Mina reflektioner

Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

Nobelpristagaren Thomas Südhof

”Det är en filosofisk fråga om hjärnan verkligen kan förstå sig själv.”

Personifiering

Så kallade primitiva folk har alltid personifierat naturföreteelser. Det har även så kallade högkulturer gjort som till exempel i Egypten. Det unika med de monoteistiska kulturerna är att de personifierat allts yttersta ursprung och grund som naturligtvis finns i allt som finns. Naturvetenskapen har avpersonifierat det och beskriver det i termer av fysik och allra främst matematik. En personifiering av allts yttersta grund innebär naturligtvis inte att man föreställer sig personen Gud som en mänsklig person, men i allts yttersta orsak och grund ryms naturligtvis även det vi kallar person för hur skulle annars det vi kallar person ha uppkommit. Allt som finns ryms ju naturligtvis i allts yttersta orsak och grund.

Thomas Merton igen

”Begreppet dygd tilltalar inte människorna därför att de inte längre är intresserade av att bli goda. Men om du berättar för dem att Sankt Thomas av Aquino talar om dygderna som det praktiska förnuftets vanor kan de måhända fästa någon uppmärksamhet vid dina ord.”

”Jag har mycket litet reda på vad som händer ute i världen, men tillfälligtvis råkar jag få se något av vad de tecknar och skriver där och det ger mig den övertygelsen att de alla lever i soplårar. Det gläder mig att jag inte kan höra vad de sjunger.”

”För en del människor betyder fred bara frihet att utnyttja andra utan fruktan för vedergällning eller ingripanden. För andra betyder fred att plundra varandra utan uppehåll. För andra betyder det tid och tillfälle att förstöra jordens goda utan att vara tvungen att avbryta sina njutningar för att ge mat åt dem som ens glupskhet håller på att svälta ut”.

”Förtvivlan är den absoluta ytterligheten av egenkärlek. Den uppnås när man med berått mod vänder ryggen åt all hjälp från någon annan sida för att få njuta av den murkna vällukten att veta sig vara förlorad.”

Thomas Merton talar om realiserad eskatologi – förvandling av livet och de mänskliga relationerna genom Kristus nu .

Vi befinner oss i den sista tiden i vilken korsets frälsande makt i sakramenten verkar.

”Genom kyrkans handlande förs Guds verk på ett hemlighetsfullt sätt till sin fullbordan i världen.”

”Istället för att dyrka Gud i hans skapelse söker vi dyrka oss själva i och genom det skapade. Men att dyrka oss själva är att dyrka intet och att dyrka intet är helvetet.”

”men i allt som händer borde min enda åstundan och min enda glädje vara att veta: Detta är vad Gud velat för mig. I detta finns hans kärlek och genom att ta emot detta kan jag ge honom hans kärlek tillbaka och därmed ge mig själv åt honom och växa till i hans vilja så att jag når fram till kontemplationen som är evigt liv.”

 

Mittfåran

Det är oerhört trångt i mittfåran och det är lätt att bli nedtrampad vid minsta felsteg. Redan i unga år erfor jag detta och klättrade upp ur den och fann att det var lätt att gå vilse. Men där fanns vägmärken och enstaka vägvisare i det väglösa lanskapet.

Kontemplation

All intellektuell kontemplation, allt intellektuellt begrundande och i synnerhet filosofi och teologi, men även fysik, biologi, matematik, historia, konst, musik leder till ett mörker där du finner ro eftersom mörkret är Gud.

Med detta menar jag att om man riktar kontemplationen utåt med hjälp av humanistiska eller naturvetenskapliga studier eller inåt mot sig själv med samma vetenskapers studier så kommer mycken klarhet att nås. Till sist kommer emellertid all klarhet att genomströmmas av ett rogivande ödmjukhetens mörker. Inte ett skrämmande mörker utan ett mörker att vila i. Detta mörker kallar de kristna mystikerna för Gud.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Öst- och Västeuropa

Är det så att den samhällsutveckling som med hårt förtryck genomdrevs i det kommunistiska och sovjetstyrda Östeuropa också genomfördes i Västeuropa, men med andra metoder. Därigenom blev förändringarna mer bestående och accepterade i väst medan de i öst sågs som resultat av kommunistisk ideologi och massivt politiskt förtryck. Exempel på förändringar är gigantiska förorter för arbetare som drevs från landsbygden till industrin i städerna, urbanisering och nedläggning av familjejordbruken, skolans politisering, indoktrinering genom nya statliga massmedier, familjepolitik som innebar att båda föräldrarna förvärvsarbetade och att barnen placerades i kommunal barnomsorg, omhändertagande av gamla i kommunala vårdhem, gigantisk utbyggnad av sjukvården, sekularisering av staten och samhället i övrigt, statlig kontroll av TV och radio, universitetens frihet begränsades genom att utbildningslinjer skapades med tydliga yrkesutgångar som skulle tjäna det nya samhället, stärkandet av fackföreningars inflytande över företagen, utbyggnad av statliga pensionssystem som i sin tur går in som ägare av privata företag, förstatligande och bildande av statliga företag etc.

Mycket av detta är idag accepterat i väst, men ses i öst som kvarlevor av kommunistiskt förtryck. Egentligen är det bara medlen för införandet som skiljer öst och väst åt, men detta är en avgörande skillnad för framtiden.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några tankar i boken

”Samhälle utan skola, Lögnen om skolans nödvändighet”.

Av Ivan Illich

Barnarbete borde tillåtas eftersom ungas utbildning i viss mån endast kan ske på en arbetsplats.

Vi tillåter staten att fastställa sina medborgares allmänna utbildningsbrister och inrätta ett specialiserat organ för att behandla dem.

Vem skall bestämma vilken utbildning som är nödvändig?

Obligatoriska skolor delar samhället i två riken, ett akademiskt och så de andra. Jämför med Bonhoeffer som pekat på förvirringen som råder mellan bibeltexter och den institutionaliserade religionen.

Illich menar att borgerskapet skapade barndomen. Adeln, bönder och arbetarna behandlade barnen när det gäller kläder och seder som alla andra.

Först med det industriella samhällets genombrott blev en massproduktion av ”barndomen” möjlig.

Skolsystemet har producerat barndomen.

Vi har alla lärt det mesta vi kan utanför skolan.

Skolan kräver heltidsnärvaro. Den formar inte fria människor. Klassrumsnärvaron avlägsnar barnen från den västerländska kulturens vardag. Skolan är en enklav.

Att vara lärd under medeltiden betydde att vara fattig, ja till och med att vara tiggare. (Dominikan?) Idag garanterar lärdom pengar genom universitetsexamen. Under medeltiden kom magistrar och studenter tillsammans för att läsa för länge sedan döda mästares texter och den döde mästarens levande ord gav nya perspektiv på dagens villfarelser.

De flesta kunskaper är inte resultat av undervisning utan snarare ett resultat av obehindrat deltagande i meningsfulla sammanhang. De flesta människor lär sig ”genom att vara med”.

Skolan inför de unga i en värld där allt kan mätas, inklusive deras fantasi, ja till och med människan själv.

Skolan sysselsätter direkt eller indirekt större delen av befolkningen. Skolan antingen behåller människan för livet eller försäkrar sig om att de passar in i någon institution.

Avskolning är därför förutsättningen för varje rörelse vars syfte är människans befrielse.

Skolkrisen i våra dagar kräver att vi på nytt granskar själva idén om offentligt påbjuden undervisning snarare än de metoder som används för att genomdriva den.

I skolan underkastar sig inskrivna elever auktoriserade lärare för att själva bli auktoriserade.

Man kan varken föreställa sig ett avskolat samhälle eller utbildningsinstitutioner i ett samhälle som har avskaffat skolan.

Oavsett politiskt och ekonomiskt system är skolornas struktur desamma. Samhällsförändringar ändrar inte skolans struktur utan bara innehållet i viss mån.

Det avskolade lärandet som Illich skissar på i sista delen av sin bok är knappast aktuellt längre på grund av den tekniska utvecklingen, om det ens var det då hans bok ”samhälle utan skola” kom ut. Internet kan möjligen till en del uppfylla hans vision, men kunskapsförmedling kräver alltid möte mellan två personer där kunskap förmedlas oavsett om personerna är auktoriserade av staten eller ej.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

OM VISSHET

Inledning

De sista åren av sitt liv gjorde Ludwig Wittegenstein omfattande anteckningar om vad vi menar med ”Gewissheit”. Dessa anteckningar sammanställde G.E.M. Anscombe och G.H. von Wright efter hans död och gav ut dem i bokform 1969. Frågan är ytterst relevant. Vad menar vi när vi säger ”jag är säker på, jag vet, jag tror, utan tvekan är det så och så”.

Låt oss börja med att se på några av Wittgensteins synpunkter i boken ”Über Gewissheit” för att därefter se om en sammanfattning är möjlig även om han själv skulle ha motsatt sig att en sådan sammanfattning innebar ett påstående om vad han menar. För att förstå hans anteckningar kan det emellertid vara lämpligt att försöka klargöra begreppet språkspel.

Språkspel

Wittgenstein introducerade begreppet språkspel i boken ”Filosofiska undersökningar” som utgavs postumt. Alla mänskliga gemenskaper präglas av olika ”livsformer”, sätt att leva, sätt att utöva olika verksamheter. Till dessa livsformer är enligt Wittgenstein språket kopplat. Språket står alltså inte i en slags direkt relation till en objektiv yttervärld, utan istället är det vår praxis och språket som är intimt förknippade med varandra. Man kan alltså aldrig på ett allmängiltigt sätt bestämma ett ords, en sats betydelse utan betydelsen framgår i användningen av ordet i ett bestämt språkspel kopplat till gemenskapens praxis. För en utomstående finns alltså alla möjligheter till missförstånd.

Lars Mowitz sammanfattar det hela på ett bra sätt i sin bok Filosofi (Gleerups 1997): ”När vi skall förklara meningen med eller innebörden av något måste vi alltid göra det utifrån en viss praxis, det vill säga genom att ange hur ordet används i praktiken. Ett ords mening är dess användning”.

Utifrån Wittgensteins syn på språket blir det möjligt att förstå innebörden av visshet, veta, tro, vara säker på genom att studera de anteckningar han gjort om dessa ords användning. Han vill alltså inte definiera begreppen utan visa deras användning i vår praxis.

Några anteckningar av Wittgenstein

•  När vi börjar tro något så tror vi inte ett enskilt påstående utan ett helt system av påståenden.

•  Mina omdömen karaktäriserar själva sättet på vilket jag fäller omdömen, de karaktäriserar mina omdömens natur.

•  Det jag vet tror jag.

•  Vad jag håller fast vid är inte enskilda påståenden utan ett näste av påståenden.

•  Ett språkspel förändras med tiden.

•  Jag vet = Jag är familjär med något som är säkert.

•  ”Vi är helt säkra på det” betyder inte att varenda person är säker på det, utan att vi tillhör en gemenskap som binds samman av vetenskap och utbildning.

•  Ibland sker steg i stil med relativitetsteorin på grund av att man insett misstag.

•  Varför skulle det vara möjligt att ha grunder att tro något om det inte är möjligt att vara säker.

•  Yttrandet ”jag vet…” kan enbart ha sin betydelse i samband med andra bevis för mitt vetande.

•  Man tvivlar på särskilda grunder. Frågan är denna: hur kan tvivel kommit in i språkspelet.

•  Varför skall språkspelet behöva vila på någon form av kunskap? Det verkar som om ”jag vet” inte tolererar en metafysisk aspekt.

•  Vad är beviset på att jag vet något? Absolut inte att jag säger att jag vet det.

•  Jag måste erkänna vissa auktoriteter för att kunna fälla ett omdöme överhuvudtaget. Jag kan inte tvivla på detta påstående utan att ge upp alla omdömen.

•  Jag påstår att logik inte kan beskrivas. Man måste se på språkets praxis, då kommer du att se logiken. Jag vill säga att ett språkspel enbart är möjligt om man litar på något.

•  Vad händer om man skulle vara tvungen att ändra sin åsikt om det mest fundamentala. Svaret är: Du behöver inte ändra den. Det är just vad som menas med fundamental.

•  Om någon skulle ändra detta fundamentala, skulle det då vara möjligt att observera något sådant hos en annan person?

•  Om någon tror något så behöver vi inte alltid fråga varför. Men om någon säger ”jag vet” så måste frågan ”hur vet du det” kunna besvaras.

•  Språkspel är oförutsägbara, de står inte på någon särskild grund, de är inte grundade på särskilda skäl. De är bara där som våra liv.

•  Föreställningen av att veta hör samman med språkspelet. Kan man förställa sig ett språk i vilket konceptet kunskap inte existerar?

•  Finns det folk som inte har skäl för sitt handlande? Kanske inte vetenskapliga utan man kanske frågar ett orakel. Är det fel? Om vi anser det så kommer vi att använda vårt språkspel för att besegra deras?

Slutsats

”Jag vet, jag är viss om, jag är säker på, jag tror” får sin betydelse i det språkspel i vilket de förekommer. Påståendena har sin hemvist i ett näste av påståenden. Påståendena hör alltså hemma i en livsform. De vilar inte på en definierad kunskap, inte på några grunder. Påståendena är där liksom våra liv. Någon betydelse bortom vår gemenskaps språkspel har inte påståendena. De är inte metafysiska. Däremot vilar de på gemenskapens auktoriteter som även de ingår i språkspelet. De talade, skrivna och matematiska språken omfattas alla av Wittgensteins språkspelsteori.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Ivan Illich

1970 kom Ivan Illichs bok ”Samhälle utan skola”, ”Lögnen om skolans nödvändighet”. Den gjorde stort intryck på mig då, men är kanske än mer läsvärd idag om man bortser från den prägel boken har av det politiska klimatet efter 1968. För att uppmuntra till läsning återger jag här sammanfattningen på baksidan av boken.

I denna djärvt provokativa bok kräver Illich en ”kulturrevolution; han manar oss att radikalt granska de sociala myter och institutioner – som med hjälp av våra skolsystem allt snävare organiserar våra liv i ett industrialiserat, mekanistiskt och allt mindre mänskligt samhälle.

Illich presenterar en både skrämmande och uppfordrande teori om vår skolutbildning: utbildning (i motsats till bildning) har upphöjts till modern dogm, en helig ko som alla obligatoriskt dyrkar, tjänar och underkastar sig, trots att den inte ger någon verklig andlig näring i utbyte. Skolan har svikit våra individuella behov, då den stöder bedrägliga idéer om ”framsteg” och utveckling som en följd av tron att ständigt ökande ekonomisk konsumtion och vinst är rätta måttstockar för bedömning av den mänskliga livskvalitén. Illichs reformförslag öppnar häpnadsväckande perspektiv:

Lagligt skydd mot obligatorisk klassundervisning, lagar som förbjuder diskriminering på grundval av tidigare utbildning, grundandet av ”skill centers” där användbar kunskap kan inhämtas, meddelad av de personer som är bäst lämpade för det, ett nätsystem för sammankoppling av personer som söker kunskap med sådana som kan ge den.

Illich visar att sådana åtgärder behövs för att rädda civilisationen från en oåterkallelig utveckling mot det våld och den aggression som sviken förväntan alstrar – så länge skolmyten tillåts existera.

_ _ _

Han menar alltså det inte är möjligt att genom skolan tillhandahålla universell bildning och fostran. Boken genomsyras av att bildning står i motsats till utbildning eftersom utbildning främst syftar till att ge den enskilde kompetens att inte en plats i det av materialism och ekonomisk tillväxt präglade samhället. Han menar att ofantliga ekonomiska resurser slösas bort genom satsningar på de fattiga. Dessa pengar når nämligen vanligen inte de fattiga utan fastnar i det system som vidmakthåller de fattigas underlägsenhet och berikar de rena rika.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Reflektioner om katekes och filosofisk psykologi

 

Filosofisk psykologi

Psykologin var en gång en del av filosofin. Först under 1900-talet gjorde ”psykologer” anspråk på att företräda en ny vetenskap. Här vill jag hävda att psykologin mår bäst av nära kontakt med filosofin.

Tysk filosofi har inte minst sysslat med frågan om vi har kunskap om yttervärlden genom våra sinnen. Här skall jag istället ta upp en fråga som framförallt den anglosaxiska filosofin sysslat med. Kan vi veta vad som rör sig i en annan persons huvud och i så fall hur. Fram till modern tid har detta inte varit ett problem och är det inte heller nu för de allra flesta. Genom gester och annat kroppsspråk, mimik, tårar och språk kommunicerar vi oss själva med varandra. På detta sätt förstår vi varandras tankar, känslor, smärtor och så vidare. Ja vi förstår helt enkelt vad som rör sig i dem som vi möter.

Nu vill psykologin ”vetenskapligt” ta reda på hur vi är som personer. Inte bara hur vi visar oss vara utan hur vi är egentligen innerst inne. En rad psykologer har presenterat olika teorier hur vi egentligen är och fungerar. Freud med sina teorier om det undermedvetna, det vill säga ett medvetande som vi inte är medvetna om. Sedan kommer Carl Gustav Jung med sin teori om arketyper, Pavlov med sina hundar och ideologen Watson…

Idag är det neuropsykiatrin som dominerar. Man vill helt enkelt kartlägga hjärnans funktioner och därmed få en bild av vårt medvetande och vad som händer i hjärnan när allt inte fungerar ”som det skall”. Man sätter här likhetstecken mellan medvetande och hjärnaktivitet.

Till att börja med är ”person” ett oklart begrepp, men att en person har ett medvetande skulle nog de flesta spontant hålla med om. Det verkar vara allmänt accepterat att om någon inte har något medvetande så är man varken en person eller människa. Detta gäller till exempel en ”hjärndöd” där EEG inte visar några utslag eller ett foster tidigt under graviditeten. En ytterst diskutabel slutsats.

Vad är då ett medvetande? Att vara vid medvetande innebär att man är vaken, att man inte sover och inte ligger i koma eller är sövd inför en operation. Kort sagt att man inte är medvetslös. Man kan också säga; är du medveten om vad du gör?

Så har psykologin tagit ordet som benämning på något obestämt i oss, något nära nog metafysiskt som man vill kartlägga. Det vill säga ta reda på hur vi egentligen är, innerst inne. Allt under förutsättning att det finns något dolt ”medvetande” som vetenskapligt nu skall beskrivas och behandlas om det inte fungerar ”som det skall”.

Låt mig citera Fergus Kerr OP: ”There is a metaphysical conception of what it is to be human, a philosophy off psychology, that functions as a justification, a rationalization that could provide an alibi – that allows more and more of our friends and neighbors, in this culture, to believe that we decide who is a person, since there are criteria, empirically verifiable.”

Utan medvetande är du inte en person, inte mänsklig. Genom att undersöka hur vi använder ordet medvetande i vardagslag är det med andra ord tveksamt om det finns något medvetande bortom det vi dagligdags använder ordet för. Psykologin har blivit metafysisk. Denna nya så kallade vetenskapliga syn på medvetandet är ett hinder för oss att se varandra såsom vi faktiskt är. Vi litar inte på vårt traditionella sätt att förstå varandra utan psykologins ”vetenskapliga” begrepp har trängt in i vardagsspråket som mer tillförlitliga än de gester, mimiken, tårar, skratt som vi traditionellt förstår varandra med.

Om en persons beteende avviker från de flestas söker psykologin efter en förklaring eller avvikelse i medvetandet för att ge personen en diagnos så att man kan behandla personen som nu blivit patient. Allt för att inpassa vederbörande i vad som anses vara ett önskvärt beteende i just vår kultur i just vår tid.

Edith Stein anser att vi kan erfara, Einleben, andra personers känslor utan kommunikation, enbart genom att se den andre i en viss situation. Denna empatiska förmåga anser hon vara fundamental för identitet, kommunikationsförmåga och språktillägnande.

Att utgår från ett närmast metafysiskt medvetande förblindar oss alltså på en rad sätt, inte minst moraliskt.

Idag är det uppenbart många som anser att det råder identitet mellan medvetande och hjärnaktivitet. Neurofysiologin skulle alltså studera vårt inre medvetande, vårt jag. Medvetandet skulle vara neurofysiologiska aktiviteter.

Vi kan börja med att se om vi kan betrakta vårt medvetande, isolera fenomenet medvetande. Kan man vara medveten enbart om medvetandet, men inget annat? Vad är självet? Enligt neurofysiologin rörelser i huvudet. Detta själv är enligt Ludwig Wittgenstein en metafysisk illusion. Självet är inte ett sådant objekt. Jag är den jag visar mig vara.

Nästa fråga är naturligtvis vad vi menar med att veta, ha kunskap om, ha visshet om? Vad menar vi när säger att vi vet vad som äger rum i en annan persons huvud, dels i vardagsspråket, dels vad psykologer och neurofysiologin menar? Ludwig Wittgenstein ägnade stor uppmärksamhet åt denna fråga under sina sista två år. Allt detta material gavs ut i bokform 1969: ”Über Gewissheit” och ”On Certainty”. Det får bli en framtida reflektion.

 

Katekes

Ordet katekes kommer från grekiskans κατηχης som betyder ljudande, genljudande. Verbet är κατεχεω som betyder att genljuda, att ljuda något i någons öra, att skrika något i någons öra. Passivformen ger innebörden att bli informerad om något.

Detta klassiska grekiska ord och dess innebörd tog den tidiga kyrkan upp som benämning på det som en dopkandidat, en katekumen, skulle genomgå före dopet. En person som går in i kyrkan går alltså in genom katekesen som leder till att personen blir en del av Guds folk, går in i traditionen, kyrkans språkspel och förstår och kan bruka det nya språket. Detta gäller såväl kroppsspråket som talspråket samt de heliga texterna och liturgin. Liturgin blir liksom en ny kultur och kyrkans språk blir ett nytt modersmål.

Senare och inte minst idag har katekesen blivit en form av kyrkans skolundervisning. Det är knappast så man går in i en ny tradition, en ny praxis, ett nytt språk. Det är bara till en liten del som ett nytt språk och en ny tradition blir tillgänglig genom att göra dem intellektuellt begripliga. Praxis är oerhört mycket mer väsentlig.

Tron erhålls alltså genom att höra, att gå in i, motta kyrkans tradition som är den helige Ande, och låta denna genljuda i sitt liv. En tradition, ett språk som sträcker sig ända ned till apostlarna och Frälsaren själv.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några reflektioner och anteckningar september 2013-09-20

Skolfrågor

Det är nu 14 år sedan jag började som lärare på Platengymnasiet i Motala. Jag kom under åren att undervisa i religionskunskap, filosofi, psykologi, klassisk grekiska, latin, humanistisk fördjupning och kultur och idéhistoria. Jag var tillsammans med några entusiastiska lärare med om bildandet av ett oerhört engagerat arbetslag för elever som valt en humanistisk inriktning på sina gymnasiestudier. Jag blev lektor med ansvar för lärarnas fortbildning. Till sist blev jag rektor på skolan under några år innan jag slutade julen 2012. Det är alltså första gången på 14 år som jag inte är med om läsårsstarten på skolan så det kan vara på sin plats med några korta reflektioner.

Förutom de uppdrag jag nämnde här ovan fick jag ett stort ansvar för de reformer av gymnasieskolan som olika regeringar tog initiativ till. Hade då den svenska gymnasieskolan några stora problem 1999 och åren framöver som föranledde de reformer och reformförslag som haglade över gymnasieskolan dessa år eller var reformerna nödvändiga på grund av samhällets snabbt förändrade kunskapskrav? Jag tänker på införandet av det så kallade ”inriktningsgymnasiet”, den parlamentariska utredningen ”Åtta vägar till kunskap” med få ingångar och många utgångar som aldrig blev av, GY07 som aldrig blev av eftersom den avblåstes i allra sista stund efter ett maktskifte, eller GY11 som blev av och till sist det förändrade betygsystemet. Var problemen i skolan så stora att de föranledde en så oerhörd aktivitet från politiskt håll. Knappast! Ingen av dessa reformer och reformförslag har lett till en bättre gymnasieutbildning, men de har tagit oändligt med kraft från skolans lärare och rektorer som kunde använts till något bättre, till exempel undervisning och fortbildning.

Inte nog med det. Lokala, regionala och nationella politiker och tjänstemän har oupphörligt sjösatt projekt efter projekt och vi har också fått en skolinspektion. Har något av dessa oändligt många projekt då gjort skolan bättre. Säkert kan det diskuteras, men projekten är i alla fall inte möjliga att utvärdera.

Nu, inför valet 2014 haglar förslagen om hur skolan skall förbättras så att samhällets djupgående kris kan lösas.

Vad är problemet? Jo, att skolan bedriver ett bildningsarbete under ledning av för det mesta kompetenta lärare, men de flesta politiker och tjänstemän på alla nivåer saknar vanligen högre utbildning och förstår därför inte vad bildning är. Kanske man till och med kan säga att de inte förstår vad de inte förstår. Det är den stora tragedin. De flesta politiker saknar högre bildning, men påstår sig veta vad som krävs för att bildningsarbetet skall förbättras!!!

Jag ser ingen annan utväg än den strategi jag använde som lärare, lektor och rektor. Av alla de uppdrag vi fick gjorde jag så mycket så att politiker och tjänstemän fick intrycket att jag genomförde deras befängda projekt så gott jag kunde, men i stort sett arbetade jag och lärarna vidare i enlighet med mycket väl beprövad vetenskap och erfarenhet. Kanske man i viss mån kan kalla det civil olydnad. Resultatet har blivit en väl fungerande gymnasieskola som de allra flesta elever och föräldrar varit mycket nöjda med. Platengymnasiet har förberett eleverna på en framtid som ingen vet hur den kommer att gestalta sig, inte ens politikerna vet det. Skolan har givit eleverna en grundläggande bildning som de kommer att ha stor nytta av oavsett hur världen kommer att förändras.

 

Traditionens betydelse

Hösten 1974 var jag postulant hos dominikanerna i Stockholm. Tidebönerna lästes på svenska vilket förvånade mig eftersom bröderna var fransmän. Efter en tid började vi sjunga vesper efter mässan i stora kyrkan på latin. Latinet framstod för mig och var det för bröderna som utbildats i Frankrike på 40 och 50 talet ett levande språk. Latinet hade traderats från romarrikets dagar, genom medeltiden fram till idag. Visserligen med till vissa delar förändrat uttal och mindre betydelseförskjutningar. I denna över 2000-åriga tradition stod nu jag. Språket var obrutet traderat i kyrkan i vilken språket levde. Det var i en levande språkspelstradition jag hamnat för att tala med Ludwig Wittgenstein.

Åtskilliga år senare skulle jag undervisa i Latin på Platengymnasiet i Motala med på 1800-talet rekonstruerat klassiskt uttal! Man hade alltså på 1800-talet rekonstruerat grammatiken och uttalet såsom man trodde det talades under en kort tid under antiken. Därför kallade man det klassiskt latin, det skulle vara det riktigt högklassiska latinet.

Om man för ett vardagligt samtal så är betydelsen vanligen självklar för deltagarna. Skulle man börja definiera, ja skriftligt definiera vad som sagts, så skulle svaret på frågan om vad samtalet verkligen handlat om bli mycket oklart. Just därför är den levande traderingen av en gemenskaps språk så viktig. Utan den är traditionen förlorad.

Derrida betonar att språket inte är entydigt, att det inte har en entydig relation till världen. Det menar även Ludwig Wittgenstein. Det är sant, men det beror inte enbart på språket utan på att verkligheten själv inte är entydig. Därför säger vårt traderade språk som hör hemma i vår kulturs praxis och är aspektivt åtskilligt om verkligheten som aldrig framträder på annat sätt än som aspektiva fenomen.

Simone Weil säger till och med: ”Förlusten av det förflutna är jämförligt med förlusten av det övernaturliga.

Att tradera något till en annan språklig gemenskap kräver utifrån vad som sagts här att traditionsbärare lever i den nya språkgemenskapens praxis en längre tid. Då blir det möjligt att i viss mån tradera en föreställning från den egna språkgemenskapen till den nya. Då kan levande traderade texter översättas till den nya språkgemenskapen. Just så arbetade jesuiterna i Kina på 1600-talet vilket oroade den centrala kyrkoledningen i Rom. På detta sätt nås inte uniformitet, men en gemenskap på ett annat plan. Allt detta är något som västerlandets globaliseringsivrare borde ha i åtanke.

 

Etienne Gilson

The Greeks had an appropriate term for Things: pragmata – that is to say that which one has to do with in ones concernful dealings. Jämför det grekiska ordet praxis.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Anteckningar sommaren 2013

 

Inskription på Nektanebos port i

templet på Philae i Övre Egypten

En fri och icke helt konventionell översättning lyder:

Solguden Res son kommer

Den i härlighet framträdande Herren, Ptolemaios

Till dig Isis, livgiverska, födelsehusets drottning

Han bringar dig en flod av Nedre Egyptens kroppsdelar

Liksom i landet Sdmt

De bryter fram som en ström från ön Bigge

Så att fälten blir fruktsamma

 

En forntida kulturs föreställningsvärld kan verka obegriplig om man ser till bevarade texter som den jag återgivit härovan. Inte ens om man känner mytologin som ligger bakom texten är texten begriplig för en modern människa. Den så kallade Osisrismytologin har jag kort återgivit i boken ”Inskriptioner från Isistemplet på Philae” som även finns på hemsidan. Vi har ju i stort sett gjort alla naturföreteelser neutrala, de är ting och inte personer. De flesta andra kulturer, såväl så kallade primitiva som högkulturer, har istället personifierat naturföreteelser vilket gör beskrivningen av dem och förhållningssättet till dem helt annorlunda än hos oss som ofta anser oss mer upplysta. I texten ovan är solen, Nilen, Egypten och själva livgivandet personifierat genom farao, den döde Osiris som återuppstår och gudsmodern Isis som ger allt liv. Vi har helt förlorat denna syn på naturen i vårt språk vilket gör att vi kan använda oss av naturen på ett helt annat sätt än de kulturer som ser levande väsen, gudar, i naturföreteelserna.

För att verkligen förstå denna text räcker det inte med att vara medveten om det som hittills sagts. Språket, texten, hör till ett språkspel, livsform som Wittgenstein uttrycker det eller rymmer en Alltäglichkeit som Heidegger säger i sin analys av Dasein, vår tillvaro. Dessa sidor av texten är enbart tillgängliga för oss i den mån vi ärvt dem från den utdöda kultur i vilka de en gång levde. Det har vi säkert gjort i viss mån. För en helt sekulariserad människa är emellertid texten enligt mig totalt otillgänglig.

 

Henri de Lubac SJ

Om eukaristin: Only after the accent had been displaced from the social aspect to that of the real precence did individualistic eucharistic piety win a handhold. This is the point of departure for the problematic of corpus mysticum.

Enligt de Lubac leder ren immanens till mer och mer frihet vilket kräver mer och mer organisation. Organisationen i sin tur kräver mer och mer rationalitet vilket ger ökad absurditet. Här kan man jämföra med Albert Camus.

The Church must in her expanding movement, conform the world to herself – transforming it. Christianity has transformed the ancient world by absorbing it into herself.

Etienne Gilson

Thomas ab Aquino har enligt Etienne Gilson egentligen inte kristnat Aristoteles i sina summor utan han tar in all dåtida mänsklig lärdom i teologin för att kunna undervisa och predika teologin utan att för den skull besudla teologin som ju grundar sig på uppenbarelsen. Skulle samma sak göras idag skulle all mänsklig lärdom användas för att förklara uppenbarelsen, teologin, utan att för den skull förstöra uppenbarelsens renhet. Ett sådant försök gjordes av Teilhard de Chardin SJ. Idag skulle en sådan summa rymma förutom teologi; fysik, matematik, biologi, historia, psykologi, filosofi, geologi… vad mera?

Individualismen

Var ligger individualismens ursprung? När blev individen samhällets minsta beståndsdel? Inte i Grekland där oikian var den minsta beståndsdelen.

Martin Heidegger

Människan är en historisk varelse i den meningen att hennes liv, hennes sätt att leva, livsformen, traditionen, är hennes identitet och detta liv levs, är aktivitet och förändras och sträcker sig mot framtiden.

The level which a science has reached is determined by how far it is capable of a crisis in its basic concepts.

En vietnamesisk saligförklarad kardinal

Ideologierna står alltid emot kyrkans budskap.

Påven Franciscus

Definitiva val blir alltmer sällsynta. Preliminära val är i dag det vanligaste.

Professor Arvid Carlsson

Professor Arvid Carlsson framkastade i ett radioprogram hypotesen att tidsuppfattningen lämnar människan i döendet före rumsuppfattningen vilket i viss mån skulle förklara det lugn som många döende utstrålar. Utan tidsuppfattning finns ju inget framtida hot. Många har i vart fall sett hur många dementa tappar tidsuppfattningen och fritt rör sig från nutiden till barndomen.

Enligt min mening beror detta på att tidsuppfattningen är något inlärt, vilket rumsuppfattningen inte är och inlärda förmågor är lättare att förlora än medfödda. Till denna slutsats kommer jag av att alla kulturer inte har samma tidsuppfattning som vi vilket skulle kunna förklara vår kulturs enastående rädsla för döden. Det skulle också förklara varför inte alla språk har de flesta indoeuropeiska språks tempusformer. Till exempel skulle den fornegyptiska kulturens dödskult kunna förklaras av den fornegyptiska tidsuppfattningen som vi möter i fornegyptiskan.

Västerlandet har uppnått ett stort materiellt välstånd inte minst tack vara räknandet av tiden. Ägande till exempel förutsätter ju tid i vår mening. Jag äger detta nu, men säljer det sedan till någon annan som i sin tur kan sälja det vidare. När det gäller jord blev detta möjligt i Sverige i och med medeltiden då en kalender infördes.

Man brukar ofta säga att kristendom och islam har en linjär tidsuppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas och det borde göras nu när man vetenskapligt knappast kan tala om en riktad tid.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Midsommaranteckningar 2013

Max Scheler

Ett centralt begrepp: ”Wertfühlen”. Detta uppenbarar varats fullhet, det seende ögat och det empatiska hjärtat.

1 Korintierbrevet 12:3

Και ουδει s δυναται ειπειν κυριος ιηςους ει μη εν πνευματι αγιωι

I den senaste svenska bibelöversättningen från år 2000 har man översatt denna text: ”Ingen kan säga Jesus är Herre, om han inte är fylld av den heliga anden.”

Jag kan inte se annat än att det är en tolkning av texten som avviker från grundtexten. En ordagrann översättning gör texten fullt begriplig ur ett annat perspektiv: ”Ingen kan säga, Jesus är Herre, om han inte är i den Heliga Anden.”

I Bibel 2000 anser man att en människa fylls av den helige ande som kommer någonstans ifrån och fyller den enskilde. En av Descartes och upplysningstiden präglad syn på människan. I en ordagrann översättning som de flesta översättningar håller sig till är den enskilda människan i den heliga anden, omsluten av den. Det är en syn som går att återföra till kyrkofäderna. Jesus säger till apostlarna; tag emot helig ande och blåser på dem. Apostlarna ger anden vidare till sin sina efterföljare. Kyrkan samlad runt apostlarnas efterträdare bär så anden vidare och den som är i kyrkan, i anden, kan säga Jesus är Herre. Enbart i den kristna gemenskapen kan man säga Jesus är Herre. Historien traderar Anden, hela uppenbarelsen, till alla. Det är alltså ingen övernaturlig infusion i enskilda människor som gör dem fyllda av Anden utan de som är i Anden, kyrkan, kan säga Jesus är Herre.

Rit, ord och kult

Riter närvarandegör det som en gång var, urtiden eller avgörande händelser i historien. Orden i kulten gör samma sak. Så även i vardagslivet. När man citerar någon närvarandegör man någons tanke, ja man gör någon närvarande som inte är där. Tydligt är det i bönen Fader Vår som gör Kristus närvarande i den bedjande. Kristi ord, hand tanke, hans person blir närvarande i den bedjande som riktar orden till den gemensamme Fadern.

Thomas ab Aquino i de Veritate

Är sanning en dygd?

Det verkar inte så.

På ett sätt är sanning inte en dygd utan dygdens objekt eller dygdens mål.

Å andra sidan är det en god handling att tala sanning och det är en dygd att göra gott, till exempel just att tala sanning.

Därför är sanningen på ett sätt dygdens mål, på ett annat sätt är sanning en dygd.

 

Thomas igen

Intellectus in actu est intelligibile in actu.

Vår intellektuella kapacitet aktualiserad är världens begriplighet realiserad.

Detta utesluter neoplatonism och cartesianism.

Kommentar: Men realismen missar vanligen att inget någonsin visar sig i sin helhet för intellektet utan en observatör ser alltid en aspekt av det han ser, observationen är observatörsberoende. Realismen måste alltid vara aspektivistisk som i det forntida Egypten. Aspektivismen är den enda rimliga realismen. Aspekterna kommer dessutom aldrig att bli uttömda.

När Thomas talar om kausalitet och Gud som den första orsaken har kausalitet den klassiska primitiva betydelsen, det vill säga att orsaken finns i det orsakade på samma sätt som konstnären finns i konstverket. Upplysningstidens mekaniska kausalitet som vi förutsätter idag, som till exempel biljardbollars rörelse, var främmande för Thomas. Gud finns alltså i sin skapelse, men skapelsen är trots det på något sätt och vis självständig.

Viktiga följeslagare

Aristoteles

Dominikus

Thomas ab Aquino

Martin Heidegger

Edith Stein

Ludwig Wittgenstein

Dag Hammarskjöld

Fergus Kerr

Simone Weil

Teilhard de Chardin

Thomas Merton

Ännu mer Thomas

Vad är substans? Enligt Fergus Kerr finns svaret mitt framför näsan. Det är inte som Locke ansåg ”an unknowable static inert substratum” och som Aristoteles menade, en slags klippa.

För Thomas är substans något som lever, något animistiskt. Fergus Kerr: ”Action, activity inward and external is the normal manifestation of being”.

Thomas: “Omnes res (sunt) propter suam operationem.” Existens visar sig alltså genom aktivitet.

Thomas: “Operatio est ultima perfectis re.” Att göra är det ultimata realiserandet av en verklighet.

”Vara” är alltså alltid en aktivitet Det råder alltså ett intimt samband mellan vara och göra, mellan existens och aktivitet. Aktivitet skulle alltså vara såväl immanent som transcendent. Till och med en klippa kan anses ha substans i denna mening eftersom den uppenbarar sig själv.

Thomas högsta ”Vara”, Gud, är i denna mening självkommunicerande kärlek. En människa skulle kunna nå enhet med den självkommunicerande kärleken, Gud. I denna betydelse är Gud ett verb. Fergus Kerr: ”God as First Cause is always already God as freely selfcommunicating goodness, and as final cause attracting created agents to their proper end, or telos. God as beatitude.”

Thomas och den naturliga lagen

Ofta tolkas Thomas definition av den naturliga lagen som slutsatser vi med förnuftet kan dra av iaktagelser av naturen som kan leda oss i vårt moraliska liv. Sålunda en allmänmänsklig lag tillgänglig för alla. Så har Thomas tolkats av ledande teologer. Ett alternativ är emellertid att Thomas naturliga lag hör samman med Torah och Nya Testamentets lag, den Helige Ande. Den naturliga lagen är delaktighet i den eviga lagen som är identisk med Gud själv. Denna delaktighet har alla och den drar oss till Gud enligt Thomas, men vi kan i synd vända den ryggen.

Göran Rosenberg

Människan är social och behöver institutioner för att ordna samhället. Vi skapar sådana och ger dem resurser för att fylla de uppgifter vi önskar. Sedan börjar institutionerna leva sitt eget liv. Utvidgar sin makt och kräver mer och mer resurser för att utöva sin makt. Makten har fått ett eget liv, ett liv som vi givet den. Göran Rosenberg har rätt, men redan de gamla gnostiska egyptierna varnade för Makten, den är enligt dem aldrig god utan alltid korrumperad och korrumperande.

Yves Congar om Europa

”Europa skapades av kristendomen. Det är omöjligt att se det moderna Europa utan kristendomen.”

Så långt har han rätt att det var kyrkan som integrerade olika folk i en mycket stark struktur som inte fanns före kristnandet av Europa. Kyrkan tog därvid hjälp av romerska strukturer.

Vidare säger Congar: ”Nowadays when people talk about a multi-racial, multi-cultural society, with a kind of acceptance of everything, no matter what, including a Muslim culture which is alien to us, and so on, into what do they want to integrate all this and what force is to produce the integration? Social laws? That will not be enough. What is needed is integration by a spiritual force”.

Sekulariserade kristna värden räcker inte! Dessutom anser Congar att Europa inte bara skapades av kristendomen utan även av monasticism vilket föranledde Paulus VI att utnämna Benedikt av Nursia till Europas skyddshelgon. Sekulariseringen var en reaktion mot prästväldet enligt Congar. Religionen blev en privatsak, vilket den aldrig kan vara.

Så vitt jag ser anser man i Sverige att det finns en enda väg till integration i det svenska samhället. Att alla får arbete, det leder till ett sammanhållet samhälle. I grunden en marxistisk ståndpunkt, det vill säga att arbetet är det centrala i livet, meningen med livet.

 

Yves Congar om skapelsen

”It seems to me extremely important to be aware that it is the lack of a precise understanding of creation which prevents people from believing seriously in the second creation”.

Claudel: “Problemet var så enormt att enbart Ordet kunde besvara det, det gav ingen förklaring utan en närvaro”.

Problemet var det ondas existens i världen efter skapelsen.

Brist på skapelsetro får folk att tro att de kan skapa en egen värld.

Ännu mer Congar

Bibeln är en historia, från början till slutet finns en sammanhållen förståelse av den mänskliga naturen. Bibeln skulle vara en antropologi som mynnar ut i en etik.

Kvinnan är själv skapande bestämd av hennes kallelse till moderskap.

Ekumeniken måste nu ta itu med Treenigheten, kyrkan, ämbeten, sakramenten, Jungfru Maria, antropologi, etik…

”What is interesting is the id quod est, what really exists. Now what exists is historical”.

Kosmologi

Åter till min ungdoms funderingar i ett brev till en vän.

De flesta verkar idag vara överens om att kosmos blev till för ca 13.8 miljarder år sedan efter en våldsam “explosion” av en oerhört förtätad kropp. Allt expanderar därefter varför allt avlägsnar sig från allt annat och ju längre bort från oss ett objekt är desto fortare avlägsnar det sig. Så säger väl de flesta?

Alla andra kosmiska rörelser är annars cirkulära eller elliptiska utom denna och så novorna.

Jag återvänder till mitt gamla resonemang att denna teori helt enkelt är präglad av vårt vardagsliv där allt vi ser måste han en orsak, då måste också Allt ha en orsak. Så konstruerar vi en teori eller tro som passar vårt sätt att tänka och blir snart blinda för alternativ.

13.8 miljarder ljusår då? Ja, först är väl ändå år ett problematiskt begrepp. En kosmisk tid finns ju inte. Året är väl heller inte absolut bestämbart för oss oavsett vilken måttstock vi tar till, vare sig den är kosmisk eller atomär. All rörelse sker ju i relation till annat som rör sig, även det i relation till allt annat.

Einstein hävdade då att ljusets hastighet är konstant oavsett observatörens rörelse. Ljusets karaktär är inte observatörsoberoende, men ljusets hastighet skulle vara det. Därmed påstår han att det enda observatörsoberoende som finns i hela kosmos är ljusets hastighet. Redan det gör mig misstänksam.

Och så har vi matematiken som används för att beskriva hastighet och avstånd. Matematikens fundament har ju åtskilliga sökt i den fysiska verkligheten utan framgång. Då gick Frege, Russel och Wittgenstein över till att söka fundamentet i logiken. Om detta tvistade Wittgenstein och Alan Turing vid seminarier i Cambridge. De blev så att säga inte helt överens. Wittgenstein förpassade matematiken till familjen språkspel som många säkert läst om i Wittgensteins bok “Filosofiska undersökningar”.

 

 

 

Henri de Lubac

 

De Lubac gav 1946 ut boken ”Surnaturel”. Boken skapade en enorm upprördhet. Enligt de Lubac rymmer den kristna tron en paradox som Thomas ab Aquino visat i Summa Theologiae, men som sedan dess missförståtts. Själen är till sin natur öppen för skådandet av Gud ansikte mot ansikte, men detta skådande kan endast ske genom en övernaturlig gåva. Genom att bli förenad med den gudomlige Kristus blir inte vår mänskliga natur förstörd utan gudomliggjord. Natur och det gudomliga i Kristus står inte mot varandra och så inte heller i oss utan samverkar.

Man kan då fråga sig om de Lubac menar att nåden inte når oss genom en slags infusion utan genom historien, genom uppenbarelsen som kyrkan traderat oförfalskad ända till oss. Nåden skulle då förmedlas till en av synden skadad människa så att hon kan skåda Gud. Människan skulle alltså inte ha ett naturligt mål och ett övernaturligt. Gud är människans mål och kyrkan förmedlar nåden eftersom ”corpus mysticum”, Kristi kropp är kyrkan, den eukaristiska gemenskapen. Kyrkan blir så ett sakrament eftersom kyrkan är eukaristin.

 

Augustinus hos Thomas

Thomas citerar ofta Augustinus: ”Gud blev människa så människan kunde bli Gud.

 

Professor Bo Jonsson Lund

 

Professor Jonsson intervjuades inför sin promovering till jubeldoktor. Han säger där bland annat att de senaste decenniernas upptäckt om universums storlek utsätter teologin för en mycket svår uppgift. Samma sak säger Yves Congar och Karl Rahner. Många unga uppfattar kristendomen som ytlig, ointellektuell. Hur skulle det kunna vara annorlunda då knappast någon akademisk teologi bedrivs i Sverige. Man måste börja med att återerövra skapelsens mysterium som Congar säger. Teilhard de Chardin betonade behovet av en kosmisk eskatologi efter en kosmisk skapelse.

 

Thomas och Treenigheten

Thomas synes mena att de tre personerna i gudomen uttrycker aktiviteter i gudomen. Processio in ipso Deo. Det skulle alltså inte vara frågan om Fadern som orsak till någon annan utan liknar mera när vi föder en ny tanke, något nytt i vårt enda medvetande. Det är samma medvetande, men det har framträtt något nytt.

I Gud har det skett två framträdanden: 1. Ordet (Sonen). 2. Kärleken (Anden). De är ett och samma med Fadern, men framträder på olika sätt. Fadern skulle då vara en akt av faderskap. Personerna i Treenigheten skulle alltså vara verb, inte substantiv. Gud är alltså ett verb, aktiviteten. Varat är aktivitet.

Thomas tanke kommer ytterst från Gregorius av Nyssa: Personerna i Treenigheten är relationer. Varat, Gud, är aktualitet, aktivitet, inte substantiv.

Fergus Kerr: ”Thomas offers a concept of God as subsistent activity/actuality; a triad of action-based subsisting relations.”

 

David Burrell: “The plan of the Summa Theologiae is to show how human beings, created by God, finds their way to ultimate beatitude by the activities of knowledge and loving… To be God is to be to-be.

Hans Urs von Balthasar bestred synen att sätta aktivitet i motsats till vara, Ereignis mot Sein. Gud är för Balthasar das absolute Ereignis.

 

Om Gud är ett verb, aktivitet och de tre personerna i gudomen är namn på aktivitet i gudomen, Ordet (Sonen), kärleken (Anden) och källan (Fadern) så skulle detta leda till att Gud inte kan bli känd annat än genom de tre personerna.

 

Varat

Heidegger hävdar som bekant att vara-frågan inte ställts nog radikalt i väst och där inkluderar han det antika Grekland. Hans Urs von Balthasar anser att Thomas ab Aquino är det underbara undantaget från Heideggers påstående. Vara för Thomas är aktivitet.

Om Gud är ett verb, aktivitet, som Thomas verkar mena så är han den första rörelsen och rörelsen, inklusive rörelsens ordning, logos.

 

Thomas Merton

 

Talar om realiserad eskatologi.

 

Peccavi, jag har syndat. Ett ord utan intresse i affärs och kulturvärlden, i den värld där kriget och politiken härskar.

 

Inspektion

 

Vi har en skolinspektion och datainspektion. Det finns förslag på fler: vårdinspektion, arbetsmarkandsinspektion…

Den tyske filosofen Jürgen Habermas säger att den demokratiska sekulariserade staten saknar förmåga att skapa en grund att vila på. I desperation verkar staten försöka tvinga folk att handla enligt lagen, som är moralen, genom hot och inspektioner. Politiken, juridiken och de granskande journalisterna kommer att leda oss till ett samhälle präglat av kontroll och toppstyrning även av små detaljer, till något som liknar tyranni.

 

Sverige en stormakt

 

I Finland anser många att man i Sverige har ett stormaktskomplex. Att vara en militär stormakt har Sverige givet upp sedan länge, men nu yttrar sig stormaktskomplexet genom att Sverige söker vara en humanitär stormakt nationellt och internationellt. Problemet är att landets resurser inte räcker till vare sig att vara en militär stormakt eller en humanitär utan att folket blir helt utplundrat.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Några gamla anteckningar

Samlade den femte söndagen efter påsk

Simone Weil

På ett sätt handlar subjektet, men det är inte längre viljan som är dess ursprung, utan handlandet uppstår av sig självt som en form av lydnad.

Den dödes närvaro är fantiserad, men hans frånvaro är så verklig den kan vara; efter döden är den hans sätt att visa sig på.

Simone Weil ansåg att industriarbetarna hamnat i den yttersta olyckan genom att allt togs från dem, till sist även själen, tänkandet, friheten. Allt.

När Simone Weil talar om uppmärksamhet menar hon inte en psykologisk insats av betraktaren, utan tvärtom är det förmågan att inte tänka alls. Genom att släppa taget om alla förhastade omdömen kan man öppna sig för sanningen. Detsamma gäller vid mötet med en person. Detta blir en form av lydnad. Även historien skulle man kunna ta emot viljelöst och då verkligen se vad den uppenbarar.

George Orwell

Kontroll och kollektiv minnesförlust verkar vara målet för staten.

Fergus Kerr

If there is anything intelligible in your mind then it must be intelligible to the rest of us. If it weren´t intelligible to us it wouldn´t be intelligible to you either.

Wittgenstein is doing his utmost to protect the mystery of the human soul – but against the Cartesian or Protestant picture of the soul as radically private, the inner light; the secret self, the hidden conscience or whatever Wittgenstein takes what I am sure he never realized is the essentially Catholic line: there is no experience, so there is no experience if God either, which is not mediated.

Bernard Lonergan

Granted that the universe is intelligible the question arises whether it could be so without having an intelligent ground.

Our capacity for self-transcendence becomes an actuality when one falls in love.

Heisenberg

Wolfgang Pauli frågar Heisenberg: Tror du egentligen på en personlig Gud?

Heisenberg formulerar om frågan och säger: Kan du, eller man direkt bemöta tingens eller skeendets centrala ordning, kan man så direkt träda i förbindelse med den som man kan med annan människas själ? Jag använder här avsiktligt det svårtydbara ordet själ för att inte bli missförstådd. Om du frågar så skulle jag svara ”ja”.

Pauli: Du menar alltså att den centrala ordningen kan vara närvarande för dig med samma intensitet som själen hos en annan människa.

Heisenberg: Kanske.

Pauli: Varför använder du ordet själ istället för att helt enkelt tala om en annan människa?

Heisenberg: Därför att ordet själ här betecknar den centrala ordningen, centrum hos en varelse som till sin yttre skepnad kan vara mycket varierad och oöverskådlig.

Fader Nilles

Den tyske prästen och missionären i Nya Guineas inre sade sig efter ett helt liv med infödda, som han kristnade och som de säger gav fred, att det var några saker han aldrig förstod:

•  Deras logik.

•  Motiven för deras handlingar.

Ännu ett bevis på att logik är något helt västerländskt.

Tord Olsson i massajland

Massajen: Vi tror så här för att vi gör så här. (Inte tvärtom!)

Augustinus

Detta är de kristnas offer: Fastän många, en enda kropp i Kristus. Detta firar kyrkan – vilket är känt för de troende – i altarets sakrament. Däri visas för henne, att hon själv frambärs i de element som hon offrar.

Jeremia 31:21

Jfr Dag Hammarskjölds vägmärken

Res vägmärken, rösa leden. Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter; jungfru Israel vänd åter till dina städer. Hur länge skall du vända dig än hit än dit du trolösa dotter?

Vägen

Det är inte vi som väljer vägen, utan vägen som väljer oss.

G.E.M. Anscombe

Hon och Wittgenstein förnekade att den första personens pronomen ”jag” refererade till något. Jämför Martin Heidegger och Martin Buber. Även egyptiska tempelinskriptioner som oftast utelämnar ”jag”. Jfr mitt arbete ”Philaes arv”.

”it is thoroughly misleading that the word intentional should be connected with the word intention.

“Intentional action” synes kunna definieras genom att ett “varför” är inblandat. Det verkar vara som om handlingen har en förklaring i ett varför. Anscombe anser trots det att denna förklaring inte håller för att vissa handlingar skall anses intentionala, andra inte.

Abboten dom Frederics ord till Thomas Merton vid inträdet i Gethsemani kloster

Ni kommer att bidra till att göra gemenskapen här antingen bättre eller sämre. Allt ni gör här kommer att få sin verkan på andra. Det kan bli ett dåligt eller gott inflytande. Det kommer bara an på er. Vår Herre kommer aldrig att vägra nåd.

Ludwig Wittgenstein

I filosofin finns inga deduktioner, den är rent deskriptiv.

Filosofin ger inte någon bild av verkligheten.

Filosofin kan varken bekräfta eller motsäga vetenskapliga undersökningar.

Epistemologi är psykologins filosofi.

Att misstro grammatik är filosofins första rekvisita.

I teach you differences.

Jag tror att människors uppfostran idag tar sikte på att förringa förmågan att lida.

En skola anses idag vara bra, om barnen har roligt.

För förmågan att lida ger man ingenting, lidanden skall nämligen inte finnas, de är egentligen föråldrade.

Edith Stein

Credere in Deum är att inträda i Gud i tro och kärlek.

Jag upplever en djupt rotad brist på identitet med det samtida livet.

Kärleken har två sidor enligt Edith Stein, död och uppståndelse.

Utifrån Guds synpunkt finns inga tillfälligheter.

Jag: Edith Stein är en gåva och vi är tacksamma. Men att vara givare!

Obs Conrad Pepler OP

Född 1908, ordinerad 1933. Död 1976 i Hawkesyard. S.T. Lic i Rom. Han var den präst som Wittgenstein hade kontakt med genom Anscombes förmedling och som gav honom de sista sakramenten på dödsbädden.

Edward Schilleeckx OP

Rudolf Bultman ville avmytologisera Nya Testamentet med hjälp av Martin Heideggers filosofi. På den andra sidan hittar vi fundamentalisterna. Schillebeeckx försökte gå en medelväg och menade att man med hjälp av den historisk kritiska bibelforskningen kan nå faktisk historisk information om personen Jesus från Nasaret och dessutom hur den första lilla kretsen av efterföljare kom fram till tron att Jesus var Kristus, den uppståndne. En slags litterär arkeologi alltså där synoptikerna skulle vara mest tillförlitliga, främst Markus. Genom att återskapa historien hur tron på Jesus uppstod skulle man göra det möjligt att ge tro åt icke-kristna idag som inte har haft någon närmare kontakt med kyrkan. Så vitt jag ser så gör Bultman, Schillebeeckx och fundamentalisterna det misstaget att de tolkar evangelierna utifrån en teori, filosofisk, historisk, litterär. Enligt Wittgenstein är berättelserna sig själva nog. De visar något som knappast kan beskrivas på annat sätt. Avståndet mellan teologer och exegeter är säkert större än någonsin. Schillebeeckx stora insats är att försöka överbrygga klyftan. Han försökte föra en diskussion om erfarenhet-tolkning i samband med Nya Testamentets återgivning av lärjungarnas möte med den uppståndne.

Hans urs von Balthasar

Det är inte bara relationerna mellan Gud och skapelsen, Kristus och kyrkan, Kristus och själen och föreningen av Kristi två naturer som återspeglar den kristna bröllopsmystiken. Själva teologin tar del av kyrkans helighet som brud till Brudgummen. Teologin är ett deltagande i dialogen mellan brud och Brudgum i den Helige Ande. Detta är kontemplation över Brudgummen av bruden, kyrkan. Denna kontemplation blir tydligare och djupare ju mer ljus och nåd Brudgummen skänker bruden.

”Theology is essentially an act of adoration and prayer. This is the tacit presupposition of any systematic theology, the air that courses through the systems.

Hans urs von Balthasar är bekymrad när “theology at prayer was superseded by theology at the desk” eftersom teologin då “lost the accent and tone with which one should speak of what is holy”.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Återigen några Wittgensteinanteckningar och ett försök till sammanfattning under påsktiden 2013

(se även min sammanfattning av Fergus Kerrs bok ”Theology after Wittgenstein”)

 

Wittgenstein såg att ett stort problem om och om igen dök upp vad han än skrev, nämligen: ”Is there an order in the world a priori, and if so what does it consist of”. Frågan är inte helt ny. I stort sett alla kulturer har ställt den, inte minst grekerna genom Herakleitos. Wittgensteins svar var att det finns en sådan ordning: ”the world consists of facts, not of things”.

Läser man Wittgenstein ser man att han gör en avgörande skillnad mellan att säga och att visa. ”Logical so-called propositions show the logical properties of language and therfore of the universe, but say nothing”. Vidare: “Different types of things (objects, facts, relations etc.) cannot be said, but is shown by their different types of symbols, the difference being one which can immediately be seen”.

Wittgenstein var redan 1913 klar över att det inte kan finnas olika typer av ting. Alla teorier om typer av ting måste åtföljas av en teori om symboler. Han anser nämligen att copula innebär =. Till exempel 2+2=4, eller 4=2+2. Satsen Sokrates är dödlig måste kunna skiftas till dödlighet är Sokrates vilket är orimligt. Alla teorier om typer är alltså fel enligt Wittgenstein.

Just som Brusilovoffensiven sätter in under första världskriget och då den 11:e österikiska armén lider oerhörda förluster (Wittgensteins regemente tillhörde den armén och Wittgenstein låg då vid fronten) skriver han den 11/6 1916: What do I know about God and the purpose of life?

•  I know that this world exists.

•  That I am placed in it like my eye in its visual field.

•  That something about it is problematic, which we call its meaning.

•  That this meaning does not lie in it but outside it.

•  That life is the world.

•  That my will penetrates the world.

•  That my will is good or evil.

•  Therefore that good and evil are somehow connected with the meaning of the world.

•  The meaning of life, i.e. the meaning of the world, we can call God.

•  And connect with this the comparison of God to a father.

•  To pray is to think about the meaning of life.

•  I cannot bind the happenings of the world to my will: I am completely powerless.

•  I can only make myself independent of the world – and so in a certain sense master it – by renouncing any influence on happenings.

Senare skriver han: “To believe in God means to understand the meaning of life”.

Något senare ändå: “Ethical and religious truths, though inexpressible, manifest themselves in life.”

På samma sätt som logiken inte kan sägas utan bara visas i språket så kan livets mening, Gud, inte sägas utan bara visas i livet.

Logik, Etik, Tro och Estetik hör till världens väsen.

Efter kriget och fångenskapen i Italien blir Wittgenstein lärare för mindre barn på den österrikiska landsbygden. En inte helt lyckad karriär. Efter att han lämnade läraryrket ansökte han om att få bli antagen som munk i ett kloster nära Wien. Abboten sade nej på grund av Wittgensteins bevekelsegrunder.

Wittgenstein ansåg att när vetenskapen tagit över finns inte längre utrymme för stora personligheter, de tvingas ut i ensamheten.

Wittgenstein vill inte föra fram en ny filosofisk teori utan vill erbjuda medel att undfly behovet av en sådan teori. Han vill föra oss till språkets gränser som får oss att upphöra att ställa fler frågor.

”I can well imagine a religion in which there are no doctrinal propositions, in which there is thus no talking”.

Religion=”That our manner of life is different”.

Aktiviteten är det viktiga, inte teorin.

Wittgenstein hade planer på en självbiografi. I så fall skulle det bara bli ett berättande om händelser i livet. Aldrig en tolkning av dem och hur de påverkat livet. Berättelsen, livet, skulle tala för sig själv.

Wittgenstein avrådde alla sina studenter i Cambridge från att bli lärare i filosofi. Det fanns enligt honom bara en sak som kunde vara värre, att bli journalist.

Wittgenstein vänder sig mot den åsikt som omfattas av de flesta matematiker och som kommit att dominera hela vår kultur, nämligen att matematik är en vetenskap. Han angriper inte olika matematiska skolor, till exempel Frege och Russel som kopplar matematiken till logiken. Nej han menar att man inte skall söka någon grund för matematiken, det skapar bara förvirring. Han ser snarare matematiken liksom psykologin som ett språkspel som alla andra.

Wittgenstein behandlar förfluten tid, nutid och framtid som en särskild del i sitt tal om språkspel. Det stora problemet är att vi vilseleds av analogin mellan en förfluten händelse och ett ting. Till exempel analogin mellan ”något har hänt” och ”något kom emot mig”. Vi upplever en förfluten händelse som ett bestämt ting, till exempel ett krig. Detta leder till frågan ”vad är nu” som i sin tur leder till Augustinus fråga vad nu är. Nu är inget i sig, det har bara en betydelse i just det aktuella språkspelet.

Monk sammanfattar hur Wittgenstein såg på gudstron. ”If Wittgenstein came to believe in God and the resurrection – if he could even come to attach some meaning to the expression of those beliefs – then it would not be because he had found any evidence, but rather because he had been redeemed.”

Åter till matematiken. Det finns enligt Wittgenstein inga matematiska upptäckter, bara uppfinningar. Det finns nämligen inget för matematiken att upptäcka. ”A proof in mathematics does not establish a truth of a conclusion, it fixes rather the meaning of certain signs.” “Mathematical propositions are grammatical”.

“To deny that 2+2=4 is not to disagree with a widely held view about a matter of fact, it is to show ignorance of the meaning of the terms involved”.

Alan Turing höll naturligtvis inte med. Matematiken innehåller enligt honom oemotsägbara sanningar.

För Wittgenstein finns ingen analogi mellan fysik och matematik. I matematiken finns inget att upptäcka, att experimentera med. Var då Turing och Wittgenstein överens om vad som menas med experiment?

Wittgenstein behandlar psykologin som matematiken. Enligt Wittgenstein har Freud inte upptäckt det undermedvetna, han har bara fört in en användbar vokabulär i psykologins grammatik. Man för helt enkelt in nya regler i psykologi, matematik, etik, estetik och religion, nya regler i vårt språkspel. Genom nya regler får nya utsagor mening från att tidigare ha ansetts meningslösa. Dessa nya regler är alltid knutna till vanan, praxis.

Även matematikens utsagor är grammatiska. 2+2=4 beskriver inget utan är en grammatisk regel och regeln är knuten till en accepterad vana, praxis.

Något privatspråk finns alltså inte. Vi lever i en traditionell praxis och i praxis ligger reglerna för språket. Här kan man jämföra dominikanen Cornelius Ernsts syn på tradition som enligt honom ger frihet till skillnad från traditionslöshet. Man kan även jämföra med Yves Congars traditionssyn som just innebär att traditionen vanligen inte är skriftlig utan ligger nedlagd i en gemenskaps liv.

I samband med att andra världskrigets ohyggligheter från båda sidor blev kända 1945-46 blev Wittgenstein alltmer pessimistisk inför framtiden. ”Science and industry and their progress, might turn out to be the most enduring thing in the modern world.” Vidare: ”It isn´t absurd to believe that the age of science and technology is the beginning of the end for humanity, that the idea of great progress is a delusion, along with the idea that the truth will ultimately be known, that there is nothing good or desirable about scientific knowledge and that mankind, in seeking it, is falling into a trap.”

Vid denna tid ser Wittgenstein sin filosofi som han försöker presentera i “Filosofiska undersökningar” som en kamp mot vetenskapen och matematiken.

Monk om Wittgensteins syn på tiden efter kriget: “The darkness of this time therefore, is directly attributable to the worship of the false idol of science against which his own work had been directed since 1930s.”

Wittgenstein verkar ha hoppats på en kollaps för vetenskapen och industrialismen och att en sådan kollaps skulle göra hans egen filosofi mer förstådd. Han såg sig leva i en närmast apokalyptisk tid. Naturvetenskap, psykologi, matematik och religiösa dogmer är språkspel som kan vara förödande. Man kan här fråga sig om Wittgenstein menar som Heidegger att man måste gå bortom grekernas misstag för att förstå vad ett språk är.

Vetenskap och matematik säger enligt Wittgenstein inget om hur världen är utan erbjuder termer och grammatik för en världsåskådning. Samma tanke möter hos Schopenhauer som Wittgenstein uppenbart var inspirerad av.

En central tanke hos Wittgenstein är hans syn på aspekter, att några kan se olika aspekter eller snarare växla mellan olika aspekter, medan andra är aspektblinda. Vanligen uppfattas hans tankar om aspekter röra olika fenomen, men hans syn på aspektseende och aspektblindhet är betydligt vidare. När det gäller en människas världsåskådning så blir konsekvenserna av en förändrad aspekt helt enkelt en förändring till ett helt nytt liv. Det gäller alltså att få till stånd ”a change in the way things are perceived”.

Varför en förändring av världsåskådning äger rum verkar inte Wittgenstein vilja förtydliga, men genom att upplösa uppfattningen om vad språk är så borde en annan riktigare framträda, en primitivare språkanvändning.

Att se aspekter av musik, poesi, konst, humor, religion förutsätter delaktighet i en kultur, en livsform och denna kultur, tradition är inget människan kan lära sig.

Detta var några lösryckta tankar av Wittgenstein, men som kanske kan vara representativa för honom och som kan tjäna som utgångspunkt för en sammanfattning av hans filosofi. Kom dock ihåg att han själv aldrig skulle acceptera att han hade en filosofi.

Sammanfattning

När Wittgenstein kom till Cambridge 1911 var det hans och Bertrand Russels mål att han skulle lösa de problem som båda ansåg återstod efter Russels bok Principia Mathematica. Wittgensteins kontakt med Frege gällde samma fråga, att finna matematikens fundament i logiken.

Det var detta problem som sysselsatte Wittgenstein fram till världskrigets utbrott och som han fortsatte arbeta med som soldat i Österike-Ungerns armé, en tid som frontsoldat. Efter att ha deltagit i kriget på den italienska fronten hamnade han ju i krigsfångenskap, men då var problemet enligt honom själv löst och boken som han arbetat på under hela kriget klar för publicering. Efter att han frisläppts och efter stor möda kom första upplagan av Tractatus Logico Philosophicus.

Texten är i paragrafform och skapade stor förvirring. Låt mig citera inledningen:

Världen är allt som är fallet.

Världen är inbegreppet av fakta, icke av ting.

Världen är bestämd genom fakta och genom att de är alla fakta.

Ty faktas totalitet bestämmer vad som är fallet och även allt som icke är fallet.

Fakta i det logiska rummet utgör världen

Världen sönderfaller av fakta.

Ett kan vara fallet eller icke vara fallet och allt det övriga förbli sig likt.

Längre fram:

Faktas logiska bild är tanken.

Senare:

I satsen uttryckes tanken på ett för sinnena förnimbart sätt.

Senare:

Tanken är den meningsfulla satsen.

Hela detta resonemang bygger på Wittgensteins så kallade bildteori. Vi ser världen och gör oss bilder av den som består fakta (inte ting). Hela bilden kan delas upp i odelbara element som i språkets återgivande av satsen kan kallas atomära satser, odelbara satser. Dessa odelbara satser kan sättas samman i molekylära satser, sammansatta satser, som språkligt återger hela den bild vi vill förmedla. Bilden som måste vara logisk är tanken som alltså språket uttrycker, förmedlar till andra.

Det kan verka svårt att förstå vad han menar, men om vi ser på skriftspråkets historiska utveckling blir det kanske klarare. Bortsett från det talade språket är bilden den äldsta formen av förmedling av budskap mellan människor. Man avbildade helt enkelt olika företeelser. De äldsta skriftspråken gör på samma sätt. Det fornegyptiska skriftspråket hieroglyferna utgick från att allt som finns är avbildbart. Det finns inget som inte är avbildbart. Så skapade egyptierna bilder av allt. För att förmedla något sammansatt satte man helt enkelt samman de olika avbildningarna till satser och på så sätt kunde man förmedla en komplicerad bild, tanke. Just som Wittgenstein menade.

Att människor sedan började använda fonetisk skrift i stället för bildskrift ändrar inget. Varje ord är en avbildning av en del av den bild, tanke, som vill förmedlas. Med det talade språket förhåller det sig på exakt samma sätt.

Alla atomära satser kan alltså bindas ihop till hur långa molekylära satser som helst, inklusive matematiska satser. Sammanbindningssätten är emellertid inte så många. De är:5

•  Och

•  Eller

•  Antingen eller

•  Om så

•  Om och bara om så

Med hjälp av dessa konnektiv kan man göra så kallade sanningstabeller, det vill säga avgöra om en molekylär sats är logisk sann eller falsk. Om den är faktiskt sann eller falsk är en annan sak. Problemet som Wittgenstein undviker är vad en atomär sats egentligen är, en elementarsats. Han ger inga övertygande exempel och så vitt jag ser det är det detta problem som gör att han långt senare återvänder till Cambridge och filosofin.

Ett annat sätt att förklara Tractatus filosofi är att man återigen utgår från Tractatus första ord: ”världen är allt som är fallet”. Låt oss för enkelhetens skull se världen som tvådimensionell och ytan vi ser är världen. Vi känner inte världens gränser, men allt som är fallet är världen, något annat finns inte. Om vi därefter ringar in en del av den obestämbart stora ytan så är den inringade ytan den del av världen som vi förstår, kan föreställa oss med våra tankar. Gränsen vi har dragit utgör alltså förståndets gräns, tankens gräns, språkets gräns, logikens gräns. Det vill säga allt det som vi kan göra oss en bild av. Det är det man vanligen kallar det immanenta och det utanför gränsen är det transcendenta. För den enskilda människan är gränsen alltså även jagets gräns. Logikens lagar gäller för allt det innanför gränsen, men inte för det utanför om vilket vi inte kan säga något. Det är därför Tractatus slutar med de nu berömda orden: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Mot den gräns jag talat om störtar språket många gånger, men stöts omedelbart tillbaka.

Att Wittgenstein aldrig lyckades bestämma vad en atomär sats är beror säkert på att de inte finns, men även att allt i vår värld definieras i relation till något annat som i sin tur definieras i relation till något annat. Wittgenstein var vid denna tid inte anhängare av relativiteten.

Wittgenstein hävdade med bestämdhet att filosofins alla frågor var lösta i och med Tractatus. Han lämnade alltså filosofin, blev lärare för små barn på den österrikiska landsbygden. Det gick inte så bra. Han försökte bli munk, men blev inte antagen. Han blev arkitekt en tid, men återvände till sist till Cambridge 1929 för att återuppta sitt filosofiska arbete.

Återigen var det språket som upptog hans intresse. Till att börja med föreläste han enbart, men så småningom började det arbete som aldrig blev färdigt, ”Filosofiska undersökningar”, som utgavs efter hans död 1951. Ett antal år var han också professor i filosofi, G.E. Moores efterträdare. Framförallt var det matematikens, psykologins, etikens, estetikens och religionens språk som han granskade. Han kom inte med någon ny teori om hur dessa språk skall förstås utan sökte visa vilka missförstånd de ledde till och det vara dessa missförstånd han ville upplösa genom otaliga exempel.

”Filosofiska undersökningar” börjar med ett citat av Augustinus som enligt Wittgenstein visar hur vi lär oss ett språk:

”När de vuxna nämnde ett föremål och därvid vände sig mot det märkte jag detta och förstod att föremålet betecknades genom ljud som de yttrade, då de ville hänvisa till det. Detta förnamn jag genom de åtbörder, alla folks naturliga språk, det språk som genom minspel och ögonens uttryck, genom lemmarnas gester och rösternas tonfall uppenbarar själens förnimmelser, när denna begär eller håller fast eller förkastar eller undflyr någonting. Så lärde jag mig så småningom att förstå vilka ting som betecknades genom de ord, som jag om och om igen hörde uttalas på deras bestämda platser i olika utsagor. Och när nu min mun hade vant sig vid dessa tecken, så uttryckte jag genom dem mina önskningar.”

Därmed är egentligen allt sagt om hur Wittgenstein ser på språkets funktion, men låt mig försöka förtydliga. Alla människor lever i en kultur, en tradition som yttrar sig i praxis, hur vi lever våra liv i den gemenskap vi ingår i. Att leva i en sådan tradition innebär att man i stort sett har en gemensam världsåskådning som Schopenhauer skulle uttryckt det. Språket är en central del i en sådan gemensam tradition, praxis. För Wittgenstein betecknar inte orden några bestämda ting, de betecknar inte något bestämt över huvud taget utom att de förstås av dem som delar samma språkspel som Wittgenstein kallar det. När Freud ansåg sig ha upptäckt att vi har ett undermedvetet jag (Wittgensteins exempel) så har han inte upptäckt något utan han har fört in olika begrepp som i just detta språkspel, denna praxis har visat sig användbart. På samma sätt har matematiken inget att upptäcka och det finns inget fundament för matematiken, ingen grund den står på. Den är ingen vetenskap utan bara en samling symboler vars användningssätt man har kommit överens om och som snart har nått en världsvid acceptans. Matematiken är liksom psykologin ett språkspel och finns inte utöver detta nedlagd i naturen på något hemlighetsfullt sätt. På samma sätt behandlar Wittgenstein religiösa dogmer. En dogm återger inte en gudomlig verklighet utan rymmer begrepp och föreställningar i ett speciellt språkspel som är begripligt i en speciell tradition, kultur, men har bara mening i just denna gemenskap.

Till detta ägnar Wittgenstein stort utrymme åt aspekter. Känd är figuren som kan ses som en anka eller en kanin och att man växla mellan att se en anka eller en kanin. Vissa människor kan bara se en figur och kan då sägas vara aspektblinda. Vi ser alltså olika aspekter av världen och kan alltså aldrig egentligen med språkets hjälp fastslå hur världen är. Vi kan bara beskriva olika aspekter av fenomen i världen och ofta kan vi se fenomenen ur en rad olika aspekter. Olika kulturer, språkspel, håller fram olika aspekter. Wittgenstein menar dessutom att vår världsåskådning är en aspekt som styr hela vårt liv och att byte av världsåskådning, av aspekt, leder till en helt ny form av liv. Här verkar Wittgenstein ligga väldigt nära till exempel fornegyptisk aspektiv föreställningsvärld även om han själv inte gör denna koppling.

Denna syn på språket gör också att vi inte kan ha något privat språk, vi har ett gemensamt språk. Min värld är alltså också andras värld. Jag har inte en egen värld, något som bara jag upplever. Allt jag gör och säger visar mig sådan som jag är. Något inre för alla okänt liv har vi inte. Solipsismen är en omöjlighet och Descartes utgångspunkt att jag enbart kan vara säker på min egen existens eftersom jag tänker är felaktig enligt Wittgenstein.

Wittgenstein vill alltså skala av vår felaktiga uppfattning om vad språket är, det vill säga att det återger en verklighet bortom det som sägs. Vi tror ju det eftersom vi till varje pris vill definiera vad ett ord faktiskt står för, betyder. Filosofin har ju traditionellt alltsedan den klassiska grekiska filosofin velat nå fram till definitioner av hur något verkligen är. Om vi godtar Wittgensteins syn på språket upphör dessa frågor som filosofin alltid ställt om olika begrepp: Vad betyder detta egentligen?

För matematiken, naturvetenskapen, teknologin och industrialismen är naturligtvis Wittgensteins syn på språket förödande. De är inte vetenskaper utan språkspel vilka som helst, med den skillnaden att de kommit att dominera världen med förödande följder. Andra världskriget är enligt Wittgenstein en sådan följd och han förutsåg något ännu värre efter krigsslutet, det totala kärnvapenkriget.

Domen över ensidigt dogmatiska religioner blir den samma. Han hoppas helt enkelt på matematikens, naturvetenskapens, industrialismens och all dogmatiks totala kollaps och att en sådan kollaps skulle få människor att förstå honom. För mer aspekter av Wittgensteins filosofi hänvisar jag till min sammanfattning av ”Theology after Wittgenstein” av Fergus Kerr.

Wittgenstein anses nog allmänt som en av 1900-talets främsta och mest nydanande filosofer vid sidan om Edmund Husserl och Martin Heidegger. Det finns emellertid en lång rad av filosofer som hyst liknande tankar som till exempel Herakleitos, Augustinus, Thomas, Kant, Schopenhauer, Heidegger och inte minst Albert Einstein som ju i sina relativitetsteorier visar att allt bestäms i relation till något annat utom ljusets konstanta hastighet som han klamrar sig fast vid.

En sak är dock klar och enligt min mening beklaglig. Att Wittgensteins filosofi inte i större utsträckning påverkat tysk och fransk teologi och därmed inte heller Andra Vatikankonciliet och hela katolska kyrkan.

Till sist innebär så vitt jag ser det Wittgensteins språkfilosofi att de som förlorar sin tradition, sin gemensamma praxis förlorar därmed också sitt gemensamma språk. Det språk som återstår blir meningslöst, förvirrande och betydelselöst. Det är vad som drabbade många koloniserade folk, till exempel åtskilliga söderhavsfolk, tydligast på påskön. Det drabbar också de folk som genom nya ideologier tvingas eller fås att ta avstånd från sin historia och det gamla sättet att leva. Man försöker skapa ett nytt språk med nya begrepp anpassade till den nya ideologin. För att ge begreppen innehåll hamnar man i ändlösa definitioner och gränsdragningar som enligt Wittgensteins syn på språk som språkspel är helt förvirrande i och med att den nya ideologin saknar den praxis till vilket ett språk alltid hör.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Påsken 2013 KATEKES FÖR VUXNA?

 

Skapelsen

Dagens fysiker anser att det vid världens begynnelse fanns ett urstoft. Det utgick även de gamla grekerna från. De kallade detta urämne, urtillstånd, arche på grekiska.

Allt som nu finns kommer från detta urstoft. Inget nytt har tillkommit, allt som finns inklusive de så kallade naturlagarna fanns potentiellt i urstoftet på samma sätt som en växt finns dold i ett frö. I urstoftet fanns det alltså en ordning, den som de gamla grekerna kallade logos som också kan betyda ord. I urstoftet arche fanns alltså logos, en inneboende ordning, den kosmiska ordningen.

I Johannesevangeliets inledning står det: ”I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det…”

Översättningen är inte fel, men kan göras tydligare: ”I urstoftet (arche) var logos (ordet, den inneboende ordningen) och logos var med Gud och Gud var logos. Detta var i urstoftet med Gud och allt blev till genom det…”

Detta är kristen skapelsetro. I urstoftet arche finns världsalltets ordning logos som är Gud och som givit upphov till allt som finns till. Den materiella evolutionen känner vi delvis genom astrofysiken. Urstoftet blir till stoftmoln, stjärnor och galaxer. I stjärnorna skapas de ämnen, atomer, som vår värld är uppbyggd av. Planeter formas av de i stjärnorna skapade ämnena. Allt i enlighet med den ordning som sedan begynnelsen, arche, råder i världsalltet, kosmos. Så kom vår jord till, men den var död.

För mycket länge sedan, under en geologiskt relativt kort tid, händer något som sedan inte hänt mer. Liv uppstår ur de molekyler som bildats. Liv, en cell, om än oerhört enkel och snart är hela jordytan täckt av liv, biosfären. Just denna skapelse beskriver Första Mosebok, Genesis.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet… Jorden skall ge grönska…”

Översättningen är ett alternativ, men några förtydliganden visar hur nära denna mycket gamla text ligger modern naturvetenskap.

”Beresit” (hebreiska), i begynnelsen eller i/ur ursprunget skapade (hebreiska ”bara” som betyder skapa ur ingenting) Gud himmel och jord… och Guds Ande/Vind (hebreiska ”ruah”) svepte över vattnet…

Ur ursprunget skapade Gud himmel och jord… och ruah, den livgivande Anden svepte över vattnet och liv blev till, det vill säga jorden frambringade grönska. Efter tillkomsten av himmel och jord sker ett livgivande och grönskan och djuren, biosfären breder ut sig.

Skapelsemysteriet kan beskrivas naturvetenskapligt eller mytologiskt som kanske är vackrare och mer poetiskt. I båda fallen står vi inför ett mysterium, något bortom vår värld, det transcendenta, Gud.

Synden

I den hymn som följer på Genesis första verser nämner texten alla former av liv och det slås fast att denna världen är god. Människan (adam på hebreiska som alltså inte är ett manligt namn utan betyder människa) skapas allra sist i skapelseberättelsen. Vi lever således i ett paradis. Världen är vacker, skön, god och verklig. I Genesis värld är världen alltså i grunden god och människan har egentligen allt hon behöver. Emellertid nöjer vi människor oss inte med det utan vi begär mer, kunskap på gott och ont. All kunskap är på gott och ont och i Genesis är det kunskapsbegäret som pekas ut som orsak till att vi drivs ut ur det ursprungliga paradiset. Det är detta som har hänt och händer nu. Vårt begär efter mer är orsaken till vårt lidande. På samma sätt som i orientaliska religioner är det begäret som förorsakar lidandet och att vi inte ser hur verkligheten egentligen är, det vill säga God. I kristendomen kallas detta synd, amartia på grekiska som är motsatsen till martia som betyder vittnesbörd, bevis, förkunnelse. Vi vill inte vara martyrer, vittnen om hur det är och bör vara utan vi vill skaffa oss kunskap så vi kan exploatera skapelsen och andra människor. Begäret, synden, hindrar oss att se hur det är, det vill säga att vi lever i ett paradis och bör vårda skapelsen och vörda dess ursprung. Den yttersta följden av begäret är mordet som i Genesis följer direkt på att vi inte längre lever i paradiset. Hatet och avundsjukan är en direkt följd av begäret och hatet är alltid störst mot dem som är oss närmast, i Genesis brodern. På några få kapitel har Genesis skildrat världen och vår situation i världen på grund av begäret, synden.

Resten av Gamla Testamentet handlar egentligen om en enda sak. Guds och hans profeters ständiga uppmaning till människorna att vända om, att vi skall vända oss bort från begäret och till den ursprungliga ordningen som skapades av Guds Ord, logos.

Vad Gud säger (hebreiska amr), orden, ordnar världen till det paradis vi känner. Världens ordning, logos som de grekiska filosoferna söker, finns redan i Genesis inledning. Ordningen är Guds Ord, Guds Tanke och Vishet, Han Själv, finns i världen, men är inte världen. Denna grundläggande föreställning kommer att dominera kristendomen och judendomen. Gud är i världen på ett sätt, men samtidigt bortom den. Framförallt ändå i den genom den ordning som är hans, men vi nöjer oss inte med den ordningen utan söker skapa en egen ordning eftersom vi inbillar oss att vi därigenom kan få mer än vi redan har trots att vi egentligen har allt. Det är möjligt att få mer, men det leder alltid till att man tar från någon annan, i värsta fall från våra egna barn, till exempel vår plundring av naturens resurser och av andra folk. Det är detta som är synd.

Den etik som genomsyrar Gamla Testamentet är klart formulerad i lagen. Följer man Gamla Testamentets etiska föreskrifter lever man i enlighet med Guds ordning. Gamla Testamentets historieskrivning visar dock att denna kamp är hopplös, hoppet riktar sig istället mot en kommande tid då något helt nytt skall bryta in.

 

Evangeliet

Det kristna skriftliga evangeliet består av fyra berättelser om en historisk persons liv. Dessa fyra evangelier är fyra berättares aspekter, versioner av denna människas liv. Att dessa fyra berättares versioner av händelserna i viss mån skiljer sig åt från varandra är inte konstigt. Det gör alltid olika berättares skildringar av en och samma händelse. I de flesta fall kan man se flera olika skildringar av samma händelse som en tillgång, de olika aspekterna berikar bilden av händelsen eller personen som berättelserna skildrar.

Evangelierna skildrar alltså en persons historia, nämligen Jesus från Nasaret från födelsen genom livet till döden och uppståndelsen. Evangelierna står alltså i en judisk historisk tradition. De redogör för händelser ur olika perspektiv.

Johannesevangeliet börjar nästan som Genesis: ”I begynnelsen (arche) fanns ordet (logos) och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till…”

”Och ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader…”

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära fadern, han har förklarat honom för oss…”

Denne son, själv Gud, identifierar alla evangelierna med Jesus från Nasaret. Johannes använder sig av den grekiska filosofin för att förklara de kristnas tro på Jesus från Nasaret. I allts grund, arche, fanns en ordning, logos, som genomsyrar hela världen. Denna fundamentala ordning i världen, denna gudomliga ordning enligt Genesis, gör att Gud finns i världen, men samtidigt är han inte världen. Logos identifieras nu med en människa. Hur är det möjligt? Vi kan förstå denna tro på inkarnationen, att Gud blivit människa, genom att läsa 1 Johannesbrevet, med stor sannolikhet skrivet av samme Johannes som skrev Johannesevangeliet. Här säger Johannes att ”Gud är kärlek”.

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som älskar är född av Gud och känner gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss; han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.”

Ordningen, logos, som finns i världen anser alltså kristna vara kärlek. Gud är kärlek och denna kärlek identifieras med Jesus från Nasaret. I kristendomen är alltså logos fullkomlig kärlek. Kärlek som motsatsen till begär, synd. Kärlek är att ge sitt liv till andra. Detta innebär vanligen lidande och kräver offer, men det är denna offrande kärlek som är livet och ger liv. Till exempel föräldrars kärlek till sina barn som de ger sina liv åt. Livet, kärleken, logos, Gud, sanningen är alltså samma sak och Jesus från Nasaret förkroppsligar, inkarnerar allt detta.

Hur kan någon sätta en sådan oerhörd tro och sådant hopp till en enda människa. Det är det evangelierna handlar om, hur Jesus följeslagare övertygas av denna sanning som ger dem tro och hopp. Nämligen att Jesus är inkarnerad kärlek vilket evangelierna visar genom berättelsen om det yttersta offret, korsdöden. Genom döden på korset ger Jesus sitt liv för människorna, trots att han kunde fly. Om kärlek och liv är samma sak så är det inte svårt att förstå att det yttersta beviset på kärlek är att dö för någon eller några andra och att denna död leder till liv och därmed är vi inne på evangeliernas avslutande kapitel som rör uppståndelsen. Hur är det möjligt att med intellektuell hederlighet i behåll tro och hoppas på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Jesus Kristus och den Helige Ande

Kyrkans trosbekännelse som vilar på evangeliets grund är tydlig:

Et incarnatus est de Spiritu sancto ex Maria Virgine et homo factum est.

Och blev kött genom den helige Ande av jungfru Maria och blev människa.

Logos fanns före världens skapelse och är enligt trosbekännelsen Gud ”genom vilken allt blev till”. Allt har blivit till genom logos som enligt tron nu incarnatus est, blivit kött i jungfru Maria genom den helige Anden, pneuma på grekiska, ruah på hebreiska. Samma livgivande Ande som gav jorden liv ger nu liv i jungfru Maria. Hon föder Sonen som vid dopet i Jordan ännu en gång mottar den helige Ande då en röst hörs ”du är min älskade son, du är min utvalde”. Guds Son, full av Faderns kärlek börjar nu sin mission som kommer att leda till det kärlekens fullkomliga offer på korset. Han skall därigenom komma att ge världen fullkomlig kärlek, det vill säga Gud själv ger sig själv.

Denna fullkomliga kärleksgåva gick inte att utplåna. Kristus dog visserligen på korset, han blev begravd, men återvänder från döden till sina följeslagare lärjungarna. Vid ett tillfälle efter uppståndelsen blåser han på lärjungarna och säger ”ta emot helig Ande”. Den livgivande Anden, skapelsens Ande, får lärjungarna att ge sig ut som apostlar och förkunna evangeliet för världen.

På pingstdagen mottar apostlarna åter helig Ande och börjar tala olika språk. Den nyfödda kyrkan buren av Anden riktar sig nu till alla folk. Apostlarna grundar lokala kyrkor runt om i världen och tillsätter ledare för dessa kyrkor som blir apostlarnas efterträdare, de som vi idag kallar biskopar. Kyrkan, Kristi kropp, fylld av helig Ande förkunnar sedan Kristus genom årtusendena fram till våra dagar.

Vem är då denne Ande, Guds helige Ande?

•  Den Ande som i Genesis svävar över vattnet och ger världen liv.

•  Den Ande som ger Gamla Testamentets profeter kraft att förkunna ”vänd om”.

•  Den Ande som gör jungfru Maria havande.

•  Den Ande som vid Jesu dop sänker sig över Jesus som en duva.

•  Den Ande som återgav Jesus livet efter döden på korset.

•  Den Ande som Jesus ger lärjungarna efter uppståndelsen genom att blåsa på dem och säga ”ta emot helig Ande”.

•  Den Ande som den nyfödda kyrkan mottar på den första pingstdagen och som ger upphov till en världsvid förkunnelse av evangeliet.

•  Den Ande som apostlarna ger vidare till sina efterträdare biskoparna.

•  Den Ande som alla kristna, Guds folk, mottar i dopet, konfirmationen och eukaristin och som leder till en enhet mellan kyrkan, Fadern, Kristus och Anden.

•  Den Ande som gör kyrkan till en , helig, katolsk och apostolisk kyrka.

•  Den Ande som till sist kommer att ena allt och alla i en kosmisk eskatologi vid denna världs slut.

Anden är alltså liv, den som skapar liv, det vill säga kärlek som är Gud. Anden, kärleken, som från Fadern, allts begynnelse (arche) och gavs åt Sonen, Jesus Kristus (logos) som givit Anden till människor, kyrkan, som förkunnar Kristus för alla i ord och liv för att ena alla och allt i kärleken. Därmed kan man tala om att kristen tro rymmer en tro på hela världens enande, hela världens gudomliggörande i kärlek, en så kallad kosmisk eskatologi.

Bön

Den vanligaste formen av bön i kyrkan är att de kristna riktar ord till Gud som de mottagit från Gud, till exempel psaltaren i tidegärden, men framförallt Fader Vår. De olika bönerna i Fader Vår kan sägas ha en riktning från Guds himmel ner till vår värld och till sist en bön om befrielse från det onda.

Fader vår

Här riktar sig den bedjande till den treenige Guden, det vill säga till Fadern, Sonen och den Helige Ande, inte Fadern enbart.

som är i himmeln

Guds himmel är här hos oss utbredd över hela världen, men på något sätt bortom vår värld eftersom vi inte ser tillräckligt uppmärksamt.

 

Helgat varde ditt namn

Bönen gäller att Guds namn, hans väsen, skall hållas heligt bland oss. Att kärleken skall hela och ena oss.

Tillkomme ditt rike

Må Riket, Guds rike, kärlekens rike bli verklighet.

Ske din vilja

Guds Ande, hans vilja, kärlekens vilja.

såsom i himmelen så och på jorden

Såsom kärleken råder i himmelen, hos Gud, så skall den råda hos oss på jorden så jorden blir himmelsk.

Vårt dagliga bröd giv oss idag

Avser med säkerhet de mest fundamentala mänskliga fysiska behoven, men säkert även den andliga födan, Gud själv.

Och förlåt oss våra skulder

Ingen är skuldlös, alla behöver befrielse.

såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro

Hur svårt är inte det, men det är där vi alla måste börja.

Och inled oss icke i frestelse

Skulle allt komma från Gud? Ja även frestelsen till synd, men vi ber om att inte bli inledd i den.

utan fräls oss ifrån ondo.

Enbart kärleken, Gud själv, kan rädda oss från ondskan. Att tro att vi själva kan det är i sig av ondo.

Kyrkan

Kyrkan, gemenskapen av de kristna som står fast vid det som apostlarna först mottog av Kristus och sedan överlämnade till sina efterträdare och som utan undantag riktar sig till alla människor är den uppståndne Kristus, Kristi kropp. Denna Kyrka är En, Helig, Katolsk och Apostolisk. Hon är garanten för det som traderats alltsedan apostlarnas tid, Kristus själv. Gemenskapen av alla som tillhört henne, tillhör henne eller kommer att tillhöra henne är Guds folk på vandring mot den fullkomliga gemenskapen med Gud i all evighet, det förlovade landet. Genom gemenskapen med den odödlige Guden som besegrat döden når vi själva odödligheten, uppståndelsen. Vägen till denna gemenskap med Gud, denna gudomliggörelse, är en : Korsets väg, Kristi väg, Kärlekens väg. Någon genväg finns inte. Enbart genom den vägen kan alla och allt återvända till skapelsens källa, Gud själv.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

NYA ANTECKNINGAR

Fastan 2013

 

Aspektiv teologi

Till och med en så framstående teolog som Yves Congar OP har svårt att se aspektivt på teologin. Katolsk teologi är fortfarande helt inriktad på att definiera tron. Ofta har man tvingats därtill av heresier som måste avvisas och samtidigt har man preciserat tron i dogmer. Man glömmer att aspektivism inte betyder relativism. Congar kan till exempel inte acceptera att Maria är Kyrkan eftersom Kyrkan är Kristi kropp. Till och med den egyptiska aspektiva föreställningsvärlden är främmande för honom. Utmärkande för den egyptiska aspektivismen är ju att alla fenomen kan beskrivas ur ett oändligt antal aspekter. På detta sätt blir beskrivningen rikare. Nilen kan personifieras av en rad gudar och därmed blir beskrivningen rikare. Dessutom kan varje personifiering ha ett stort antal aspekter. I det av Rom präglade västerlandet gäller det istället att definiera. Detta gäller inte minst det västerländska rättssystemet. Juridiken kan gå hur långt som helst i sina försök att definiera sådant som egentligen är odefinierbart.

Congar löser problemet genom att presentera olika teologiska ståndpunkter och samtidigt förhålla sig öppen till flera av dem trots att de verkar motstridiga så helt utan ett aspektivt förhållningssätt är han inte.

Att fysiker och matematiker ofta är aspektblinda (Wittgenssteins uttryck), det är en sak. När teologer blir aspektblinda förminskas uppenbarelsens rikedom.

Yves Congar OP

Boken ”The Meaning av Tradition”

Låt mig försöka göra en oerhört komprimerad sammanfattning av boken väl medveten om att den inte kan bli helt rättvisande.

Congar menar att uppenbarelsen var Kristus och det Kristus överlämnade till apostlarna. Apostlarna överlämnade i sin tur hela uppenbarelsen till sina efterföljare genom förkunnelsen, bön, eukaristin och sitt liv. Detta är Traditionen som traderas vidare genom kyrkans hela historia. Bland apostlarna hade Petrus en särskild samlande funktion. Apostlarna grundade kyrkor i och utom det romerska imperiet, lokala kyrkor, och utsåg ledare i dessa kyrkor som blev deras efterträdare. Detta är biskoparna, prästerna och diakonerna. Bland biskoparna har Petrus efterträdare en särställning, den tidigare nämnda samlande funktionen. Dessa biskopar tillsammans med alla troende är kyrkan som rymmer hela uppenbarelsen, Traditionen, och som garanterar den. En del av denna tidiga Tradition skrevs ned, annat traderas på andra sätt, muntligt och genom praxis. Kanon fastställs sent av kyrka. Till denna Tradition som rymmer hela uppenbarelsen får inget läggas till eller dras bort. Magisterium, biskoparna, skall bara bevara uppenbarelsen, förkunna den och utfärda anathema sit om någon förkunnar eller lever på ett sätt som inte hör till kyrkans Tradition.

Traditionen är alltså inte bara skriften som protestanter anser utan Traditionen från Kristus och apostlarna rymmer mer som kyrkan bevarat med hjälp av den helige Ande som kyrkan mottagit från Kristus som Kristus i sin tur mottog vid sin tillblivelse i Jungfru Maria och vid sitt dop. Biskoparna skall förkunna evangeliet, uppmana alla kristna att leva i enlighet med det och hålla Traditionen ren. Denna Tradition måste skiljas från ecklesiastiska traditioner som utvecklats under kyrkans långa historia.

Denna ecklesiologi borde underlätta enheten med de ortodoxa och underlätta dialogen med de protestantiska reformatoriska samfunden även om de måste överge sola scriptura vilket de i stor utsträckning redan gjort genom sitt uppvaknade intresse för kyrkofäderna och den monastiska röreslen.

 

Ålderdomen

 

Jag såg nyligen en film av Olle Häger; ”Filmen som inte blev av”. I den samtalade tre pensionärer. En man, före detta läkare och två kvinnor, den ena före detta universitetsrektor, den andra landstingsråd. Båda kvinnorna var överens om att deras liv efter yrkesverksamheten var meningslösa. Jag antar att de menade betydelselösa. De var infertila, den ena talade om att hon fullgjort sin genetiska uppgift och lämnat sina gener vidare till sina barn och hade inte nu någon uppgift i samhället. Mannen tyckte det var sorgligt att höra dem. Kvinnorna blev då nästan aggressiva. Det var lätt för honom att säga som man och läkare.

En annan scen i filmen skildrade en grupp äldre som hade en fest tillsammans, uppenbart med en del alkohol. De betedde sig som överåriga ungdomar som trots allt hade en trevlig kväll. Ytterligare en person minns jag, den pensionerade käkkirurgen. Han trodde inte på något utan ville bara njuta så mycket som möjligt under den tid som återstod, till exempel med bad och simning.

Filmen pekar på något utan att visa vad den pekar på. Den sekulariserade människans meningslösa liv om hon inte är yrkesverksam, lönearbetande utan bara pensionär i betydelsen understödstagare. De som en gång genomdrev sekulariseringen är nu borta sedan länge och har lämnat människorna åt sitt öde, åt sig själva.

Hur skall människorna återfå hoppet, insikten om att livet är betydelsefullt i alla skeden. Materialismen erbjuder inte denna betydelse. Meningen, livets betydelse, finns naturligtvis mitt framför näsan på oss som Wittgenstein ofta uttryckte det, men vi ser den inte eftersom den är ”andlig” och den andliga glädjen är inte som den materiella, men den visar sig i det materiella om vi ser .

 

Jag använde ordet pensionär här ovan. Betydelsen är understödstagare. Ordet kommer från latinet pensio som betyder vägning, betalning. Ett viktigt skede i livet betecknas med hjälp av ett betalningssystem, det vill säga, du gör inget, bidrar inte utan du betalas för. Detta trots en livslång insats för hela samhället som nu återgäldas. Finns något bättre ord för denna livsfas. Gammal? Åldring?

Före pensionen kallas man far, man, kvinna, hustru, men framförallt håller vi fram en yrkestitel…sedan understödstagare! I värsta fall behåller vi yrkestiteln med tillägget ”före detta”. Akademiska titlar är dock livslånga. Präster, munkar och nunnor är präster, munkar och nunnor även efter pensioneringen.

 

Johannes XXIII

 

Pacem in terris måste vila på fyra pelare; sanning, rättvisa, kärlek och frihet.

 

Yves Congar OP

 

I en intervju sent i livet framhåller Congar att det viktigaste i förkunnelsen för närvarande är skapelsetron. Om skapelsetron inte finns är naturligtvis tron på frälsningen omöjlig för att inte tala om en eskatologisk tro. Teilhard kan vara en utgångspunkt, men även Congar skrev artiklar om ”kosmisk eskatologi” under konciliet.

 

Edith Stein OCD

 

Edith Stein gick ofta med sin mor till synagogan även efter sin konversion. Där läste hon med i psalmerna med sådan uppmärksamhet att det imponerade på modern. En judinna som läser psalmerna i synagogan med ett nytt Jerusalem för ögonen. Så var det även i kristendomens begynnelse.

 

Juridik m.m.

 

Juridik, förnuft och vetenskap förväntas räcka för att skapa ett gott samhälle, lösa de problem mänskligheten står inför, men högst av dem alla står förnuftet som inte minst politiker gör anspråk på att äga. Det räcker inte!!!!!!!!!!!!!!

Traditioner från tidigare släkten, den äldre generationens erfarenhet, allt detta kan vi bortse från och enbart lita till vår tids förnuft och vetande. Så skall vi klara av de problem vi står inför. En enastående tro på det egna förnuftet som närmar sig fanatism.

 

 

 

Yves Congar OP

 

Under Andra Vatikankoncilet där Congar spelade en oerhörd roll skulle han dessutom förbereda dominikanordens nästa generalkapitel. Därför ville han se igenom de senaste generalkapitlens texter från Bogogna och Toulouse för att plocka fram det essentiella i dem och sammanställa det i enlighet med konciliets inriktning: ”for example, giving real status to a laity that would be something quite different from the Third Order regarded as an extension of the Order itself…

I dagboken från konciliet nämner Congar ett möte med tre unga präster från Chambéry i Brasilien som skulle skapa en ekumenisk kommunitet, en Taizé-broder skulle ansluta. Syftet var mission. Det var det mötet som fick upp Congars ögon för att ekumeniken och missionen hänger nära samman… En ekumenisk mission är oerhört mycket starkare än en konfessionell, den blir helt enkelt bara kristen. Sedan kommer problemet med fri protestantisk bibeltolkning som bara kan lösas genom att gå tillbaka till kyrkofäderna.

Vid Andra Vatikankonciliets avslutning skickar olika kardinaler ut budskap till världen. Congar skriver dock: ”Schema XIII ( Lumen Gentium) is a tremendous message to the world but there remained a place for something more brief and above all promotional”.

Här kan det vara på sin plats med några korta utdrag ur “Lumen Gentium”, det är verkligen ett fantastiskt budskap med oerhörda anspråk.

 

Utdrag ur Lumen Gentium

 

Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat. Kyrkan är nämligen i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet…

Den evige Fadern har skapat hela världen enligt sin vishets och godhets helt fria fördolda rådslut. Han har beslutat att upphöja människorna till delaktighet i hans eget gudomliga liv…

Så kom Sonen, sänd av Fadern, som har utvalt oss i honom innan världens grund var lagd och förutbestämt oss till barnaskap hos sig, ty det behagade honom att sammanfatta allt i Kristus. För att uppfylla Faderns vilja upprättade Kristus himlarnas rike här på jorden, han uppenbarade hans mysterium och fullbordade frälsningen genom sin lydnad. Kyrkan, dvs. Kristi rike närvarande i mysteriet, växer genom Guds kraft på ett synligt sätt i världen…

När det verk som Fadern givet Sonen i uppdrag att utföra på jorden, var fullbordat, sändes på pingstdagen den Helige Ande för att ständigt helga Kyrkan och för att de troende på så sätt genom Kristus skulle ha tillgång till Fadern i en och samma Ande. Han är livets Ande, källan vars vatten springer upp med evigt liv…

Guds Son har i den mänskliga natur, som han förenade med sig för att genom sin död och uppståndelse besegra döden, återlöst människan och omdanat henne till en ny skapelse. Genom att meddela sin ande har han nämligen gjort sina bröder, som han sammankallade från alla folk, på ett hemlighetsfullt sätt till sin kropp…

Som Kristus fullbordade återlösningens verk under fattigdom och förföljelse, så är även Kyrkan kallad till att gå samma väg för att ge människorna del i frälsningens frukter…

Kyrkan, vars mysterium framställs av konciliet, äger enligt tron en helighet som inte kan gå förlorad.

 

Karl Barth

 

Den mycket framstående protestantiske teologen Karl Barth besöker Rom efter Andra Vatikankonciliet. Vid ett möte frågar han enligt Yves Congar: ”På vad sätt är jag separerad” Detta ord används av konciliet om de protestantiska samfunden. Barths fråga är ytterst relevant. Dels gällde frågan honom personligen. Hur var just han skild från kyrkan, men frågan gällde naturligtvis alla medlemmar i protestantiska samfund. Han har ju inte separerat och är knappast ansvarig. Är kyrkan själv ansvarig? En sak är klar. Alla kristna idag är ansvariga för att separationen består.

 

Politik

 

Politikerna vi har nu är påfallande obildade, okunniga, men styr trots det mesta i vårt samhälle med hjälp av ”experter”. Journalister har dessutom ett enormt inflytande, men kan vanligen bara en enda sak; politik, det vill säga partipolitik.

I praktiken har vi inte längre politiska partier som Jan Myrdal mycket riktigt påpekat. De så kallade partierna är små grupper som har ett obefogat stort inflytande genom den parlamentariska demokratin som tillkom i en helt annan situation. Då fanns riktiga partier som arbetarrörelsen, bonderörelsen, liberaler (frisinnade) och en borgerlig höger (dels en värdekonservativ riktning, dels en kapitalistisk).

Det är inte fel att påstå att den parlamentariska demokratin slutade att fungera i och med att dessa folkrörelser upphört. Detta gäller lokalt, regionalt, nationellt och till och med internationellt. De styrande är måttligt begåvade och lågutbildade personer som valt politiken som yrke, födkrok och som är utan folklig bas. Skillnaderna mellan de stora så kallade partierna är knappt skönjbar för gemene man och valen närmar sig enpartistaters tillställningar.

Samhället måste avpolitiseras och avbyråkratiseras, men det kräver att något annat kommer istället. Den enskildes ansvar och verkligt fria organisationer måste ersätta partipolitiken och byråkratin. Demokratin kan inte som Jürgen Habermas säger själv skapa den grund på vilken den skall vila. Det måste till organisationer, gemenskaper av helt annat slag göra, men sådana har vi knappast idag. Fria bildningsorganisationer och skolor, fria fackföreningar, fria kyrkor, fria sociala organisationer är idag så svaga och beroende av politiskt och statligt ekonomiskt stöd att de inte kan agera fritt. Enskilda människor håller sig inom vad som är politiskt korrekt om de skall ha någon chans att bli hörda. Avvikelser straffas omedelbart. Åsiktsfriheten är i praktiken begränsad. Demonstrationer värda namnet är sällsynta. Anmälningssystemet är så väl utbyggt att det liknar angivningssystem. Allt skall dokumenteras. Läkare, lärare, byråkrater, tjänstemän skall dokumentera allt så arbetet kan kontrolleras av olika inspektioner av vilka skolinspektionen just nu verkar vara den mest aktiva.

Allt detta kommer att bryta samman, men jag ser inte hur eller vad som kan bli resultatet, det nya, men ett vet jag. Friheten kan inte kvävas.

Finns då någon utväg?

 

Augustinus

 

Augustinus ecclesiologi i korthet: Ecclesia in sanctis, unitas, caritas, pax.

Communio sacramentorum

Societas sanctorum

Två cirklar som går i varandra.

 

Simone Weil

 

Världen behöver ett helgon som är ett geni för att räddas.

 

Yves Congar OP

 

Congars pneumatologi och ecklesiologi i punktform.

•  I Genesis svävar Guds Ander/Vind (ruah) över vattnet och ger allt liv.

•  Samma Ande ger profeterna kraft.

•  Jungfru Maria blir havande genom Helig Ande.

•  Vid Jesu dop sänker sig Guds Ande över Jesus som en duva och Jesus mottar den Helige Anden av Fadern.

•  Efter uppståndelsen blåser Jesus på sina lärjungar och säger: ”Ta emot Helig Ande”.

•  Vid pingsten mottar kyrkan Anden.

•  Apostlarna ger Anden vidare till sina efterträdare, biskoparna, i de lokala kyrkorna.

•  Vid dopet, konfirmationen och eukaristin mottar Guds folk Anden vilket leder till enhet mellan Guds folk och Ordet, Kristus. Kristi kropp, kyrkan och Anden är en enhet och som sådan ofelbar.

•  Kyrkan är i denna mening en, helig, katolsk och apostolisk.

•  Anden är alltså liv, den som gör liv, det vill säga kärleken som enligt Johannesevangeliet är Gud.

Yves Congar OP

Fader vår

 

Vem riktar sig kristna till i bönen Fader vår? Fadern? Congar menar snarare att vi riktar oss till den treenige Guden; Fader, Son och Helig Ande. Som kyrka, som Kristi kropp, som Guds barn, riktar vi oss till den treenige Guden.

Genom nåden från den Helige Ande som Kristus sände till apostlarna och kyrkan ropar vi Fader genom Sonen i den Helige Ande.

 

Synd

Ingen talar längre om synd i konkreta termer trots att världen är full av den och nödvändigheten av att vända om är större än någonsin. Det enda som hörs är framåt, framåt, fortare, fortare, mer, mer…

 

Alfred Delp SJ

 

Den katolske prästen Alfred Delp SJ som hängdes av Gestapo den 2 februari 1945.

When we get out of here, we will show that ecumenism is more than personal friendship. We will continue to carry the historical burden of our separated churches, as baggage and inheritance. But never again shall it become shameful to Christ. Like you, I do not believe in the utopia of complete unity stews. But the one Christ is undivided, and when undivided love leads to him, we will do better than our fighting predecessors and contemporaries.

Someday, others shall be able to live better and happier lives because we died.

It is the time of sowing, not of harvesting. God is sowing, one day he will harvest again. I will try to at least be a healthy and fruitful seed, falling into the soil. And into the Lord Gods hand.

 

 

 

Oscar Cullman

 

The spiritual charism of ideal Catholicism is its universal radiation and its ability to surround the gospel with external forms which can preserve it form disintegration.

The special danger of Catholicism is to be found both in syncretistic identification with the world and in a juridical narrowing down at the doctrinal and institutional level.

The classical charism of Protestantism is its concentration on one centre.

The danger is a subjectivism without limits which has often led Protestantism to undermine the central foundation of Christianity.

 

Korruption

 

Korruption är oerhört utbredd I Sverige, det vill säga vänskapskorruption. Man mutar inte med egna pengar utan med andras genom tjänster och tjänstetillsättningar. Med juridiska medel är denna korruption oåtkomlig. Mutor är däremot åtkomliga genom juridiska processer, men inte tjänstetillsättningar och väntjänster. Här krävs något helt annat, något som knappast nämns i dessa sammanhang eftersom moralen mist sitt fundament i vår moderna kultur.

 

Dante

 

Love that moves the sun and the other stars.

 

Karl Rahner SJ

 

Grundaxiom: “Trinity that is manifested in the economy of salvation is the immanent Trinity and vice versa”.

Rahner undviker dualismen och gör omedvetet (?) kristendomen tillgänglig för monistiska kulturer. Gud är transcendent och samtidigt immanent. Uppenbarelsen uppenbarar den immanenta treenigheten. Logos uppenbaras när Jesus accepterar döden. Logos är kärleken som Jesus ger apostlarna, det vill säga Anden. Hela kosmos är fyllt av kärleken, men är inte själva kosmos utan i och bortom kosmos.

 

Syrisk doxologi enligt Yves Congar OP

 

What the Holy Spirit has done for Christ in his conception, baptism and resurrection, he causes to function in the church and the lives of Christians.

The Spirit was seen as life and life-giving. Den Helige Ande är alltså Liv som i Genesis. Bar Hebraeus i den syriska kyrkan säger det rent ut; den Helige Ande är Liv.

All life exists through that life. It proceeds from the Father and comes through the Son into the world, animating all things and giving life and deifying men and through them the whole cosmos.

 

Karl Rahner SJ Eskatologi

 

Rahner avvisar Rudolf Bultmans avmytologisering och fundamentalism när det gäller kristnas eskatologiska tro. Rahner avvisar även åsikten att eskatologi innebär spekulationer om en okänd framtid. Snarare rör eskatologin vår tillvaro här och nu. Eskatologin handlar dock om framtiden, den rymmer ett hopp om något framtida som är fördolt, en del av uppenbarelsens mysterium och som därför uttrycks symboliskt.

Människan är en historisk varelse medveten om det förflutna och det framtida, hon minns, anamnesis, och hon blickar framåt, prognosis. Anamnesis och prognosis är fundamentala element i den mänskliga existensen. På detta sätt rör framtiden vår existens nu. Vår kunskap om framtiden rör alltså vår självförståelse. Framtiden är alltså något känt och närvarande, men på ett fördolt sätt (jämför med Augustinus tidsuppfattning). Eskatologisk kunskap är kunskap om en möjlig fullbordan av vår existens nu. Eskatologi blir därför uppenbarelse av det yttersta som är fördold. Den uppenbarade framtiden måste av naturliga skäl beskrivas i ordalag som är begripliga för oss nu.

För oss kristna innebär det att den eskatologiska uppenbarelsen är identisk med Guds uppenbarelse i Kristus. Eskatologin beskriver alltså framtida möjligheter, ett hopp. Kristi frälsningsgåva är given, men det råder frivillighet när det gäller mottagandet. Genom att ta emot Kristus kan vi närma oss en framtid öppen mot Gud. Vår framtid kan rymma full gemenskap med Gud, men den rymmer även en möjlighet att vi förlorar Gud för alltid.

Redan nu kan vi ha en erfarenhet av evigt liv på grund av uppenbarelsen, Kristi död och uppståndelse. Därför kan vi ana en framtida fullbordan av det som nu är vårt hopp. Våra föreställningar om evigheten grundar sig alltså inte på en kronos-tidsuppfattning, utan på en kairos-tidsuppfattning, framtiden är nu. Vi har ett hopp om att på grund av Kristus transcendera tiden. Vår tro ger oss erfarenhet av att det finns en väg till evigheten.

Evigheten leder antingen till oändlig gemenskap med Gud genom kärlek eller evig Gudsfrånvaro. Att för evigt förlora gemenskapen med Gud är en möjlighet, nu, på ett fullständigt verkligt sätt. Historien verkar ge åtskilliga exempel på den möjligheten.

Eskatologin är individuell och kollektiv som vi redan nu kan ha viss kunskap om tack vare att vi i viss mån redan nu har erfarenhet av den kollektiva frälsningen, i kyrkan, Kristi kropp. Detta den mänskliga gemenskapens gemensamma hopp om evigt liv är Gud, detta hopp kan fullbordas genom total öppenhet gentemot Gud genom tron på Kristus. Ideologier kan inte leda oss till förverkligandet av vårt eskatologiska hopp, enbart tron på kärleken till allt och alla (jämför Teilhard de Chardin), förverkligad i Kristus, kan leda oss till en framtid helt öppen gentemot Gud. Vägen är individuell genom den enskildes möte med Kristus nu och social genom mänsklighetens möte med Kristus i kyrkan, Kristi kropp.

 

Aspektivism igen

 

Ännu en gång är det tydligt för mig att all katolsk teologi jag läst och det oavsett ståndpunkt och ämne saknar ett aspektivt betraktelsesätt. Aspektivism är inte relativism och det är inte att finna en position mellan två preciserade ståndpunkter. Teologin får inte hamna i juridikens ständiga definitioner av något som är odefinierbart. Aspektiva formuleringar och betraktelser går knappast att dogmatisera. En aspektiv text fångar verkligen något odefinierbart, men hävdar att det man ser kan beskrivas på ett speciellt sätt just från denna betraktelsepunkt. Alla aspekter är observatörsberoende skulle en fysiker säga. Ingen observation eller definition är observatörsoberoende. Däremot är det så att vissa observatörers beskrivningar är så unika att de väger extremt tungt. Deras aspekt av det skedda värderas så högt av en gemenskap att aspekten får karaktär av sanning, av omistlig sanning. Det hindrar inte att andra aspekter kan vara värdefulla, men kan betraktas som mindre viktiga. Den aspekt som anses vara omistlig sanning kan dessutom i sig rymma olika aspekter. Det är detta som kallas aspektivism som är så naturlig för många kulturer, men som upplevs så främmande för oss i västvärlden beroende på det juridiska romerska arvet och övertron på naturvetenskap och matematik. Trots att alla naturvetare vet att allt i vår värld är observatörsberoende.

Varför ses då vissa aspekter som ytterligt värdefulla och andra som försumbara. Där möter trons värld som i sig rymmer ett oändligt antal aspekter som till exempel vilja, nåd, kärlek, begär, anlag, begåvning…

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

YTTERLIGA ANTECKNINGAR

Januari 2013

Avslutande delen av Teilhard de Chardins

(Läs först avsnittet om Telhard i anteckningar från julen 2012)

”Fenomenet människan”

När människan kommit underfund med att hon har en framtid utan gräns är risken, frestelsen, att hon söker den på egen hand, som individ, i isolering eller i isolering som grupp, som folk.

Alla tankecentra måste istället få ett naturligt sammanflöde. Till en början och tusentals år framåt blev människovågens spridning på jordklotets yta inte hejdad. Vid yngre stenåldern väller vågorna samman, det blir trångt och det kräver utveckling. Trycket kräver även psykisk utveckling, ett ökat medvetande. Alla andra arter har råkat in i återvändsgränder på grund av bristande flexibilitet. Människan däremot bildar samhällen av en helt ny typ och därmed kan samgåendets krafter utvecklas fritt. Urelementens sammanväxande, jordens sfäriska form och andens harmoniska samverkan som motvikt mot individuella och kollektiva spridningskrafter gör enandet till drivkraft. Evolutionen har lett till stegring av medvetendat som innebär förening. Enligt Teilhard råder alltså nu en allmän strävan mot enhet tack vare jordens yttre och inre krafters samverkan. Människan har ”planetariserats”. En megasyntes håller på att äga rum. Allas medvetande kan tillsammans skjuta nya skott i evolutionen.

Vid sidan om individuella verkligheter måste vi nu räkna med en kollektiv verklighet, mänskligheten, som kollektivt och enbart kollektivt kan evoluera. Världsstoffet har alltså inte avslutat sin evolution i och med att det nått tänkandets nivå. Det kan finnas en ny kritisk punkt i evolutionen som ligger framför oss, ett harmoniserat kollektiv av medvetande, ett slags övermedvetande. Mångfalden av individuella reflexionscentra kan komma att bilda en enda enhällig medvetandeakt, en oändlig medvetandeakt.

Det överpersonliga: En känsla måste övervinnas: hopplösheten. Allt ser nu ut som mänsklighetens misslyckande och att vår framtid är kort. Det är istället fullt möjligt att just nu något stort sker, men som alltid nästan omärkligt. Trots att vi människor alltmer trycks samman verkar inte en inre attraktion ta vid, tvärtom. Vad är då fel? De primitiva personifierade alla företeelser. Vi idag depersonifierar allt. Vi kanske rent av står inför en depersonifiering av människan. Evolutionen pekar i en annan riktning, evolutionen har lett till medvetande. Borde den då inte utmynna i ett högsta medvetande. Vårt medvetande borde evoluera i ett fullkomligt medvetande. Varje medvetande har tre egenskaper: 1. Att successivt centrera allt kring sig själv 2. Att alltmer centrera sig i sig själv 3. Att just genom denna högcentrering träda i förbindelse med alla andra centra som omger det. Medvetandena skulle kunna konvergera i en punkt som Teilhard kallar Omega som sammansmälter och upptar alla medvetanden i sig. Det universella och det personliga kan komma att fortskrida i en och samma riktning och nå sin kulmen samtidigt. Det framtida universella blir inte något opersonligt, utan överpersonligt som alltså Teilhard kallar punkt Omega. Teilhard talar alltså om en kollektiv personalisering. I Omega samlas i sin högsta form allt medvetande som noogenesen steg för steg frigjort på jorden. Delen, elementet vinner personlighet endast genom att bli universellt. (Här kan man jämföra med Heidegger och Buber med flera.) Vi måste bland alla psykiska interaktiviteter som verkar i noosfären urskilja de energier som har ”intercentrisk” karaktär eftersom de främjar evolutionens fortgång i oss. Detta leder oss till kärlekens problem.

Kärleken som energi: Kärleken utmärker allt liv. Den finns i ett begynnelsestadium i allt varande eftersom den finns i oss. För Platon är kärleken den drivande kraften i all medvetandestegring. Två fullkomnas när de försjunker i varandra. Vi måste räkna med att möjligheten att vår förmåga att älska kan utvecklas till att slutligen omfatta alla människor på jorden. Universell kärlek är möjlig enligt Teilard. Vi drabbas av längtan inför naturen, skönheten, musiken, människan… Vi dras till det andra. En världsomfattande kärlek är det enda fullständiga och slutgiltiga sätt vi kan älska på. Teilhard tänker sig en själarnas själ som grundar sig på kärleken, som gör att vi kan undvika utplåningen och som innebär att vi når ett universellt medvetande, Omega. Omega skulle ha fyra attribut: oavhängighet, oinskränkthet, irreversibilitet och följaktligen transcendens.

Jordens sluttillstånd: Till sitt ursprung och sin utveckling har liv och tanke inte blott ett tillfälligt utan ett strukturellt samband med jordmassans form och historia. Evolutionen må vara aldrig så konvergerande, den kan ändå inte fulländas på jorden utan att passera en upplösningens punkt. En dag kommer planetens död, fenomenet människans sista fas. Hur noosfären ser ut när slutet kommer kan vi inte veta. En enda gång och endast en gång under sin tid som planet har jorden kunnat hölja sig med liv. En enda gång har den tagit språnget till medvetande. Människan är nu trädets toppskott. Människan är noosfärens framtidshopp. Teilard menar att människan är oersättlig, hon måste nå målet.

Framkomliga vägar: Mellan jordens sluttillstånd och vår jord idag ligger med all sannolikhet en ofantlig tid. Teilhard menar att en process nu inletts då alla andar i förening bygger Anden. Den oundvikliga process som samlar mänskligheten till ett helt ovan alla nationer och raser. Människan individuellt och socialt representerar den högsta syntes i vilken världsstoffet ingår. Människan är därmed den rörligaste punkten i detta stoff i förvandling. Att tolka människan är av detta dubbla skäl egentligen detsamma som att ta reda på hur världen är gjord och hur den måste göras i framtiden. Människan är en tänkande substans evoluerad ur världsstoffet. Människan måste alltså studeras och då möter vetenskapen religionen

Vetenskap och religion: Det ser ut som om vår nutida värld framgått ur en antireligiös srömning. Förnuftet istället för tron. Teilhard efterlyser istället en syntes mellan tro och vetande. Så snart vetenskapen når utöver analys och övergår till syntes, som naturligt kulminerar i ett högre mänskligt tillstånd, så sysslar vetenskapen därmed med framtiden och helhet och då har den överskridit sig själv och framträder som val och tillbedjan. Helhet och framtid är religion. Religion och vetenskap sysslar båda med evolutionens framtid och dess förflutna.

Slutmålet: I och med människan har noogenesen varit i ständigt stigande. Om en gång alla konvergenta rörelser skulle resultera i att medvetande koncentrerades i en enda punkt, en transcendental medelpunkt, då skulle slutmålet vara nått för jordens Ande. Världens slut, noosfären hunnen till högsta grad av komplexitet och centrering, beskriver samtidigt en intern inböjning över sig själv. Världens slut blir så uppåtstigande och befrielse. Teilhard förutsätter alltså att evolutionen har en riktning, mening, och att allt till slut sluter sig samman i Någon.

Endast ett irreversibelt personlighetsgörande universum kan rymma människan som person.

Epilog:

Det kristna fenomenet: Varken individuellt eller kollektivt genom kärlekens gemenskapsband kan det tänkandet livet fortsätta att utvecklas om det inte finns en pol av högsta attraktionskraft, det som Teilhard kallar medelpunkten Omega. Omega existerar emellertid enligt Teilhard inte bara som en fjärran attraktionspunkt utan den existerar här och nu och kan stråla från sitt centrum till våra centra på ett personligt sätt.

Kristendomen har visat sig ha en enorm tillväxtkraft. Gud styr och har omsorg om universum och uppenbarar sig för människan på förnuftets plan och via dess organ. I kristendomen söker Gud ena världen genom att organiskt förena den med sig själv i kärleken. Hur? Jo, genom att delvis nedsänka sig i tiden, göra sig till element som sedan tack vare den stödjepunkt han funnit i materiens inre, leda och styra det vi kallar evolutionen. Den universella livsprincipen Kristus besjälar nu hela den allmänna ström av ständigt stegrat medvetande i vilken han ställt sig själv. Sedan skall det som Paulus säger ”vara endast Gud, allt i alla”.

Ideologierna kan inte samla allt mänskligt medvetande. Kristendomen är verklig i första rummet genom omfånget av den rörelse som den spontant förmått skapa inom mänskligheten. Kristendomen påverkar idag alla på jorden, oavsett om man accepterar den eller inte.

I kristendomen ryms dessutom ett nytt medvetandetillstånd: kärleken. Att älska det oändliga och att söka älska alla. För vetenskapen om människan är kristendomen ett fenomen av fundamental betydelse. På en stor del av jorden har en andlig zon skapats där en världsomfattande kärlek visat sig psykologiskt möjlig och praktiskt verksam. Denna rörelse ökar hela tiden.

För kristendomen är den moderna tiden inte ett hot utan en möjlighet. Teilhard menar att det är genom kristendomen som evolutionens huvudaxel skall gå.

Sammanfattning:

•  Kristendomen uppvisar karakteristiska egenskaper på en arts (phylum) vidareutveckling.

•  Detta phylum syftar till en syntes baserad på kärlek till allt och alla.

•  Människans uppstigande innebär att hon strävar efter ett medvetande i relation till och med en universell tillgänglig pol av universell konvergens.

Teilhard presenterar alltså en kosmisk frälsning, inte bara en individuell. Många menar ju idag att frälsningstanken i kristendomen individualiserats i takt med tidsandan och att kyrkan glömt att frälsningen har kosmiska dimensioner.

 

Min egen sammanfattning av Teilhards ”Fenomenet människan”:

Om jag skulle våga mig på ett försök till tolkning (sammanfattning) av Teilards ”Fenomenet människan” måste den bli kort, med risk för förenkling och att jag ser hans forskning utifrån aspekter som jag är fast förankrad i.

Teilhard utgår från ett urstoff som man kan säga att även nutida kosmologi gör. Varje ”partikel” i detta urstoff påverkar alla andra partiklar i kosmos och varje partikels utsträckning är därför hela kosmos utsträckning. Attraktionskraften gör att partiklar söker sig till varandra och nebulosor och solar uppstår i vilka atomer föds. Planeter uppkommer. I denna previtala värld finns enligt Teilhard ett previtalt medvetande. Aristoteles skulle väl säga att det fanns potentiellt liv och medvetande i detta urstoff.

På jorden uppstår vid ett enda tillfälle under en mycket kort geologisk period det vi kallar liv. Detta händer inte nu utan hände bara i just denna enda forntid i jordens historia. Atomer hade samlat sig till molekyler och dessa molekyler till sist till en mycket enkel cell. Denna process kan vi inte idag återupprepa i ett laboratorium och naturen bjuder heller inte på detta skådespel nu. Men en gång hände det och biosfären var snart ett faktum. Liv utbrett över hela jorden som omedelbart började evoluera. Lisformerna blev undan för undan alltmer komplexa. Språng togs i evolutionen. Många arter nådde en specialiserad fullkomning, men saknade flexibilitet för att kunna eller behöva evoluera vidare.

De upprättgående hominiderna hade inte denna begränsning. Under evolutionen sker förutom uppkomsten av biosfären ett annat gigantiskt språng. Uppkomsten av medvetandet och senare självreflexionen. Därmed breder det som Teilard kallar noosfären ut sig över jorden. Evolutionen skjuter olika skott och ett sådant är Homo sapiens, människan, som sprider sig över jorden. Enligt Teilard kan vi därmed säga att evolutionen nått en höjdpunkt i medvetandegrad, men Teilhard menar att evolutionen därmed inte kan tänkas ha upphört.

En ytterligare gigantisk medvetandestegring är möjlig. Inte för en individ, grupp, folk eller ras utan för hela mänskligheten. Denna kollektiva medvetandestegring är möjlig genom att jorden är rund och att olika kulturöar därmed stött på varandra vilket utlöst konflikter, men en annan väg är möjlig och vår enda räddning.

Teilhard anser att alla konvergenta rörelser kan resultera i en medvetandestegring koncentrerad i en enda punkt som han kallar Omega. Vägen till denna kollektiva konvergerande medvetandekoncentration är kärlek och förutsätter att alla är förmögna att älska allt och alla. Denna punkt som allt medvetande kan rikta sig mot anser Teilhard är närvarande även här och nu och att den måste ha funnits även i det previtala kosmos.

Här finner Teilard anknytningspunkter mellan sin vetenskapliga gärning som paleontolog och hans kristna tro. Gud är den transcendenta punkt som mänskligheten kan nå genom att samme Gud nedsänkt sig till mänskligheten och gjort den universella kollektiva kärleken möjlig genom Kristus.

Kristendomens osannolika utbredning på jordklotet påverkar alla och detta ser Teilhard som den medvetandestegring som han beskrivet. Resultatet av den kosmiska sammanstrålningen av alla medvetanden är oändlighet, mänskligheten har nått en överlevnad bortom jordens existens i tid och rum.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder