dagen stått döda

bakom rutorna i fabriken över gatan

och stirrat ut i regnet

oavvänt

- - -

nu är det tid

att pejla livets avsikt med ljusstaven

och avkläda den skändliga

i det abstraktas isiga vithet: ridåhalare och bödlar

tveka ej vid repet

- - -

för alltings upprepning och yttersta ändamålslöshet

varpå all absolut pessimism vilar

- - -

 

 

snubblande oåtkomligt är livet och svårtytt

några korta nätter snuddar vår puls vid dess rytm

några magnesiumklara morgnar gissar vi dess mening

- - -

så ska du till sist

befria dej från jaget

och avlägga även denna mantel

sedan du återfunnit dej själv

och märkt gestalten gå jämt upp i samtliga spegelbilder

- - -

tigande askesen hugga sin fullkomliga övergivenhet

som brinnande hemlig skrift i pelaren av stelnad aska

allt riva neder

allt din verklighet och kontur

från allt befria dej

från dagens medvetande och morgondagens minne

från drömmen vartill du aldrig tvingats

- - -

 

 

 

 

 

 

 

Några citat även från

”Christinalegender”

vad vet vi om tidens labyrinter

om tiden har labyrinter

och ändå är dessa dagar

förgångna

förlorade

(som om vi hade ägt den)

Förströdda

(som om vi kunde glömma)

för alltid gömda

(som om vi kunde minnas)

- - -

vem minns de tillspillogivna ödena!

vem saknar längre den thäbanska legionens ynglingar

(de var en gång löften som du)

vem sörjer längre de elvatusen jungfrurna

de alltså meningslöst offrade

och en sista gång, klarare bönerop:

minnens dem, människorna, de oräkneliga, namnlösa, minnens dem!

- - -

och de underligt expressiva körerna efter avskedet

mot fonden av dess rytmer

minns oss!

Glöm oss ej!

- - -

I tron på det utvalda eller på vår givna möjlighet att förverkligas, i en vidare mänsklighet som går utöver den egna människan, att vidgas (det estetiska) över och under de plan, utanför de gränser inom vilka något som helst skulle kunna träffa oss. Den andra utvägen: att avtaga (det etiska), fösvinna innanför sina sårbara murar, förminska det jag som låter sej såras, ända in till oåtkomlighet.

- - -

Utan att förtjänt har du fått allt för intet…

Alltså skall du ge för intet. Det är det svåra. Och den som har förnuft att fatta…

- - -

Även om det vore möjligt att underkasta en viss lära eller åskådning frågeställningen sann – falsk (givetvis en orimlighet), och om det därvid fastslogs att läran i fråga var sann, ja ”sanningen” själv så vore ingen insikt i friheten given. Tvärtom skulle vi, slavar under denna ”sanning” hänförda ”över att äntligen ha funnit, en sjunka i ännu måttlösare förblindelse, det vill säga i ännu högre grad fjärma oss från friheten

- - -

hur kan jag då förakta

detta som är jag

vad är det föraktade

vem är då föraktaren av detta

och föraktet jag själv?

- - -

Vad är möjligt att befria

I så fall från vad

Och över huvud taget varför?

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Historiska texter

Innebörden av en historisk text förblir i stora stycken fördold. Vi kommer aldrig att till fullo förstå den som samtiden förstod den. Den värld den uppkom i finns inte längre. Vi kan översätta texten till nutida språk, men världen i vilken den levde är förlorad. Språkspelet som Wittgenstein talar om finns inte längre. Trots det är det i språket historien ryms, traditionen, allt det förflutna. I det ryms historiens verklighet, ja verkligheten. Lättast åtkomlig för dem som lever i traditionen.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några reflektioner i allhelgonatid 2014

Konsten omkring 1900

Under decennierna runt sekelskiftet sökte många konstnärer överskrida gränserna mellan bild, ord och musik så att de olika konsterna skulle glida in i varandra. Var hittar vi då detta gränsöverskridande? I teatern, filmen eller bildkonsten? Knappast! I den urgamla kulten! I ett fornegyptiskt tempel med sin arkitektur, bildkonst, inskriptioner och musik! I den ortodoxa kyrkans liturgi med orden, sången, ikonostasen och arkitekturen. Samma sak i den katolska liturgin med ord, sång, musik, bildkonst och arkitektur. Ett drama som närvarandegör ett otal aspekter.

Överskridandet mellan bildkonst, musik och ord fanns alltså mitt framför ögonen på de tonsättare, författare och bildkonstnärer som sökte detta överskridande runt förra sekelskiftet. För den katolska liturgin var de säkert blinda på grund av kyrkans antimodernism och den därmed slutna kyrkan.

Efter första världskriget kom emellertid situationen att förändras. Vi ser den liturgiska förnyelsen i Tyskland, främst i benediktinklostret Beuron, och Erich Przywaras arbete att söka nya uttrycksformer för evangeliet i den moderna konsten, filosofin och litteraturen. Dessutom kan Matisse och pater Marie-Alain Couturier OP vara värda att nämna liksom Erik Olson i Sverige.

Henri de Lubac SJ

Henri de Lubac menar att all mission till ett folk även riktar sig till och utsträcker sig till detta folks anfäder. Denna tro grundar sig säkert på att alla våra döda anfäder lever i oss idag. Teorin stöds av patristiska texter och gör inte kyrkans mission överflödig utan gör den än mer angelägen. Eftersom övergången från löfte till fullbordan är förpliktande så är även kyrkans mission det (fattad som progressiv spridning av frälsningen in i mänsklighetens medvetande) liksom de kristnas ansvar för världen. Den kristne har en skyldighet att samarbeta snarare än att dra sig undan.

Varför kom då Kristi framträdande så sent i människans historia? Dels hör det samman med mänsklighetens historiska mognad, utveckling. Kristi framträdande har en universell signifikans som Pierre Teilhard de Chardin visar i boken ”Fenomenet Människan”. Kyrkan är ofelbart predestinerad genom sin förhistoria och historia. De Lubac säger ”kyrkan är predestinerad och i henne alla människor och hela universum”. Däremot är inte varje enskild människa predestinerad, men mänskligheten är det. Kyrkan kommer genom sin expansion att omforma världen till sig själv på samma sätt som den unga kyrkan transformerade den antika världen genom att absorbera den i sig själv. Kristendomen är alltså en historisk religion, en immanent religion som riktar sig mot det transcendenta. Alla kulturer skulle alltså enligt de Lubac kunna absorberas av kyrkan på samma sätt som antiken absorberades och transformerades. Detta är katolsk tro enligt de Lubac, riktad till alla, men det byter inte att alla behöver bli romare, greker eller européer.

Ytterligare om mission som inkluderar anfäder

Om de Lubac skall fattas så att missionen till ett folk även inkluderar anfäderna så innebär detta rimligen att anfäderna lever i de nu levande. Det skulle alltså vara vår förpliktelse att rikta våra strävanden till våra anfäder i oss själva. Detta gör man rimligen genom att leva så att våra ofta av hunger, fattigdom och krig drabbade anfäder nås av frälsningen, av Kristus, av kärleken. Om jag fattar de Lubac rätt har vi alltså ansvar för våra anfäder, oss själva och våra efterkommande. Alla lever nu i oss, just nu är det vår uppgift att helga våra anfäder, oss själva och våra efterkommande. Något att begrunda vid Alla helgons och Alla själars helg?

Giovanni Pico della Mirandola

Giovanni Pico della Mirandola inspirerade Henri de Lubac SJ och indirekt Erich Przywara SJ till att i viss mån anamma dialektiken. För Przywara var dessutom det han kallar oscillation en slags dialektik. Picos dialektik är naturligtvis främst platonsk, men i viss mån även skolastisk.

En ståndpunkt kan emellertid aldrig vara något absolut definierbart, utan enbart en aspekt. Även dialektiken är ett aspektivt sätt att se på något eller några fenomen. Ändå är dialektiken värdefull. Den tvingar som de Lubac betonade anhängarna av en ståndpunkt att ytterligare definiera sin ståndpunkt och dessutom kan dialektiken leda till en ny ståndpunkt som delvis rymmer de tidigare motsatta ståndpunkterna. Inte ens det transcendenta och immanenta är väsenskilda utan just aspekter.

Kort om antroposofin och Rudolf Steiner 1861-1925

Antroposofin är en reaktion mot en materialistisk världs- och människouppfattning. Däremot är vårt andliga liv tillgängligt för sinneskunskap. För att nå denna sinneskunskap krävs koncentration och meditation. Varje människa bär alltså inom sig en möjlighet till en sådan översinnlig erfarenhet. Det finns av naturen en inre längtan efter denna översinnliga erfarenhet. Religionsstiftarna har påskyndat denna andliga utveckling och i denna utveckling är Golgata en central händelse. Dessutom är själavandringstanken central i antroposofin. Kanske man kan kalla antroposofin en variant av nyplatonism.

Kols bro

Är det som Monica Lantz skriver i ”Eriksgata i Östergötland, kungsvägen till historien” från 2003 är det ytterligare ett argument för att sjösänkningen av Tåkern var cisterciensernas verk för att erhålla ny odlingsbar mark.

”Kols bro över Mjölnaån är omsvept av sägner och berättelser…

Den var uppförd i fem valv av huggen kalksten som skalmur och med fyllning av murbruk och sten. När en ny bro skulle byggas på 1700-talet kunde man inte riva den gamla, den var alltför bastant, så den nya bron byggdes på den gamlas fundament. Det var antagligen alvastramunkar som byggt denna bro. På 1900-talet lyckades man tyvärr riva vad som nog var landets äldsta stenbro, nu återstår bara fragment av stenfundamenten något tiotal meter från den moderna bron.

Möjligtvis byggdes Kols bro i samband med att man grävde sig igenom åsen mellan Tåkern och Vättern som är vattendelare, för att ändra strömmens riktning i Mjölnaån.”

Samtal med en bonde i Högby

Jag hade ett samtal med en bonde i gamla Högby by och informerade honom om att i rimkrönikan från medeltiden nämns en sjö, Hogstadsjön, som skulle ha sträckt sig från Hogstad över Bjälbo till Högby och Skrukeby. Har du någon kännedom om denna sjö frågade jag bonden. Han svarade: I allra högsta grad. Vi bönder har sammanträden varje år om utdikning och grävning av Skenaån som avvattnar hela området. Skulle vi sluta med det skulle allt häromkring bli en sjö. Han visade strandlinjen bortom granngården. Stora vassruggar växte där. Han sade vidare att 1991 hade det regnat så mycket att det blev sjö över hela området. Han badade då i ”Hogstadsjön”. Även vanliga somrar går det att bada i utdikningen. Strandlinjen går att se i Högby och runt hela sjön. Myrmalm hittas varje år då man plöjer runt Högbygårdarna.

På vägen från Högby passerar jag Norrby. En gård där heter Norrby Margård! Mar som i Marstad betyder ju stort vatten. Strandlinjen går att se runt hela sjön, inte minst om man åker från gamla riksettan mot Axstad.

Förkärlek för det eviga?

Varför översätts de latinska orden perpetuus, aeternus och saeculum nästan alltid med ordet evig, evighet? Dessutom kan man undra varför ordet evig som etymologiskt har betydelsen lång tid, tidsålder, fått betydelsen oändlig tid i svenskan. Har matematiken trängt in i vår föreställningsvärld?

Per Hasselbergs Snöklockan

Per Hasselberg lär ha varit ute på en utflykt längs Seine och såg då en Snödroppe spira upp. Det var inspirationen till skulpturen Snöklockan som blev hans genombrott. Människan, våren, vaknar. Han uttrycker människans längtan efter uppvaknandet från mörkret. Ett exempel på den moderna konstens uttryck för naturens och människans inneboende längtan som Erich Przywara höll fram?

Regimskifte?

Är det regimskifte som ägt rum relativt betydelselöst som Wermlands Nya Tidning för en tid påstod. Politiker kommer och går och genomför än det ena än det andra. De diskuterar allt mellan himmel och jord. Det är emellertid inte de som bär Sverige. Det är näringslivet, familjerna, ideella organisationer, kyrkor… Journalisterna intresserar sig föga för dessa viktiga bärande krafter i samhället utan läggar all kraft på att skildra det politiska livet som de är en del av. Folk i allmänhet får därmed intrycket att det är i politiska församlingar som vårt lands framtid avgörs. Så är kanske inte alls fallet. Det kan vara ett gott råd att sluta lyssna och läsa de dominerande nyhetsmedia som TV, radio och tidningar. Då framträder ett helt annat Sverige. Det är inte tack vare politiker på nationell, regional och lokal nivå som samhället fungerar utan snarare trots. Det finns offentliga tjänstemän på relativt låg nivå som i någon mån bidrar till att samhällsfunktionerna fungerar, men framförallt är det nog som sagt ändå näringslivet, enskilda företagare, ideella organisationer, kyrkor, familjer, enskilda, författare och konstnärer även om dessa senare grupper alltid löper risken att politiseras.

Svensk kultur?

Ofta hör vi att andra folk har sin kultur, men väldigt få verkar våga beskriva den svenska kulturen. Får någon frågan om svensk kultur händer det att man som svar får något om midsommar och sill, jul och skinka…

Svenska politiker och affärsmän anses internationellt ofta som tråkiga på grund av att de vid middagar bara pratar politik eller affärer, men sällan kultur. Beror det på att de inte känner till den svenska kulturen som kanske bordsgrannen faktiskt är intresserad av? För att hjälpa dem på traven vill jag helt kort räkna upp några karakteristiska fenomen i den svenska kulturen. Naturligtvis har vi många av våra kulturella fenomen gemensamt med andra folk. Kultur är ju gränsöverskridande samtidigt som ett folks kultur är unik.

1. Kultur betyder ju odling och det svenska odlingslandskapet är en del av den svenska kulturen. Detta landskap har formats under 1000-tals år av den svenska odalmannen.

2. Det svenska språket är en omistlig del av den svenska kulturen liksom språkets dialekter.

3. Den svenska litteraturen och poesin.

4. Svensk musik. Att Sibelius tillhör den svenska kulturen och Grieg den norska kan väl ingen förneka. Så hör svenska tonsättare till svensk kultur som till exempel Alfvén och Stenhammar. Dessutom måste väl till exempel Jussi Björling och Birgit Nilsson räknas till svensk musikkultur liksom folkmusiken med rötter hundratals år bakåt i tiden.

5. Svensk bildkonst med namn som Zorn, Hill, Carl Larsson, Christian Eriksson, Milles, Per Hasselberg, Sergel, Grünewald, Hjertén, Halmstadgruppen… måste väl höra till svensk kultur?

6. Filmkonsten med dess främste representant Ingemar Bergman är svensk kultur.

7. Svensk arkitektur är en viktig del i vår kultur. Det gäller såväl allmogearkitektur som stadsarkitektur.

8. Vårt sätt att bete oss mot varandra är präglat av miljön i vilken vi levat och dessutom liksom de flesta europeiska folk präglat av en kristen tradition. Det är inte av en tillfällighet att vi har vissa etiska ideal.

9. Kyrkoarkitektur och bildkonst under 1000 år har naturligtvis sina rötter i Europa, men har även en klart svensk prägel.

10. 500 års psalmdiktning av landets svenska diktare.

11. Vår historia är en viktig del i vår identitet, att känna den är att känna sig själv och vårt folks kultur.

12. Den svenska vetenskapshistorien är en annan viktig del i vår kultur. Den rymmer namn som Polhem, Berzelius och Linné…

13. Svensk teknisk innovation är också en kulturyttring. Åtskilliga är de tekniska snillen som växt upp i den svenska odlingen, kulturen.

Listan kan göras hur lång som helst, men kom inte och säg att utlänningen har sin kultur och vi ingenting. Däremot är det ett problem att så många svenskar hela tiden utgår från sig själva i sina samtal med andra och då blir det inte mycket till kultur. Det vill säga; när historien anses börja med mig då finns det inte mycket att samtala om!

Kyrkan ännu en gång

Först några citat från Andra Vatikankonciliets ”Dekret om ekumeniken”, ”Unitatis redintegratio”.

”De som tror på Kristus och mottaget ett rätt dop har därigenom gjorts delaktiga – om än ofullkomligt – i den katolska kyrkans gemenskap.”

”Av de olika faktorer och värden som tillsammans ger kyrkan dess liv, struktur och tillväxt, kan dessutom flera, till och med i stora antal och av väsentlig betydelse, förekomma utanför den katolska kyrkans synliga gränser, såsom Guds skrivna ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek, Andens övriga inre gåvor liksom en del yttre värden. Allt detta som kommer från Kristus och leder till honom, hör med rätta till Kristi enda kyrka.

Hos de från oss skilda bröderna återfinns därtill många av den kristna religionens heliga handlingar, vilka på olika sätt enligt kyrkornas och samfundens egenart otvivelaktigt kan stärka nådens liv och bör erkännas såsom ägnade att ge tillträde till frälsningsgemenskapen.”

Hur skall detta fattas? Rimligen menade konciliefäderna att allt sant kristet liv i de från katolska kyrkan skilda kyrkorna och samfunden och hos deras enskilda medlemmar historiskt härstammar från den katolska kyrkan, men att mycket gått förlorat för att man skall kunna tala om full gemenskap. Detta katolska kristna arv gäller naturligtvis den Heliga Skrift, heliga handlingar och andra traditioner som yttrar sig i till exempel arkitektur, konst, musik och litteratur. Katolska kyrkan är alltså rent historiskt källan till allt kristet liv var den än visar sig. I den meningen är kyrkan en alltifrån katolska och ortodoxa kyrkan, 1500-talets reformatoriska kyrkor, 1700-talets pietism, 1800-talets väckelserörelser och 1900-talets karismatiska pingströrelse. Spridning av kristen tro från dessa från katolska kyrkan skilda samfund är alltså något genuint gott ur kristen och katolsk synpunkt och förebådar det absorberande transformerande av alla kulturer i Kristi enda kyrka som leder till mänsklighetens enhet som Henri de Lubac SJ föreställer sig den eller det omega som enligt Pierre Teilhard de Chardin SJ evolutionen leder till där Kristi framträdande är den världshistoriskt avgörande händelsen som har gjort mänsklighetens gudomliggörande möjlig. För oss i Sverige synes dessa visioner vara utopiska, men vi får inte glömma att kristendomen är inne i sin mest expansiva fas någonsin där drygt 2 miljarder människor på något sätt bekänner sig till Jesus Kristus.

Här kan det vara på sin plats att återge ett referat från ett av påvens tal.

Påven: En ny fas i relationerna mellan katoliker och evangelikaler

http://sv.radiovaticana.va/global_images/x.gif
http://sv.radiovaticana.va/global_images/x.gif

http://media01.radiovaticana.va/imm/1_0_835012.JPG(06.11.2014) I ett möte på torsdagen med en delegation från den Evangeliska Världsalliansen, uttryckte påven Franciskus sitt hopp om att den Helige Ande "kan inleda en ny fas i relationerna mellan katoliker och evangelikaler – en fas som gör att vi mer fullständigt kan realisera Herrens önskan om att föra evangeliet till jordens mest avlägsna ändar."

Påven talade om dopets sakrament som "en ovärderlig gudomlig gåva" som alla kristna har gemensamt. "Dopets sakrament påminner oss om en grundläggande och mycket tröstande sanning: att Herren vandrar alltid framför oss med sin kärlek, och med sin nåd”. ”Guds rike är alltid före oss, liksom mysteriet om kyrkans enhet."

Påven erkände att det fanns splittringar bland de kristna "redan från början", och konstaterade att "rivaliteter och konflikter" fortsätter mellan kristna samfund. "Sådana situationer", sa han, "försvagar vår förmåga att uppfylla Herrens befallning att förkunna evangeliet till alla folk." Kristna skulle bättre kunna förkunna evangeliet om de kunde övervinna sina meningsskiljaktigheter så att de tillsammans kunde sprida Guds ord och vittna om kristen kärlek.

Påven sa att han var glad över att höra om arbetet i olika länder med att bygga upp bättre relationer mellan katoliker och evangelikaler. Han nämnde det viktiga arbetet som utförs av det Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet och den Evangeliska Världsalliansens teologiska kommission. Påven uttryckte också sin förhoppning om att ett gemensamt dokument, "Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld — rekommendationer för uppförande" kan inspirera ”förkunnelsen av evangeliet i ett mångreligiöst sammanhang.”

På Sveriges kristna råds hemsida kan vi läsa: ”I juni 2011 publicerades det ekumeniskt mest representativa dokumentet sedan 700-talet. Bakom det står Kyrkornas världsråd, Påvliga rådet för interreligiös dialog och Evangeliska världsalliansen — det vill säga en stor del av världens kristna.

Dokumentet är översatt till svenska och har fått titeln ”Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld” — rekommendationer för uppförande. Som kristna är vi kallade att vittna om Kristus, men den mångkulturella och mångreligiösa värld vi lever i kräver av oss att vi gör detta på ett respektfullt och etiskt godtagbart sätt. Men vad innebär det? Rekommendationerna är generellt skrivna och behöver konkretiseras i varje samhälle och situation.

Avsikten med dokumentet är att uppmuntra kyrkor, kristna råd och missionsorganisationer att reflektera kring sin nuvarande praxis och att använda rekommendationerna för att utarbeta egna riktlinjer för vittnesbörd och uppdrag bland dem som har olika religioner eller inte bekänner sig till någon religion alls.”

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några korta reflektioner

I. B. Singer

”Jag ansåg att litteraturens uppgift var att stoppa tidens flykt”.

I boken Shosha: ”Du skriver om dybbukar (en hämndlysten gengångare eller demon som driver den hemsökte in i galenskap och synd). De sitter inne i oss och håller sig vanligen tysta, men plötsligt börjar en av dem skrika, kvinnorna är inte så otäcka, men männen skrämmer mig. En människa är egentligen en begravningsplats där det ligger mängder av levande lik”.

Vilhelm Moberg

Wilhelm Moberg lär ha skrivit detta redan 1965:

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

Trots att vi idag inte bara har en statlig TV-kanal utan en uppsjö av TV-kanaler, en rad privata radiokanaler, ännu relativt många tidningar och dessutom en mängd privata skolor är enligt min mening Wilhelm Mobergs synpunkter högst relevanta än idag! Hur är det möjligt?

I själva verket är det kanske inte så svårt att förstå. Vi har de politiker och journalister vi förtjänar. De har politiken som yrke och har vanligen inte något annat att falla tillbaka på. Det gäller alltså att hålla sig kvar i politiken och inte utlösa någon av de minor som Herman Lindqvist talar om i sin krönika i Aftonbladet den 17 augusti. Minfälten är många. Herman Lindqvist nämner de rumänska tiggarna, invandringen, religionen, konflikten Israel – palestinierna, hptq-minor med Pridefestivalen och monarkin men det finns naturligtvis många fler. Detta är enligt Herman Lindqvist områden där det ytterst farligt att överhuvudtaget yttra sig eller än värre ha en ”avvikande mening”. Då åker man ut från etablissemanget som Moberg talade om och hur skall man då försörja sig?

Det var länge sedan vi hade politiker med en gedigen bildning och/eller kunskap inom något område, vare sig det är praktiskt eller teoretiskt om det nu är någon skillnad, och som var beredda att avvika från det som majoriteten tros, förväntas tycka.

Yesidierna

Så här skrev Ingmar Karlsson om religion och politik i Mellanöstern redan 1984:

”I Svensk debatt hävdas ju ofta som ett skäl för en mer eller mindre fri syriansk invandring från sydöstra Turkiet och nordöstra Syrien att de kristna kyrkorna där saknar framtid och därför bör få en ny hemort i Sverige eller någon annanstans.

Om ambitionen för vår flykting- och invandringspolitik vore att genom jättelika folkomflyttningsprojekt stödja utsatta minoriteter borde vi i första hand i detta område ägna vår humanitära uppmärksamhet åt yesidierna…”

 

Familjen

Många talar om familjens kris. Andra ser med glädje att denna forntida samlevnadsform med inbyggda förtrycksmekanismer äntligen bryter samman.

Skilsmässorna är många. Barn förlorar mer eller mindre den ene föräldern och går ofta in i en ny familjekrets som ofta redan rymmer olika konstellationer. Allt grundar sig på att individen anses som samhällets minsta beståndsdel, inte familjen. Släktbanden minskar i betydelse om de inte helt upphör

Vad är en familj historiskt och idag? Vilka är familjebanden? Vari består krisen. Är en traditionell familj överhuvudtaget förenlig med det moderna urbaniserade samhället? Kan familjen ersättas?

Låt mig börja med att peka på familjens roll i FN-stadgan:

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna handlar mycket om individens rättigheter, men artikel 16 handlar om äktenskapet och familjen som den naturliga och grundläggande enheten i samhället.

Artikel 16 (från 1948):

”1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskapets ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.

2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.”

Med äktenskap avses 1948 äktenskap mellan man och kvinna som frivilligt förenat sina liv och med familj avses dessa båda samt deras barn. Man kan ha en annan syn på äktenskap och familj, men FN:s deklaration talar om familjen i denna betydelse. Vill man ha till stånd en ändring på detta måste deklarationen skrivas om, inte tolkas om.

Vilka band binder då samman familjen? Genom historien minst bland annat:

1. Släktskapet mellan barn och föräldrar.

2. Makarna som ingått en förening sanktionerad av den samhällsgemenskap de ingår i.

3. Banden till den jord familjen brukat och livnärt sig på. Detta innebär inte med nödvändighet ägande av jorden i vår mening. Jorden kan brukas kollektivt och nomadiserande folk kan vara bundna till stammen och jorden som stammen genomvandrar och brukar.

Urbaniseringen och framväxten av en stark stat har försvagat de band som traditionellt bundit samman familjen. Troheten makarna emellan och mot barnen och gemenskapen är inte längre en livsnödvändighet som den varit före urbaniseringen och den starka statens framväxt som i sin tur måste dateras ytterst olika beroende på vilken kultur vi talar om. Rom är ett exempel, i Västeuropa skedde urbaniseringen från 1800-talet och framåt. På många håll har denna försvagning av trosbanden inte ägt rum överhuvudtaget.

Den moderna urbaniserade familjen är grundad på kärlek i betydelse förälskelse. En ytterst svag grund att stå på för ”den grundläggande enheten i samhället”.

Finns det någon alternativ utveckling eller är familjens upplösning en naturlig följd av urbanisering, industrialisering och den starka statens framväxt där staten ytterst tar hand om och ansvarar för alla individer?

Urbaniseringen bidrar även indirekt till att familjebanden försvagas genom att allt fler i den urbana världen blir överflödiga, de behövs inte. Urbaniseringen gör nämligen människorna främst till konsumenter, inte till producenter. Konsumtionen driver ekonomin. Varorna produceras någon annanstans där arbetskraften är billigare eller där råvarorna finns. Produktionen hamnar alltså ofta i andra länder där produktionskostnaderna är minimala.

De som inte kan konsumera i någon större utsträckning i den urbana världen blir alltså onödiga. Barn och ungdomar sätts därför i en snart 13-14 årig obligatorisk skola. Där känner sig många än mer onödiga, tillvaron upplevs som meningslös och de gör uppror. De kan inte konsumera, ibland för att familjen upplösts, och skolan ställer krav som oerhört många inte kan uppfylla.

Det brinner bildligt och bokstavligt i de europeiska förorterna. De onödiga kan inte konsumera och deras traditionella familjer har ingen funktion. Är en avurbanisering möjlig? Knappast om inte den urbana miljön kollapsar, men det skulle vara en än värre situation än den vi har idag. Hur nära till hands ligger det inte att ”man” tar bort de onödiga.

Thomas Merton om kyrkoarkitektur

”Fullkomligheten i den cisterciensiska arkitekturen på 1100-talet kan inte förklaras genom påståendet att de letade efter en ny teknik. Jag är inte säker på att de letade efter en ny teknik alls. De byggde bra kyrkor därför att de sökte Gud. De sökte Gud på ett sätt som var så rent och helgjutet att allt de gjorde, allt de rörde vid, förhärligade Gud.

Vi kan inte åstadkomma detsamma som de, ty vi närmar oss problemet på ett sätt som gör det omöjligt för oss att hitta en lösning. Vi ställer frågor till oss själva som aldrig föll dem in att ställa. Hur bygger man ett vackert kloster i någon gammal stil och i enlighet med reglerna i en död tradition? På så sätt gör vi inte bara problemet oändligt komplicerat, utan vi gör det i själva verket omöjligt att lösa. En död stil är död. Den är död därför att motiven och omständigheterna som en gång gav den liv inte längre är för handen. De har lämnat plats för en situation som ställer andra krav. Om vi vore mer inställda på att älska Gud än att bygga en kyrka i gotik med våra magra tillgångar, skulle vi snart resa byggnader som förhärligade Gud, och som var mycket enkla men helt i enlighet med våra fäders tradition. Därför är ladorna de vackraste byggnaderna kring Gethsemani kloster. Ingen har kommit på idén att bygga en lada i gotisk stil och därför är lador oftast så lyckade. Om man hade byggt portvaktsstugan efter samma principer som hundkojan hade den varit vacker. I själva verket är den gräslig.”

”Ett av de stora problemen för en arkitekt i våra dagar är att man under de senaste 150 åren har byggt kyrkor som om en kyrka inte kunde se ut som om den hörde hemma i sin egen tid. En sådan idé tror jag egentligen bygger på en slags outtalad ateism – som om Gud inte hörde till alla tidsåldrar och som om religion i själva verket bara vore en behaglig, nödvändig social konvention, som bevarats från forna tider för att vårt samhälle skulle få ett sken av självaktning.”

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Lever de döda bland oss?

Gengångare och saliga, är det två sidor av samma fenomen som dessutom har än fler sidor, aspekter?

Till att börja med måste man begrunda det outgrundliga ordet ”jag” som de fornegyptiska tempelinskriptionerna så ofta utelämnade, men som grekerna var så fästa vid. Vad menar vi med ”jag”? I det vardagliga språkbruket är ordet inget problem. Om man säger ”jag skall gå och bada” är betydelsen klar för de flesta. Utifrån denna självklara användning av ordet i vardagsspråket har filosofin och teologin dragit slutsatsen att det finns ett sär -skilt jag, särskilt från allt annat i världen, ett närmast metafysiskt, solipsistiskt jag som med sitt särskilda medvetande blickar ut över världen. Jaget har i modern tid förlagts till hjärnsubstansen. Att övertygelsen utifrån detta perspektiv kommit att bli att det inte finns något liv kvar efter kroppens död är inte så svårt att förstå.

Man har då glömt att det postulat som den moderna synen på jaget utgår från är högst osäkert, ja helt ogrundat. Martin Heidegger är kanske den som är mest känd för att ha angripit tanken på ett sär-skilt jag. Heidegger undviker ordet jag och ansåg att vi måste gå bortom den grekiska filosofin. Han talar istället om Dasein (tillvaro) som kännetecknas av ”att vara i världen”, ”ett i förväg sig kastad redan i världen vara”. Vi är alltså alltid hos någon eller något. Utan att ”vara” hos är jaget otänkbart. Hos ”primitiva” kulturer och till exempel i det forntida Egypten är detta självklarheter. Det är vår kultur som har uppfunnit ett särskilt och dödligt jag.

Här kan det bara bli några utkast för att öka förståelsen för att ”jag” inte är begränsat till det innanför skinnet eller ännu värre, det som är innanför kraniet. Det är heller inte bara genom genetiska och epigenetiska arv som vi överlämnar oss till andra människor.

Jag ser något, en solnedgång, och införlivar denna syn i mitt ”jag”. Min upplevelse som nu är en del av mig beskriver jag för en vän som därmed har min upplevelse, en del av mig, i sitt ”jag”. Så blandar vi dagligen våra ”jag” i umgänget med andra människor. Med den eller de vi lever en stor del av våra liv tillsammans med, blir ”jagen” så förenade att de är oskiljaktiga. Det kan vara en familj, ett kloster, en stam, ett folk…

Det är inte bara genom muntlig kommunikation vi blandar oss med andra, inte bara genom tankar som vi förmedlar till andra. Den som ser mig, ser min fysiska kropp och dess rörelser och mimik, ser naturligtvis mer av mig än vad jag själv är medveten om och införlivar mig med sig helt oreflekterat.

Så finns inget sär-skilt jag. Vi lever i varandra eftersom vi lever med varandra och dessutom i det vi gjort i våra liv som aldrig kan bli ogjort, utan det lever vidare i all evighet i alla som följer efter oss, även om vi är totalt bortglömda i ordets vardagliga mening.

Allt detta har varit självklarheter tills helt nyligen i den västerländska historien. Andra kulturer och vår egen tills helt nyligen har till och med ansträngt sig på olika sätt för att aldrig glömma de döda utan minnas dem så att de inte försvinner. Minnas i den grekiska betydelsen, anamnesis, närvarandegöra. Ordet är besläktat med latinets mens, själ, tänkande.

Så kan man frammana de döda i minnet, i handlingar, i kulten/liturgin och finna att de lever i oss och bland oss. Så görs till exempel Kristi liv och martyrernas liv närvarande i eukaristin. Då lever Kristus och martyrerna i oss på ett påtagligt sätt. I kyrkans eukaristi, tacksägelse, möter vi alla Kristus i den gemensamma värld av ”levande och döda” som vi är oskiljaktigt förenade med i evighet.

Bli därför inte förvånad av att du möter de döda i dig, bland andra levande du möter, i allt annat du ser och hör. De är alltid med oss och vi med dem i Gud. Gudstron är nämligen oundgänglig för att leva med de döda. Gud ser och omfattar allt och alla i all evighet, alla aspekter av oss alla och allt i alla tider. Tanken på ett liv efter döden är inte ett hopp utan en vetskap bara vi förmår lämna förställningen om ett särskilt ensamt jag innanför kraniet. Vi är inte ensamma jag utan det är gemenskapen med allt och alla i alla tider i Gud, som är det eviga livet.

Av detta följer vårt oerhörda ansvar för alla som kommer att leva på jorden. Vi, sådana som våra liv levs av oss, kommer att leva i dem. Vi är skyldiga att leva så att när vi närvarandegörs av dem, minns och ses av dem, blir goda följeslagare i deras liv och inte blir bringare av fördärv.

Hur hänger detta samman? Jo genom världens outgrundliga ordning som grekerna kallade logos och egyptierna maat. De tidigaste kristna identifierade denna ordning med Gud. I logos lever vi tillsammans med alla som varit, som är och som skall komma att vara.

Läs gärna även avsnittet om Teilhard de Chardins bok Fenomenet Människan i ”Filosofins och teologins historia” på denna hemsida. [1] [2]

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

H.S. Nyberg

Henrik Samuel Nybergs lärare utgör en imponerande skara. Först fadern i hemmet tills han som trettonåring prövade in i Västerås Högre Allmänna läroverk. Filologen Adolf Ljungdahl blev hans lärare i latin. Lärare i historia och geografi var Erland Lagerlöf, Selma Lagerlöfs bror, som bland annat översatt Odyssén och Iliaden till svenska. Lektor Josef Lind undervisade honom i grekiska som kom att bli H.S. Nybergs främsta språk. I Uppsala undervisades han av professor K.V. Zetterstén i semitiska språk. H.S. Nyberg kom att efterträda honom som professor i semitiska språk. Filologen Nachmansson var också hans lärare. Han gick ofta på Axel Hägerströms och Harald Hjärnes föreläsningar. Professor Per Persson var hans lärare i latin. En stadigare grund kan man svårligen tänka sig för en filolog.

Frågor värda att ställa på det traditionshistoriska området

H.S. Nyberg ansåg att en lång muntlig tradering vanligen föregått den skriftliga fixeringen av texter. Detta gällde enligt honom till exempel Gamla Testamentet, Rigveda, Avesta…... I detta sammanhang menade han att man bör ställa följande frågor:

1. Hur arbetar ett muntligt traditionssystem?

2. Vilken är dess roll i den mänskliga samlevanden?

3. Vilka medel använder den för att fylla sin uppgift?

4. Vilken är skriftens ursprungliga roll?

5. Varför har människan börjat skriva?

6. Vilka kretsar har gjort det och vilka föreställningar har från början varit knutna till skriften?

7. Hur har mötet mellan muntlig tradition och skrift gestaltat sig?

8. Vad bör man förstå med författarskap?

Varför ha en professor i semitiska språk?

H.S. Nyberg svarar: Många rycker på axlarna åt så opraktiska studier. Men vi får nog kosta på oss den lyxen, om vi vill vara bärare av den europeiska kulturen i dess fulla och hela bemärkelse. Men endast på ett villkor! Att forskningen får vara fri.

H.S. Nyberg om statsmakten

Även i våra västerländska samhällen går oss statsmakten allt närmare in på livet, intränger i våra innersta skrymslen, berövar oss vårt initiativ och omgärdar vårt personliga liv med allt snävare skrankor. Än så länge är vår personliga integritet erkänd, men den urholkas alltmer, och om vi icke äro på vår vakt, kan mycket väl den dag komma, då det tomma skalet krossas av makter, som länge legat och lurat på sitt byte. Ty var tidsålder, mekaniseringens och det opersonliga kollektivets tidsålder, arbetar dessa makter i händerna.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Ett studiehus

En gång höll jag ett tal till Platengymnasiets lärare vid läsårets början som var inspirerat av Cornelius Ernst tal till lärare och studenter i det studiehus (House of Studies) som jag studerade vid i Oxford på 1970-talet.

Han började med att slå fast en självklarhet. Detta är ett studiehus. Det betyder inte att studier är det enda kriteriet för ett studiehus, men prioriteringen är klar. I et studiehus måste alla delta i studielivet (life of studies). Någon annan prioritering är otänkbar i ett studiehus. Detta betyder inte att man vänder världen ryggen, utan man drar sig undan för studier, för ett kontemplativt engagemang för världen. Man drar sig undan för att begrunda, studera världen ur ett otal aspekter. Teori står alltså inte i motsats till praxis. Detta innebär även att intellektuellt ställa frågan om den ultimata meningen, betydelsen, av våra liv. Det gäller alltså inte enbart att studera olika ämnesområden i vilka vi indelat världen.

Att leva i ett studiehus kräver dessutom disciplin, den gemensamma och den enskildes disciplin eftersom studier bedrivs i gemenskap i ett studiehus. Otaliga är de försök att utbyta studier och den gemensamma disciplinen mot andra aktiviteter samt byta de traditionella studieobjekten mot helt andra. Dessa andra aktiviteter och alternativa studier (om de kan kallas studier) i stor individuell frihet utan krav på disciplin hör inte hemma i det Cornelius Ernst kallade House of Studies. Då har det blivit något helt annat. Den nya prioriteringen har gjort studiehuset till en individuell lekstuga.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

World Religions and Christian Theology

Ett försök till sammanfattning av Cornelius Ernsts OP föreläsning vid universitetet i Sussex 1969

Föreläsningen rörde inte ”världsreligioner och kristendom” utan just ”världsreligioner och kristen teologi”. Cornelius Ernst anser närmast att en stor del av litteraturen inom ”Comparative religion” (som i Sverige bedrivs inom ämnet Religionshistoria) är en slags förnäm, elegant, teosofi. Det finns en tendens att religionsstudier leder till en ”huvudets religion”, ett slags surrogat för religion.

Med teologi i titeln för Cornelius Ernsts föreläsning menar han en självförståelsens aktivitet, Selbstverständnis. Man ser redan här att Cornelius Ernst är präglad av Wittgenstein och Heidegger. Cornelius Ernst kom till Cambridge 1944 och samma år i oktober återvände Wittgenstein till Cambridge. Wittgenstein var visserligen då trött på engelskt akademiskt liv, men han var oerhört inflytelserik över brittisk filosofi.

Med teologi som Selbstverständnis menar Cornelius Ernst de hela tiden förnyade ansträngningarna inom den kristna traditionen att undersöka innebörden av denna tradition som kontinuerligt blivit ifrågasatt och utmanad av möten med historiska förändringar. Tesen i Cornelius Ernst föreläsning är helt enkelt att kristendomens begynnelse måste förstås utifrån den samtida judisk-hellenistiska omgivningen. Detta är paradigmet för den kristna teologins självförståelse som ett kristendomens svar på världsreligionernas utmaning i vår tid.

Teologi som självförståelse utgår från en implicit förståelse, vorverständnis, förförståelse. Kristen teologi är öppen för utveckling i framtiden eftersom framtiden är oförutsägbar, men samtidigt är den öppen för omtolkning av det förflutna, nutiden och framtiden. Teologin som självförståelse måste kunna svara på de utmaningar som andra världsreligioner ställer kristendomen inför. Till detta anser sig dock Cornelius Ernst inte kompetent på grund av bristande kunskap om de olika världsreligionerna. Istället visar han hur kristen teologi som självförståelse varit central i kristendomen alltifrån dess begynnelse.

De mest primitiva bekännelserna i den tidiga kristendomen var Jesus Kristus, Jesus är Kristus, Messias och Herren Jesus är Herren (Kyrios). Jesus identifieras med någon som transcenderar det historiska skeendet. Bekännelserna svarar på två frågor; vem är han, vad är han? Kristus, Messias kan förstås som Israels folk. Herren, kyrios kan förstås av den hellenistiska världen. Jesus som Kristus och Herre är alltså det centrala i den tidiga kristna traditionen och grundar sig på en tolkning av en historia, tradition som förmedlat den terminologi som de första kristna använde sig av. Terminologin hade varit meningslös om inte orden levt i en språktradition (språkspel skulle Wittgenstein sagt). Samtidigt innebär användandet av denna terminologi att man identifierar Jesus med Messias, Kristus, Herren, Kyrios vilket innebär en enorm utvidgning av ordens referenser som helt förändrar ordens innebörd. Det är inte längre tal om judendom och hellenism utan central kristen tro.

Man kan dock ifrågasätta om dessa ord är en primitiv kristen trosbekännelse. Ord som didaskalia, euaggelion, kerygma, pistis, paradosis, logos, paratheke, didache, martyrion rymmer också en typ av bekännelse i den tidiga kristna tron. Cornelius Ernst menar liksom Fuchs och Ebeling att Nya Testamentets kristendom med fördel kan studeras som en språklig händelse, Sprachereignis. Det som då visar sig är att kristendomens begynnelse inte rymmer ett nytt språk, en ny vokabulär, utan en oerhörd förändring av ett välkänt språk. Nya Testamentet rymmer bortsett från agape och Petros inte någon ny vokabulär i jämförelse med utombiblisk grekiska. Ordens applikationer är däremot nya, de pekar på en ny situation i och med erfarenheten av Jesu död och uppståndelse. Ord som har en religiös applikation som offer, präst, kult får nu en andlig, moralisk applikation. Gamla testamentets terminologi i anslutning till offerkulten i templet applicerar de kristna på Jesu död och uppståndelse. I detta offer deltar de kristna genom delaktighet i hans Ande, pneuma, så att den kristnes hela liv blir en gudstjänst, en kult. Detta förandligande av kulten är en animation, ett levandegörande, av den Helige Ande. Den kristne förs in i denna delaktighet i Kristi död och uppståndelse genom dopet då Kristi Ande ges åt den som döps.

Det Cornelius Ernst vill hålla fram är en Neuheitserlebnis, en radikalt ny uppenbarelse som den språkliga transformationen av judiska och hellenistiska språktraditioner i Nya Testamentet innebär. Orden är döda om de inte återskapar uppkomsten av insikt och erfarenhet genom den nya språkliga upplevelsen. Det är detta tillkomstögonblick, Neuheitserlebnis av Nya Testamentets kristendom som Cornelius Ernst vill uppmärksamma sina åhörare på. Alla dessa ”tillkomstögonblick” är ett mysterium, de är ett uppvaknande, frigörelse, gåva, revolution, tro, hopp, kärlek… Man skulle kunna säga att kristendomen är en konsekration av detta uppkomst- upplysningsögonblick, ett ögonblick av tillblivelse. Jämför med Uppenbarelseboken 21:5;”Se jag gör allting nytt”. Cornelius Ernst verkar mena att den kristna upplevelsen av ”tillkomstögonblicket är en uppenbarelse av något nytt som kan manifesteras och artikuleras, men samtidigt är det en upplevelse, erfarenhet av den yttersta källan, den fördolde Guden, Deus absconditus som gjort en transcendens känd i dödens mörker. Den fördolde Guden visar sig i den korsfäste Kristus. Gud visar sig i Anden. I ”tillblivelsens ögonblick” ser den kristne att det är möjligt att kommunicera denna skapande frihet som strömmar ur dess fördolda källa, den fördolde Guden. Den kristna erfarenheten av ”tillblivelsens ögonblick” förmår transformera det universellt mänskliga och det universellt mänskliga återupptäcks i centrum av den kristna erfarenheten.

Syftet med Cornelius Ernsts föreläsning var att visa att teologi som kristen självförståelse är ett svar på frågor, utmaningar från andra världsreligioner. Tesen har varit att ”tillblivelsens ögonblick” i kristendomen som framträder i transformationen av traditioner samtida med kristendomens uppkomst kan tjäna oss i vår strävan att förstå andra religioner. Cornelius Ernsts reflektioner borde vara användbara för att uttrycka kristendomens centrala tro på den fördolde Guden på korset och i uppståndelsen för andra som saknar de referenser som de första kristna hade och som idag utgör vedertagen kristen terminologi. Det må vara de som saknar all kunskap om kristen tro, ateister, agnostiker eller de som tillhör andra världsreligioner. Är detta ackommodation? Eller är kristen tro för all framtid bunden till judisk och hellenistisk terminologi? Ständigt samma fråga, men Cornelius Ernst såg att kristen teologisk självförståelse krävs för att kyrkan skall kunna svara på utmaningarna, frågorna och förstå sig själv i en ny tid och därmed göra sig begriplig för andra och förstå andra.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

ÄNGLAR

Våren 1975 hade jag en intensiv diskussion med min noviskamrat Denis om änglarnas existens. När han förstod att jag hade problem med att tro på änglar blev han mycket upprörd och vi samtalade om detta en lång stund på såväl latin som engelska. Först idag 2014 efter att ha läst Cornelius Ernst OP tal vid en sommarskola i teologi 1967 ”How to see an Angel” förstår jag. Vad jag däremot inte förstår är att jag inte insett detta tidigare utifrån mina egna religionshistoriska, filosofiska och teologiska studier.

Godfrey Lienhardt som tillbringade lång tid hos Dinkafolket i nuvarande Sydsudan och därefter skrev boken ”Divinity and Experience. The Religion of the Dinka” beskriver ett så kallat primitivt folks föreställningsvärld. Skaparguden Nhialic spelar en blygsam roll i Dinkas religion. Istället är det ett otal gudomligheter som är centrala. Ofta är det personifierade naturfenomen. Vi i vår kultur ger naturfenomenen neutrala beteckningar och anser oss därmed ha förstått de fenomen vi observerar. Primitiva kulturer ser dem som mångfacetterade väsen som visar sig och som man i kulten kan stå i relation till. Dessutom råder identitet mellan stammens ledare, ”spjutmästaren”, och stammen. Detta är förklaringen till den egenartade seden att begrava spjutmästaren levande när han ser slutet närma sig. Världens obegriplighet, dess fördolda grund, visar sig alltså i den synliga världen genom personifierade fenomen.

Hos grannfolket Nuer ser vi enligt Evans-Pritchard att även stammens sociala organisation personifieras. Sociala fenomen kan alltså personifieras. Något ogripbart görs synligt. Personifieringen, väsendena, blir en länk mellan det fördolda och det synliga.

I det forntida Egypten finns allt detta, men kanske mer sofistikerat i vår smak. Vi finner även där personifierade naturfenomen. De egyptiska gudarna är vanligen det, men samma naturfenomen kan personifieras av en rad gudar. Gudarna är alltid aspekter av naturfenomenet. En gud kan dessutom ha flera aspekter som kan personifieras av andra gudar. Samma sak gäller den gudomlige Farao. Denna aspektiva föreställningsvärld blir oerhört rik genom att ofattbara fenomen beskrivs i myter och kult med hjälp av otaliga gudar och gudomligheter som alltså är aspekter av det egentligen obegripliga, osynliga.

I samtliga dessa fall som här nämnts i korthet hos Dinka, Nuer och det forntida Egypten är dessa kulturers gudomligheter förmedlande personifieringar av fenomen eller snarare aspekter av fenomen. Dessa personifieringar är alltså en slags budbärare mellan det bortom, det transcendenta, den osynliga världen. Detta får inte fattas som någon slags dualism för dualism hör inte hemma i dessa genuint afrikanska kulturer. Budbärarna gör emellertid den värld vi lever i meningsfull, världen blir sammanhållen och vår plats i världen blir meningsfull.

Även modern vetenskap ägnar sig då och då åt aspektiva föreställningar. Ett exempel är ljusets dualitet, ett annat Niels Bohr med sin atommodell. Ibland går man så långt så att man ger fenomen som vi vanligen betraktar som livlösa ett medvetande i den meningen att fenomenet, företeelsen, föremålet ”medvetet” eftersträvar stabilitet. En stjärna till exempel som är i slutet av sin existens ”vidtar” den ena åtgärden efter den andra för att bibehålla sin stabilitet. Till sist går det inte utan hon blir en supernova. Ett träd ”minns”! Vinterstormarna kommer från ett håll. När trädet börjar växa på våren så ”minns” det var det skall stärka sig och tillväxer så att det skall stå emot nästa vinters stormar.

Medvetande är en mångfasetterad företeelse! Inget är otvetydigt och sär-skiljbart. Vi är hänvisade till aspekter av den helhet som vi aldrig kommer åt eftersom vi är i den. Ibland kan vi se åtskilliga aspekter som helhet och fylls då ofta av hänförelse. Denna helhet av aspekter har ett eget liv, den bär bud från det vi inte förstår, den är budbärare, den lever. Dessa sammanflätade aspekter som vi uppfattar som en helhet liknar i många avseende en människa som ju har hur många aspekter som helst. Det är detta vi kallar änglar, budbärare. Denna upplevelse av budbärare från det fördolda till det synliga är en uppenbarelse av något/någon vi kallar ängel.

Enligt Conelius Ernst OP är det inte minst i liturgin vi har möjlighet att få se en ängel. I alla äldre liturgier finner vi Sanctus. ”Helig, Helig, Helig är Herren Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet.” Texten är hämtad från Jesaja då han ser Gud sittande på en tron och Serafer ovanför honom som ropade till varandra Helig…

En liknande syn har Johannes som beskrivs i Uppenbarelseboken där fyra väsenden utan att vila säger, dag och natt; ”Helig, Helig, Helig är Herren Gud, Allhärskaren, han som var och som är och som kommer.” Gud själv sitter alltså på tronen.

Eukaristin för oss från det synliga till det osynliga och där möter budbärarnas budskap; Helig, helig… I sånger står vi mitt ibland änglarna och martyrerna och sjunger med dem.

Samtidigt finns det fenomen från mörkret med otaliga aspekter så att de synes vara väsen, demoner. De försöker släcka ljuset, livet och kärleken. De angriper och lockar oss ständigt på otaliga vis.

Naturvetenskapens entydighet kan aldrig beskriva den verklighet vi faktiskt lever i. Den har oerhört svårt att se aspektivt på världen. Världen är full av alla de väsen jag försökt beskriva och med hjälp och poesi, konst, kult samt berättelser kan vi få se en glimt av dem, men det gäller att vara uppmärksam, att i lugn och ro begrunda det vi ser, inte minst naturen. Då kan vi få syn på något som verkar vara levande väsen.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder