Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

Mina reflektioner

 

Sven Stolpe

Utdrag ur hans memoarer (om Åskådarmänniskan)

”Särskilt i trygga demokratiska länder… tror man sig sitta liksom på världsteaterns parkett och följa med det fascinerande skådespelet på scenen. Man är sprängfull med goda råd.”

”Detta sätt att resonera bygger på en föreställning att man själv befinner sig utanför dramat och utanför ansvaret.”

”Det är andra – sämre! – människors dårskap som resulterar i världens nöd.”

”Det är här illusionen ligger. Man ser inte, vill icke se, att detta är en bortförklaring. Dessa kriminella människor, sämre än vi, som ensamma skulle ha skulden, existerar icke. Att världen ser ut som den gör, beror på att den är befolkad av människor, sådana som du och jag. Det finns inte något som helst skäl att anta att vårt demokratiska land skulle stå sig bättre, om det utsattes för samma tryck som det, vilket kommit andra länder till del. Världens nöd är inte ett faktum, som tvingats på oss anständiga, välmenande och godhjärtade människor. Världens nöd beror inte på att någon eller några brutit mot de skendemokratiska principer – utan ”barocka” absoluta krav på överensstämmande mellan liv och lära! – som hittills legat till grund för den europeiska sociala och internationella samlevanden. Utan världens nöd beror just på att dessa principer blivit realiserade. Hade de demokratiska idealen fått förplikta demokraterna till någonting mera än protester och ideologier, skulle följdsymptomet diktaturen aldrig uppträtt.

I den gängse, ”fredliga” uppfattningen av människan och samhället ligger själva fröna till katastrofen. Det är icke bara möjligt att även vårt land kommer att drabbas av samma katastrofer, om icke en omsvängning sker, utan det är absolut visst. Ty själva principerna är otillräckliga.”

”Det är lätt att tala om humanism och försvara ”tron på det mänskliga” som den enda framkomliga vägen. Vad som intresserar oss – och som intresserar världens ungdom till den grad att den hatar själva ordet humanism – är icke humanismens principer, som är nobla nog, utan deras levande frukter, humanisterna själva.”

Sanningen om åskådarmänniskan är, att hon är föremål för det mest genomförda självbedrägeri. Hon tror sig vara utanförstående åskådare. I själva verket är hon medaktör. Hon är genom sin egen brist, genom sitt eviga kompromissande, sin ovilja mot att verkligen göra en brytning i sitt eget liv, icke åskådare utan aktiv effektiv medaktör i det blodiga dramat!”

”Åskådarmänniskan vet så väl, vad som är det riktiga. Men istället för att rikta kraven mot sitt eget bröst, vrider hon det mot medmänniskorna.”

 

Det gäller alltså enligt Stolpe att kraven uteslutande mot oss själva, så kan andra förvandlas.

Yves Congar OP

Congar talar om att traditionen rymmer ett subjekt som traderar och ett objekt, det som traderas.

Traditionen är emellertid inte ett objekt, traditionen är levande människors liv som levs av dem bland vilka en människa fötts eller kommit att leva med. Människors liv är alltså traditionen, ett liv som de ger till dem de lever med. Vi traderar alltså oss själva, inte något objekt skilt från oss.

Allt vi tror och vet har förmedlats genom någon och blivit vår identitet.

Symbol

Jag hörde nyligen återigen K G Hammar åter tala om att många bibliska berättelser skall tolkas symboliskt. Det är något annat som egentligen skildras i berättelserna. Händelserna som återberättas behöver alltså inte ha inträffat. Det berättelserna symboliserar är det väsentliga.

Detta är ett grekiskt tänkande som var främmande för den judiska föreställningsvärlden och definitivt för den egyptiska som kom att spela så stor roll för kristendomens institutionalisering.

Frågan är vilken relativ tecknet står till det betecknade, ordet till det som det betecknar. Satsen till det den betecknar. Berättelsen till det den handlar om.

Jag hade en gång ett kort, men intensivt meningsutbyte med docenten i egyptologi Gertie Englund om detta när det gällde egyptisk föreställningsvärld. Jag råkade säga att symbolism inte hör hemma i förståelsen av egyptiska tempelinskriptioner. Hon blev upprörd och påstod att det egyptiska språket i allra högsta grad var symboliskt. Jag var oförsiktig nog att jämföra med katolsk syn på altarets sakrament där bröd och vin inte är symboler för Kristus utan är Kristi kropp. Professorn i religionshistoria Jan Bergman som stod alldeles intill och för en gång skull lyssnade förstod att ett allvarligt meningsutbyte var under uppsegling när vi egentligen skulle ha en trivsam middag tillsammans. Han göt olja på vågorna med att skämta bort det hela.

Den egyptiska konsten, språket och religionen är aspektiv. Tecknet som kan vara en hieroglyf, en text, en bild, en gud, farao… är en aspekt av ett fenomen. Inte sällan ett naturfenomen med oändligt många aspekter. Det råder alltså identitet mellan tecknet och det betecknade som är aspekten. Aspekten och tecknet är alltså inte skilda åt i en människans realistiska förställningsvärld som den egyptiska och judiska i vilka den kristna traditionen har sitt ursprung. Tecknen, berättelserna är inte symboliska. Det råder istället identitet mellan de bibliska berättelserna och alla de aspekter de rymmer. På samma sätt som det råder identitet mellan Kristus och alla aspekter av honom som till exempel kyrkan, sakramenten, den korsfäste, den uppståndne-

Det finns en värld, denna värld i vilken vi lever, men den rymmer ett oändligt antal aspekter eftersom vi är mitt i den och inte utanför den. Det får inte förväxlas med symbolism. Kristendom innebär att ”göra Kristus”, inte symboliskt utan i alla dess aspekter.

Erich Maria Remarque

Har vi rätt till lycka? Har alla det, är det en mänsklig rättighet? Har någon den rätten och vad är lycka? På 1700-talet började man förväxla lycka med känsla, romantiken och andra dåraktiga substitut.

Alla lever som om livet vore oändligt. Även sjuka och gamla planerar och är besatta av att bevara egendomen och penningen in i det sista. Pengarna har tagit folk i besittning under livet. När döden närmar sig håller de krampaktigt fast vid dem. Människor försvarar sina ägodelar och pengar och försummar därvid sitt liv.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

KETTIL RUNSKE

Enligt en gammal Visingsölegend ligger en klar ädelsten på Vätterns botten som gör att Vätterns vatten lyser klarare och blåare än alla andra sjöar.

När Magnus Ladulås vistades på borgen Näs på Visingsös södra udde fick han höra talas om stenen. Den stenen ville han ha så att han blev ännu rikare. Konung Magnus bad då den trollkunnige Kettil Runske om hjälp med att få upp stenen från sjöns botten.

Kettil steg ned till Vätterns botten och hittade stenen efter en tids sökande. Han vandrade sedan på botten med stenen i handen fram till Visingsös södra udde och Näs borg och där steg han upp ur vattnet. Konung Magnus stod och väntade och förstod att Kettil hade stenen i handen eftersom det strålade så klart från den.

Kettil gav kungen stenen, men i samma ögonblick förvandlades Vätterns vatten till en lerig gul dypöl. När kungen såg detta sade han: ”Min tröst och dagliga fägnad har jag inte råd att mista” och så kastade han tillbaka den blå ädelstenen i Vättern som då återigen blev den klarblå sjö som den alltid varit.

Kettil Runske sade då: ”Nu får Er sjö blåna och lysa till domedagen, för aldrig mer går jag ner i den.”

(Utdrag ur Anne Lönnqvists bok: Myt och Verklighet, Sagor och Berättelser från Visingsö. 1992)

 

En högaktuell saga. Idag vill gruvbolag bedriva gruvverksamhet på Vätterns botten eller alldeles intill sjön för att bli ännu rikare. De anser sig ha funnit ”den blå ädelstenen” i form av malm, gas eller jordartsmetaller. Gruvbolagen vill bli rikare, men även vi som bor runt sjön vill bli ännu rikare på sofistikerade digitala apparater. Om vi tar upp fyndigheterna kan det gå som för kung Magnus, Vättern blir en lerig gul dypöl, men den här gången kan vi inte kasta tillbaka den blå ädelstenen. Vättern kommer att förbli en lerig gul dypöl till domedagen.

Låt oss följa Kettil Runskes råd och låta den blå ädelstenen och alla andra stenar stanna där de är och låt oss inte lockas av några tillfälliga rikedomar.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Anteckningar februari 2014

Erik Olsson (Halmstadgruppen) Firenze 1924

”Jag känner redan hur mina åsikter blir alltmer stabiliserade. Med varje dag blir min beundran allt snävare. Hur jag än försöker kan jag inte finna någon verklig konst efter 1200 och 1300 telen…

Och när vi kommit in på 1400 talet har realismen redan gjort sitt intåg.”

Erik Olsson Paris 1924

”Jag kommer just från gamla medeltida mästare, från perser och egypter och jag är lycklig över den övertygelse som dessa blåst in i mitt medvetande. Där finner man en statisk konst…”

Erik Olsson Italien

När ni nu gör de nya väggmålningarna i Halmstad, sök aldrig att framställa verkan av illusion eller perspektiviska vidnlingar eller måla aldrig någon figur mot en fond av utklippta landskapsvyer…jag vet att en vägg fordrar en koncentrerad rörelse nedifrån och uppåt.”

Rituell kunskapsförmedling

I det forntida Egypten föremedlades kunskap rituellt, inte som i idag intellektuellt. I riten låg kunskapen som rymde otaliga aspekter av livet. På samma sätt förmedlas kunskap i kyrkan idag, även om teoretisk undervisning tagit större och större utrymme. Praktiska yrken lärs fortfarande i stor utsträckning genom utövandet. Traditionen rymmer den rituella kunskapen. I ”Philaes arv” under forskningsarbeten finns mer om rituell kunskapsförmedling, inte minst i inledningen.

Stig Nystrand om Ludwig Wittgenstein

I september 1914 (alltså då L.W. befinner sig på östfronten) sysslar L.W. intensivt med subjekt-predikatsatser och identitet tecken och betecknat och hur detta kan uttryckas med logikens hjälp. Tecken=Darstellung.

Wittgenstein och Edith Stein

Stig Nystrand skriver i sin bok om L.W.:

”Beträffande inre upplevelser kan vi säga att det är en visshet som gör det möjligt att kommunicera dem. Även om det inte finns några regler för detta språkspel som skulle godkännas i språkspelen kring kunskap, så finns ändå vissheten att det existerar medmänniskor som har samma möjligheter som jag, det vill säga som kan ta emot deras… På samma sätt skulle man kunna säga att det bör vara möjligt att förstå känslor…”

Detta är en tanke som ligger mycket nära Edith Steins syn i hennes avhandling om ”Einfühlung”.

Henrik Suso O.P.

”En människa som inte har lidit, vad vet hon?”

”Den som älskar Kristus måste lida med honom.”

”Jag ger mig åt dig och tar dig från dig själv och förenar mig med dig. Du förlorar dig själv och förvandlas till mig.”

Tidegärdsbön

Låt oss leva i sådan gemenskap med Kristi lidande att vi får känna kraften i hans uppståndelse.

Oxfordfilosofin Gilbert Ryan och John Austin

Analytisk filosofi. Genom att filosofin använder vanliga ord på ett sätt som avviker från det vardagliga uppstår filosofiska skenproblem, som genom analys allstå kan upplösas.

Sigrid Undset

”Ingen kan jag klandra

blev ensam min själ

Finns det en mur mellan mig och de andra

Byggde jag den själv.”

Första Världskriget

Världskriget ledde till att den makt som staterna tog över medborgarna under kriget behöll staterna i stor utsträckning efter kriget och den makten har de sedan aldrig släppt.

Lion Feuchtwanger

”Västerlandet har ett primitivt maktbehov medan judendomen har en österländskt kontemplativ livsåskådning.”

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

En aspektiv föreställningsvärld

Aspektiv är den kunskapsteoretiska beteckningen för den egyptiska föreställningsvärlden. Det framgår inte minst i den framställande bildkonsten som är aspektiv, inte perspektiv. Från bildkonsten har beteckningen vetenskapligt överförts till övriga fenomen inom den fornegyptiska kulturen. Begreppet kan sägas innebära att uppfatta helheten genom överblickbara meningsfulla avgränsade och paratatiska fastställda delar på en yta.

Ett perspektivt framställningssätt eftersträvar att framställa ett objekt som enhetlig helhet. Perspektiv framställning utgår alltså från en iaktagares position, ett framställningssätt som vi känner bäst från renässansen. En aspektiv framställning betonar istället delar oavsett perspektiv, som samordnas till en helhet som alltså inte är betraktarens perspektiv.

Samma föreställningssätt möter i den egyptiska polyteismen (som alltså inte är polyteism i vanlig bemärkelse utan snarare uttryck för en realistisk monism) samt i den egyptiska mytologin.

De egyptiska gudarna har olika egenskaper som inte är logiskt förenliga. De betecknar ofta olika naturfenomen och aspekter av naturfenomen som inte är logiskt förenliga och verkar förvirrande på oss. Mest kända naturfenomen vars olika aspekter utgörs av olika gudar är solen och Nilen.

På samma sätt är myterna aspektiva. Så har till exempel den kända Osirismytologin en hel rad aspekter. Myten skildrar inte något specifikt utan åtskilliga aspekter av kosmiska förlopp, skeenden i naturen och händelser i faraos och människornas liv. (se vidare inledningen till boken ”Inskriptioner från Isistemplet” under ”forskningsarbeten”).

Denna aspektiva föreställningsvärld finner vi inte bara i den egyptiska kulturen utan i samtliga högkulturer och primitiva kulturer. Det är den grekiska kulturen och inte minst då den grekiska filosofin och skulpturkonsten som bryter mot den gamla aspektiva föreställningsvärlden. Man försöker göra världen logisk i sin helhet och delarna är underkastade helhetsperspektivet. Föreställningsvärlden blir alltså perspektiv. Under medeltiden samexisterar den aspektiva och perspektiva föreställningsvärlden, men i och med renässansen blir den perspektiva helt dominerande inom konst och vetenskap. I medeltida bildframställning är perspektivet oväsentligt, aspekterna i det avbildade är det väsentliga och konstnären är okänd. Det är alltså inte Descartes som först utgår från det betraktande självet, men det är Descartes som driver solipsismen till sin spets. Den odelbara individen blickar ut på världen utanför. Det perspektiv som framträder ger individen kunskap om hur världen verkligen är. Människan har blivit upplyst. Världen är på ett sätt och vetenskapen och matematiken avtvingar naturen hur helheten hänger samman. Därmed har man definitivt lämnat den urgamla aspektiva föreställningsvärlden för ett enda perspektiv, den förnuftiga individens perspektiv.

Martin Heidegger vände sig mot denna syn på existens och uppmanade till att gå bortom den grekiska filosofin och ställa ”varafrågan” på ett radikalare sätt än vad den moderna tiden gjort. Den som verkligen återför filosofin till förgrekisk tid eller som han själv uttryckte sig, upplöste filosofin, är ändå Ludwig Wittgenstein. Trots det vill jag påstå att han själv inte riktigt såg vilken revolution hans texter och seminarier faktiskt innebar. Hade han varit mer insatt i egyptisk föreställningsvärld hade han själv sett hur nära ”Tractatus Logico Philosophicus” står ”Filosofiska Undersökningar” och de anteckningar han gjorde i slutet av sitt liv.

Låt mig försöka förklara. Under första världskriget på östfronten i den österrikiska armén arbetade Wittgenstein vidare med logikens problem som skulle mynna ut i Tractatus. Det är här han förstår språkets avbildande funktion som han formulerar i den så kallade bildteorin. I Tractatus skriver han i 4.016: ”För att förstå satsens väsen, tänk på hieroglyfskriften som avbildar de fakta den beskriver, och ur den utvecklades bokstavsskriften utan att det väsentliga i avbildningen gick förlorat”. Wittgenstein menar alltså att hieroglyfskriften, den fonetiska skriften och talspråket avbildar de bilder vi ser eller skapar av det vi sett. Bilderna innehåller olika delar som beskrivs med hjälp av atomära satser, odelbara satser. Dessa atomära satser sammanfogas till molekylära satser med hjälp av olika konnektiv. Så avbildas bilden i språket. Vi kommunicerar alltså med verbala bilder som är logiskt uppbyggda inom språkets gränser, vår världs gränser.

Det intressanta här är att Wittgenstein säkert inte kände till den egyptiska föreställningsvärldens aspektiva karaktär. Den egyptiska bildkonsten var aspektiv. Hieroglyferna som avbildade bilden är likaså aspektiva, språket och hela kulturen är aspektiv. Det som avbildas är alltså inte entydiga fakta utan aspekter av världen. Bilden och språket rymmer alltså ett otal aspekter, inte entydiga fakta.

När Wittgenstein utvecklar sin språkspelsteori där språkspelet är intimt förknippat med den livsform som språkgemenskapen delar så är han nära en aspektiv föreställningsvärld, men ändå inte helt. Han analyserar ord och satser utifrån hur de används i vardagslag. Han värjer sig mot filosofiska definitioner som leder till en oändlig begreppsförvirring. Genom analyserna finner han olika aspekter av ord och satser. Som jag förstår det var han i slutet av sitt liv nära en primitiv aspektiv föreställningsvärld, men kom ändå inte fram till den avgrund av aspekter som ryms i aspektiva bilder och i språkliga avbildningar av dessa bilder, utom möjligen i musikens bilder.

Att leva i en tradition är naturligtvis en förutsättning för att man skall kunna omfatta en aspektiv föreställningsvärld. Historien är ett måste.

Trots allt ser jag hur nära Wittgensteins syn på grammatik ligger den fornegyptiska kulturens föreställningsvärld. Med grammatik menade Wittgenstein inte den grammatik som presenteras i en bok om till exempel tysk grammatik. För Wittgenstein är grammatik de regler som ryms i det språkspel som en gemenskaps livsform givet upphov till. Är det helt enkelt så att den grammatik som egyptologer försökt skapa över det fornegyptiska språket en omöjlighet. De flesta egyptologer är ju i grunden språkvetare, inte religionshistoriker. Om hieroglyfskriften liksom den egyptiska bildkonsten är aspektiv så letar man förgäves efter grammatiska regler i vår moderna mening. Språket är aspektivt och de aspekter det rymmer är i så fall otaliga och dessutom svårupptäckta eftersom traditionen i stor utsträckning brutits och språket dött. På samma sätt borde det vara med de flesta forntida språk, till exempel hebreiskan. Den latinska grammatiken är helt oanvändbar i studiet av forntida språk, men vi är tyvärr fångna i den.

Hade Wittgenstein haft kunskaper om den egyptiska kulturens aspektiva karaktär hade han säkert sett likheterna med de språkspel och livsformer som ”Filosofiska Undersökningar” är fylld med.

Kvantfysik och aspektivism

I kvantfysiken är en partikels position enbart sannolik, den bestäms först när den mäts, observeras. Detta skulle vara en fundamental skillnad jämfört med vår vardagsvärld där föremålens position är bestämd liksom i makrokosmos. I en aspektiv föreställningsvärld är emellertid alla föremåls positioner och egenskaper beroende av ur vilken aspekt de betraktas. Först när ett föremål betraktas, mäts ur en viss aspekt får det sin position och sina egenskaper liksom partiklar eller fält i mikrokosmos. Inget i kosmos är absolut bestämbart, allt är aspektivt. Att makro- och mikrokosmos verkar ha olika egenskaper beror alltså på betraktaren. Allt är nämligen observatörsberoende, inget är observatörsoberoende. Observatören kan inte ens bestämma sina egna egenskaper eller sin position. Även dessa är aspektiva.

Allt detta var uppenbart redan i det forntida Egypten. Om vi ser världen på ett likartat sätt beror det bara på att vi lever tillsammans med människor med likartad livsform, som använder samma språkspel för att beskriva sin värld som Ludwig Wittgenstein visat.

Atomism

Att atomismen inte är död det visar med all önskvärd tydlighet årets nobelpris i fysik som uppmärksammade dem för förutsett existensen av ”Higgs partikel” som ansetts upptäckt 2013 i CERN.

Demokritos kan kanske anses vara atomismen fader, även om han har inte stått oemotsagd inom filosofin. Bertrand Russell var även han en förespråkare för atomismen. Det visar följande citat från 1918. ”The logic which I shall advocate is atomistic… When I say that my logic is atomistic I mean that I share the common-sense belief that there are many separate things…” Ludwig Wittgenstein verkar också förespråka en atomistisk syn på världen i Tractatus Logico Philosophicus, men i sin anteckningsbok skriver han: ”Now, however, it seems to be a legitimate question: Are e.g. spatial objects composed of simple parts; in analyzing them, does one arrive at parts that cannot be further analyzed, or is this not the case? It is, A PRIORI, clear that in analyzing we must arrive at simple components – is this e.g. involved in the concept of analysis ad infinitum possible? – or is there in the end even a third possible?

Vidare i Wittgensteins anteckningsbok från tiden för arbetet med Tractatus: “And it keeps on forcing itself on us that there is some simple indivisible, an element of being, in brief a thing”. Eing Element des Seins, ett Varats element.

Man skulle kunna tro att Wittgenstein talade om Higgs partikel.

Vi har uppenbart svårt att värja oss för tanken att det måste finnas någon enkel oanalyserbar enhet som allt består av. Men det kanske finns ett tredje alternativ som Wittgenstein frågar sig. Jag vill påstå att alla naturvetenskaper och matematiken samt alla humanistiska vetenskaper är präglade av atomismen. Inom humaniora består atomen vanligen av individen, den odelbara. Inom matematiken är talen atomerna och inom naturvetenskaperna är det olika partiklar eller fält man utgår från beroende på hur långt man anser sig behöva gå i mikrokosmos. Finns det då inte ett alternativ som Wittgenstein antydde i Tractatus och utvecklade i ”Filosofiska Undersökningar”.

Enligt min mening av aspektivismen det sökta alternativet. Aspektiva föreställningsvärldar är lika gamla som människans historia, det vill säga 5000 år. Den egyptiska konsten, språket och religionen är helt präglade av aspektivism. Man avbildar aspekter av världen. Något annat sätt att beskriva vår värld har vi knappast eftersom vi befinner oss mitt i vår värld. Vi kan inte ens beskriva oss själva annat än aspektivt. Även matematiken är en aspekt liksom fysiken. Vilka aspekter vi låter dominera oss bestäms av vår historia, vår tradition som i sin tur är aspektiv. Observera att detta inte är relativism. Vi är alltså varken underkastade verkligheten som den verkligen är eller den rena relativismen. Det finns ett tredje alternativ, ett aspektivt sätt att beskriva världen och dess historia. En aspekt beskriver något som det verkligen är ur en aspekt, men det finns naturligtvis ett kanske oändligt antal aspekter. Vi kan alsrig ställa oss utanför världen och se den i dess helhet. Är då alla aspekter sanna? Naturligtvis inte! Sanningskravet kan ställas i en aspektiv föreställningsvärld, men inte bara på ett sätt som i realismen. I en aspektiv föreställningsvärld finns det sanning, men den är aspektiv. Den visas genom aspekterna, men kan aldrig definieras som i realismen och idealismen.

William James

“We are supposed by almost everyone to have an immediate consciousness of consciousness itself.“

Ett resultat av Descartes solipsism!

Karl Barth

”We must and resist to the very last any idea of the inferiority or untrustworthiness of a non-historical depiction and narration of history. This is in fact only a ridiculous and middle-class habit of the modern western mind which is supremely phantastic in its chronic lack of imaginative phantasy, and hopes to rid itself of its complexes through suppression.

Cartesius enligt Fergus Kerr

Descartes försökte nå: “the absolute conception of reality”.

“the goal of natural science, for people in the Cartesian tradition, is to have a representation of reality that eschews all properties that things have simple as a result of the presence of human beings among them.” “To want the absolute conception of reality is to aim at a description of things as they would be in our absence”.

För Descartes var det vissheten om den egna existensen och Gud som garanterade verklighetens existens utanför vårt medvetande. Modern vetenskap med tro på objektivitet skulle alltså ha sitt ursprung i Descartes gudsbevis.

Att befria vetenskapen från historicitet och traditioner förutsatte alltså den enskildes direkta kontakt med Gud. Att kunskap skulle förmedlas av en historisk mänsklig gemenskap var för Descartes otänkbart.

Thomas Nagel: ”Objectivity requires departure from specifically human viewpoint”.

Världen skulle alltså enligt Descartes ha EN objektiv existens oavsett observatören, den skulle vara tillgänglig på ett observatörsoberoende sätt.

Det ideala samhället

Tanken att idag skapa ett nytt idealt samhälle frigjort från historiens villfarelser och fördomar förutsätter ett själv i enlighet med Descartes filosofi. Ett själv som är förmöget att tänka ut ett idealsamhälle. Den objektivt beskrivbara världen är medlet för projektet. Tanken att världen kan förstås objektivt av självet (inte subjektivt) har ersatt gudstron.

Ludwig Wittgenstein

Hur vet du vem du är?

Hur vet du att du tror?

 

Det inre livet?

Jag hade en gång en arbetskamrat som saknade smak och luktsinne. Det var naturligtvis omöjligt att beskriva smaker och lukter för henne. På samma sätt förhåller det sig med upplevelsen av musik, hur skulle denna beskrivas? Musiken är ju upplevelsen. Återigen på samma sätt förhåller det sig med tro. Hur skulle den kunna beskrivas? Man kan ju inte ens beskriva vad tro är för sig själv. Däremot kan tron visa sig i aktiviteter. Så är det med allt så kallat inre. Det visar sig i vårt sätt att leva, i vår livsform skulle Wittgenstein säga. En livsform som är intimt förknippad med vårt språk. Vårt inre är helt enkelt inte privat utan vår livsform, fullt synlig för våra medmänniskor.

 

Fergus Kerr OP i Theology after Wittgenstein

“To deal with religious practices by taking them to rest on mistaken hypotheses about the world is to evade the truth about ourselves. Wittgenstein wants to remind us of the deep continuities between the sensibility of our primitive ancestors and our own. He insists on this continuity – and our own desire to deny it – because to deny it is to deny something about our own nature.”

“Religion are expressions of human nature long before they give rise to reflections about the divine.”

Stackars Stephen W. Hawking

“Under 1800 och 1900-talet har naturvetenskapen blivit alltför teknisk och matematisk för filosoferna och alla andra, frånsett ett fåtal specialister. Filosoferna reducerade så starkt sina undersökningars räckvidd att Wittgenstein, vårt sekels mest berömde filosof, sade: Den enda återstående uppgiften för filosofin är analys av språket. Vilken antiklimax, jämfört med filosofins stolta tradition från Aristoteles till Kant.”

Stackars Hawking förstår inte att Wittgenstein inte minst arbetade med det matematiska språket, men egentligen med människans språk inom alla områden. Alan Turing och Wittgenstein hade till exempel intensiva seminarier i Cambridge om matematik. Säkert skulle en språklig filosofisk analys av Hawkings bok ”Kosmos, en kort historik” vara förödande för Hawking. Vad säger han egentligen om kosmos? Troligen ingenting.

Fred

En klass diskuterade krig och fred och det moraliska i att exportera vapen. En flicka frågade då: ”Om det inte är krig, hur vet man då om det är fred?”

Ja när är det fred. Jämför Thomas Mertons syn på fred.

 

ADAMSAPOKALYPSEN

I den koptiska gnostiska texten Adamsapokalypsen som ni kan läsa i forskningsarbetet ”Evas fördolda kunskap” står det i inledningen:

”Efter de där dagarna avlägsnade sig den sanne gudens eviga kunskap bort från mig och din moder Eva. Sedan den där tiden lärde vi oss döda saker som människor. Då kände vi igen guden som hade skapat oss. Ty vi var inte främlingar till hans makt. Och vi tjänade honom i fruktan och slaveri.”

Detta korta citat från denna 300-talstext, funnen i Egypten cirka 1947 visar tydligt gnosticismens syn på Makten och Människan. Den är inte helt olik de egyptiska kristna ortodoxa munkarnas inställning. Gnostikerna anser att människan förlorat sin ursprungliga kunskap och fått lära sig döda ting efter att ha erkänt skaparguden och hans makter som de blev tvungna att tjäna. ”Makten” blev en personifierad ondska.

De kristna allierade sig med makten under 300-talet för att få verka i frihet och slippa de mycket svåra förföljelserna de utsatts för, men samtidigt fick de för all framtid kämpa för sin självständighet och frihet från makten. Framförallt var det munkarna som fick utkämpa den kampen. För makthavarna gällde det alltså att först slå mot munkarna om man ville kontrollera hela samhället, inklusive kyrkan. Historien ger åtskilliga exempel på detta. Hos oss är det tydligt när Gustav Vasa går till angrepp mot kyrkan. Först och hårdast slår han mot de bildade dominikanerna. Han stänger omedelbart deras kloster efter Västerås recess. River klostren. I Stockholm gräver han upp deras kyrkogård och forslar munkarnas ben till salpeterfabriken i Danviken och gör krut av munkarna ben till sina kanoner.

Simone Weil

Simone Weil ansåg att Jesus ord ”där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem verkligen avser två eller tre. INTE 10, 20, 50, 100, 1000 eller 10000. Hon menade att verkliga samtal är möjliga enbart mellan två eller högst tre personer.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder