Mina reflektioner

Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

nyårsafton 2009

”Vid dagens början” I

 

Ett radioprogram som aldrig blev av

 

Jag är snart 60 år och under mitt liv har jag sett hur ord fått förändrad innebörd eller rent av förlorat sin innebörd och upphört att användas. Det innebär att det orden stod för en gång upphört att finnas i vår gemenskap, i vår kultur. För mig som lärare innebär det problem. Under rader av lektioner måste ordens innebörd och gamla berättelser återerövras för att vi skall kunna förstå människors liv och tro och samtala om existentiella frågor.

 

Vad är det då för ord och berättelser som på ett eller annat sätt gått förlorade. Jag tänker på ord som nåd, kärlek, tro, uppståndelse, själ, Gud, frälsning, helig, Jesus, historia, bön, kyrka, frihet, du, uppenbarelse osv.

 

När det gäller berättelser är det främst de bibliska berättelserna jag tänker på, men även den litteratur, film, musik, och teater som utgår från att de bibliska berättelserna och begreppen är kända vilket de inte längre är.

 

Det har tagit mig närmare 40 år av filosofiska, teologiska och religionshistoriska studier att återerövra dessa ord och berättelser och i viss mån göra dem tillgängliga för andra. Jag tillhör ju den efterkrigsgeneration som vanligen inte fick del av en obruten tradition.

 

Tror du på Gud? Den frågan får jag ofta och frågaren utgår från att innebörden av ordet är given. Har allting ett ursprung och en källa? Ja! Låt oss kalla detta obegripliga ursprung Gud. Varför inte? I så fall verkar Gud genom allt och finns i allt (Ef. 4:6). Gud framträder i så fall i historien. Det som händer i världshistorien och min historia är Guds framträdande. Han visar sig i i vår historia, han visar sig nu.

 

Det judiska folkets historia är Guds framträdande. Det judiska folkets lag framträder i deras historia. Folkets lidande är Guds uppenbarelse. Shoah är på ett obegripligt sätt en Guds uppenbarelse.

 

(Eventeullt psalm 91 i psaltaren, gregoriansk musik)

 

Gud är inte bara lag, Gud är kärleken enligt Johannes (1 Joh. 4:16).Hela världen är underkastad kärleken. Kärleken visar sig i historien, i min historia, här, nu och har alltså samma obegripliga ursprung som allt annat. Som Birgitta Trotzig skriver:

 

”Till sist återstår bara den rena kärleken själv som är det rena lidandet för en annans skull – för den Andres skull”.

 

Kärleken, Gud, är lidande för en annans skull. Denna totala kärlek säger tron har visat sig i en person. Kärleken är aldrig opersonlig, kärleken är alltid person och möter i en annan person. Gud är en person. Jesus Kristus på korset. Gud är en älskande lidande person som lider för andras skull. Gud är som jag. Gud är allts källa. Kärleken som lider och som finns i allt. Detta är uppenbarelsen, uppenbarelsen av Kärleken.

 

Kärleken är möjlig eftersom vi fått kärlek, gratis, utan förtjänst. Denna kärlek som vi fått, det rena lidandets kärlek, den skall vi ge, däri ligger vår mänsklighet. Vi skall ge för den Andres skull, inte för vår egen. Då är Gud, allts källa och ursprung här, i vår värld, i vårt liv. Då är Ande och Liv.

 

(Förslagsvis musik: Adrew Lloyd Webbers Agnus Dei)

 

Gud är urkällan, Gud är kärleken för den Andres skull, korset, Gud är givandet. Det är detta man menar när man säger att Gud är Fader, Son och Ande, men en i och genom allt. Våra liv är omöjliga utan en ljusets källa, utan den rena lidande kärleken och utan givandet. Källan, korset och det gratis givandet gör att inget återstår av oss. Gud återstår.

 

Rötter och kärlek är det enda som kan besegra en värld fylld av begär, plundring och våld enligt Simone Weil. Rotlöshet är förödande för oss. Våra rötter är vår historia. Där möter källan som verkar i och genom allt, där möter den lidande kärleken för den Andres skull och där möter givandet av liv. Hur långt bort har vi inte kommit. Profeten Jeremias ord ekar genom historien. ”Vänd om” till rötterna och kärleken.

 

(Förslagsvis gregoriansk musik: Kanske Kyrie eleison ur ”Missa de Angelis”)

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Simone Weil

1909-1943

bloggmf_clip_image002

 

 

Det är i år 2009 100 år sedan Simone Weil föddes. Hon är värd vår   uppmärksamhet   . Född i Paris av judisk börd, men den judiska religionen spelade en undanskymd roll under uppväxten. Hennes hälsa var under barndomen, ja under hela hennes liv, ett stort bekymmer för henne och hennes föräldrar. Hon upplevde tidigt en stark medkänsla för de som drabbats av olyckor, inte minst soldaterna i det Stora Kriget. Denna medkänsla utsträckte sig senare till arbetarklassen. Hennes skolgång var oregelbunden pga. kriget (hennes far var läkare som fick flytta runt mellan olika platser under kriget) och pga. hennes dåliga hälsa.

1925 blev hon elev hos Emile Chartier (Alain) som undervisade i filosofi. Hans filosofi präglad av platonism kom att ha stor betydelse för hennes utveckling och hennes egen filosofi och tro. 1931 blev hon lärare i flickläroverket i Le Puy i filosofi och klassisk grekiska som var hennes ämnen. Trots stora risker gjorde hon en resa till det då mycket oroliga Tyskland 1932-33 och fick på så sätt på nära håll lära känna den tyska nazismen och kommunismen. Nazismens ondska blev uppenbar för henne, men hon blev även besviken på den tyska kommunismens ohämmade nationalism.

Under denna tid var hon intensivt verksam som artikelförfattare i olika vänstertidningar, inom fackföreningsrörelsen och arbetarpartier. På detta sätt förde hon en outtröttlig kamp för arbetarna, särskilt de arbetslösa. Man skulle under denna tid kunna beteckna henne som aktivist, kommunist, pacifist, fackföreningskämpe, skribent, bolsjevik och som sagt lärare.

1934 gör hon ett försök att helt och fullt dela de olyckliga arbetarnas svåra villkor genom att bli fabriksarbeterska. Hon hade tänkt att hon skulle vara det ett år, men pga. hennes dåliga hälsa med tidvis oavbruten och outhärdlig huvudvärk får hon avbryta projektet i förtid.

1935-36 blir händelserika år. Hon känner som många stor entusiasm vid folkfrontens seger i de franska valen och trots sin pacifism engagerar hon sig på republikanernas sida i det spanska inbördeskriget. Allt detta, arbetet i fackföreningarna, partipolitiskt arbete, folkfrontens misslyckande och spanska inbördeskrigets ohyggligheter på båda sidor samt erfarenheterna från fabriksgolvet gör att hennes tro på ideologiska formler som vägen till fred och arbetarnas lycka faller samman. Likaså tron på revolutionen som hon betecknar som ett opium för folket. Hon såg hur en revolutionsentusiasm alltid följs av nytt förtryck, ofta av kollektivets förtryck.

1937 resor hon till Italien tillsammans med föräldrarna för att återvinna sin hälsa efter fabriksåret och deltagandet i det spanska inbördeskriget. I Assisi faller hon på knä i en kyrka för första gången i sitt liv. Hon säger själv att hon tvingades ner på knä. Om inte förr så upptas hon hädanefter av reflektioner om katolsk tro och frihet för alla olyckliga, förtryckta.

Hon blir åter lärare, nu i Saint-Quentin. Hon firar påsken 1938 i benediktinklostret Solesmes. Där deltar hon i all liturgi. Kring tron, kyrkan och de olyckligas frihet rör sig nu hela hennes engagemang.

1 september 1939 bryter ett nytt stort krig ut. 10 maj 1940 sätter Tyskland in sin offensiv mot Frankrike. 14 juni 1940 ockuperas Paris. Dagen innan kommer Simone Weil tillsammans med föräldrarna på ett tåg från Paris. Till slut lyckas de ta sig till Marseilles som lyder under Vichyregimen. Här stannar de 1940-42. Vichregeringens judelagar gör att endast jordbruksarbete är möjligt för Simone Weil. I Marseilles får hon genom några katolska vänner kontakt med pater Perrin. En dominikan som hon för oändliga samtal med och brevväxlar med. Breven till pater Perrin som finns utgivna i boken ”I Väntan på Gud” är det bästa vittnesbördet vi har om Simone Weils tro.

1942 lyckas hon med föräldrarna resa ut till Casablanca och till sist New York. I New York har hon kontakt med den kände dominikanen Couturier som inte minst förnyade den katolska kyrkoarkitekturen under 1900-talet. Till pater Couturier ställer en lång rad skriftliga frågor om hon kan bli katolik med den övertygelsen hon har. Han hinner inte svara och frågorna kan knappast ens idag besvaras.

1942 får hon tillåtelse att resa till London för att ansluta sig till general de Gaulles Fria Frankrike. Hennes skrifter från denna tid rör det nya Frankrike efter kriget, efter ockupationen. 1943 dör hon av TBC och självsvält på ett sanatorium utanför London utan att ha blivit döpt och därmed fått tillgång till de katolska sakramenten som hon så innerligt längtade efter. Hon valde att stå utanför, på gränsen till kyrkan av medkänsla för alla olyckliga och i gemenskap med alla vänner utanför kyrkan.

Detta är inte en biografi utan några korta notiser om Simone Weils liv som kan vara ett stöd om man vill försöka förstå hennes tänkande, filosofi och teologi som jag nu vill ge några exempel på och som kanske kan inspirera någon att titta närmare på henne.

Vad var det som fick Simone Weil att lämna sitt rent politiska engagemang och alltmer ägna sig åt en syntes mellan religion-filosofi och en total hängivenhet för den som drabbats av ondskan vare sig det är fattigdom, sjukdom eller ockupation med åtföljande terror? Först och främst var det naturligtvis en till sist total besvikelse över politiska partiers, fackföreningars och den internationella socialismens byråkratisering och att de blev instrument för förtrycket av arbetarna. Revolutionen ledde enbart till fortsatt exploatering av arbetarna med samma mål som i kapitalismen. För Simone Weil var skillnaden mellan kapitalismens och socialismens exploatering av arbetarna obefintlig. Ingen ideologi leder till frihet, inte ens demokratin garanterar något. Den är lika farlig som andra styrelseformer. Humanismen tror hon heller inte på. Vad återstår då när alla –ismer kan förvandlas till det stora vilddjuret som vi alltid måste bekämpa? Kollektivismen är inte framtiden, den leder till ondska, olycka för alla, den blir alltid det stora vilddjuret i apokalypsen. Tom. kyrkan riskerar detta

Trots att hon aldrig låter döpa sig eftersom hon i så fall skulle bli en del av institutionen kyrkan så ser hon till sist ingen annan utväg än tron, Kristus och nåden genom sakramenten. Hur har denna forna bolsjevik kommit ända hit? Inte minst genom personliga möten med Kristus i Assisi, Solesmes och vid läsandet av Fader vår på grekiska under tiden i Marseilles. Samma sak hände då hon läste Geoge Herberts dikt Kärleken:

Kärleken hälsade mig välkommen: men min själ drog sig tillbaka, skyldig av stoft och synd.

Men den vaksamma Kärleken, som såg mig slappna från det att jag kom in, närmade sig mig, frågade vänligt, om jag saknade något.

En gäst svarade jag, som är värdig att vara här: Kärleken sade, du skall vara gästen. Jag som är både ovänlig och otacksam? O min käraste, jag kan inte se på dig. Kärleken tog min hand, svarade leende, vem gjorde ögonen om inte jag?

Sant Herre, men jag har vanställt dem: låt mig skämmas, gå till den som förtjänar det. Vet du inte sade Kärleken, vem som bar skammen?

Min käraste, så vill jag tjäna dig. Du måste sitta ner, säger Kärleken, och smaka mitt kött. Så jag satte mig och åt.

 

Egentligen är det inte tal om ett radikalt avståndstagande från en övertygelse och anammandet av en ny. I botten ligger sedan barndomen ett medlidande med de som drabbats av olyckan i alla dess former. Det må vara frontsoldater i första världskriget, industriarbetare, arbetslösa, förtryckta kolonialfolk, sjuka, brottslingar inför rätta, slavar i alla tider eller ockuperade folk. För Simone Weil möter Sanningen, Kärleken, Gud i detta lidande. I det totala lidandet inkarneras Kärleken, Kristus, Gud. Där ges nåden gratis som kan lyfta människan till förening med den transcendente guden. Genom med- lidandet med krigets offer, arbetarna, de ockuperade… offrar sig Simone Weil vilket leder till hennes död.

Några ord ur Simone Weils efterlämnade anteckningar:

”Pengar, mekanisering, algebra. De tre vidundren i vår tids kultur. Analogin är fullständig.”

”Det är inte religionen utan revolutionen som är opium för folket.”

”Laglighet kan inte finnas utan religion.”

”Dostojevskij begick den ohyggligaste hädelse när hans sade: ´Om Kristus inte är sanningen då föredrar jag att vara med Kristus utanför sanningen'. Kristus har sagt: 'Jag är sanningen'.”

”Det underbara med mystikerna och helgonen är ju inte att de äger mer liv, ett intensivare liv än andra, utan att i dem har sanningen blivit liv.”

”Sanningen som blivit levande.”

”Kärlek till sanningen är ett oegentligt uttryck. Sanningen kan inte vara föremål för kärlek. Den är inget föremål.”

”Vetenskapen kan inte ha kärlek till sanningen som drivkraft.”

”Vad vi översätter med sanningens ande betyder sanningens energi, sanningen som drivkraft.”

 

Läs de böcker som utgivits på svenska:

Simone Pétrement: Simone Weil.

Av Simone Weil:

Väntan på Gud

Att slå rot

Personen och det heliga

Tyngden och nåden

Gärna även “Simone Weil as we knew her” av J.M. Perrin och G. Thibon.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

nyårsafton 2009

 

Herbert McCabe

Mänskliga ord blir Guds Ord

Utdrag ur predikan vid Corpus Christi

 

Eukaristins sakrament är mysteriet om gemenskap i Guds Ande. Vi kan inte uttrycka denna enhet i Anden på samma sätt som vi uttrycker mänsklig vänskap. Här krävs ett helt nytt språk. Uttryck för mänsklig vänskap kan inte på ett adekvat sätt uttrycka vår relation i Anden. Endast Gud kan tala om Gud. För att uttrycka enheten i Anden behövs inte bara mänskligt språk utan Guds språk. Guds språk i eukaristin uttalar hans kärleks ofattbara mysterium som vi får del i. Det Ord genom vilket Guds kärlek görs närvarande bland oss är inte i första hand ord, utan en människa av kött och blod, inte en idé om Gud utan en verklig livshistoria, nämligen Jesu Kristi liv.

När vi säger att Guds Ord uttrycker vår enhet i Anden i eukaristin så menar vi att det språk vi använder om vår kärlek till varandra inte längre enbart är mänskliga ord om bröd och vin, utan det gudomliga Ordet-som-blivit-kött, Kristi verkliga kött och blod.

Häri ligger den katolska läran om eukaristin. Katoliken anser att detta inte kan uttryckas annat än med Guds språk, det kan endast sägas genom att Gud uttalar sitt Ord, dvs. Jesu Kristi kroppsliga verklighet. Det är inte bara så att vi använder vårt språk för att tala om Kristus, utan Kristus själv, Ordet , är nu vårt språk: våra ord, symboler för bröd och vin, har blivit Kristus, Guds Ords kött och blod.

För den utan tro ser det ut som om vi sysslar med enkla mänskliga symboler. I själva verket är det Guds Ords kött och blod, hela hans mänsklighet som är tecknet för vår enhet i Anden. När vi äter hans kött och blod så talar vi och hör Guds Ord om vår gudomliga vänskap på samma sätt som vi talar mänskliga ord om mänsklig vänskap då vi delar mänsklig föda.

Eukaristin är även en bruten kropps och ett utgjutet blods sakrament. Jesu livshistoria fullbordades i hans avrättning. På grund av den söndrade värld vi skapat har Ordet blivit kött och torterats och dödats. Det gudomliga språket och sakramentet som handlar om vår enhet är Kristi kropp och blod. Vänskapens fest firar korset. Den vänskap som världen kommer att hata. Den vänskap som hör till dem som lever i solidaritet med världens offer väntar sig inget annat än lidande och död. Kärlekens sakrament är alltså även dödens sakrament – Kristi död – genom vilken vi kommer till ett nytt liv i kärlek som är den Helige Ande, i vilken vi skall leva i evighet.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

söndagen den 22 februari 2009

Några spridda utdrag ur Fergus Kerrs bok After Aquinas samt några korta kommentarer

 

Johannes Paulus II: a philosophy of being: that is to say a philosophy of the act of existing, actus essendi.

 

För Johannes Paulus innebär kunskap om Varandet och ren Act helt enkelt kunskap om Gud.

 

Wittgenstein: The human body is the best picture of the human soul.

 

Kerr: it seems justifiable to suggest that Thomas has a non-subject-centred approach to human experience, in the sense that he never pictures the mind as projecting significance on intrinsically, unintelligible and valueless objects but always rather as the actualization of intellectual capacities by potentially significant objects, according to the axiom intellectus in actu est intelligibile in actu.

 

Dvs. Our intellectual capacities actualized are the worlds intelligibility realized.

 

Thomas: Anima est quammodo omnia. Det skulle alltså råda identitet mellan det mänskliga medvetandet och världen.

 

Men även om det inte fanns någon människa så skulle världen finnas i relation till Guds medvetande som Thomas verkar mena i De Veritate. En tanke som tas upp av den brittiske empiristen George Berkeley.

 

Thomas: Gud skapar non propter utilitatem sed solum propter suam bonitatem.

 

Kerr pekar på skillnaden mellan credere deo (dativ) och credere in deum (ackusativ). Credo in unum deum innebär inte ett försanthållande av Guds existens utan ett uttryck för att man är beredd att i trohet följa Gud och Kristus, dvs. ge sitt liv till Gud. Det är alltså frågan om en handling.

 

Kerr: The divine essence is existence itself. When God is seen as he is in the bliss of face to face communion, what happens is that what is actually known is itself how the mind actually knows: the object is itself the medium.

 

Gilson betonar Ego sum qui sum.

 

Kerr: The word esse, to be, is a verb Gilson insists, a doing word, a word that designates an act.

 

Här verkar det råda identitet mellan att vara och det fullkomliga varandet, Gud.

 

Gilson och Heidegger: 1958 var Gilson i Freiburg för att motta ett hedersdoktorat. Han bevistade då en föreläsning av Martin Heidegger och blev rörd intill tårar. ”Heidegger leder oss till de enda verkligt metafysiska problemen”

 

Heidegger: There is no Being except in the existence of beings. The identification of Being with the Supreme Being means that ontology is always theology…

 

Heideggers ståndpunkt kan med fördel jämföras med Verner Heisenbergs syn på att förstå materiens innersta väsen.

 

Kerr: Thomas identification of God as ipsum esse subsistens in the light of the doctrine of divine simpliness is a breakthrough in the history of thinking about God..

 

Ordet Gud är det ett substantiv eller ett verb?

 

Kerr: The word God, in Greek and Latin, that is to say, seems to designate not an entity but a process, not an object but a happening.

 

Kerr: Thomas says that God since his existing and his nature are identical, is simple existing – ipsum esse, designatable, then, by the infinitness of the verb “to be”.

 

Thomas: There is bliss in God because his very being is identical with hos doing, thereby enjoying no other than himself. In Deo est beatitudo, quia ipsum esse ejus est operatio ejus, qua non fruitur alio, sed seipso.

 

Kerr: Gods being is his doing, not the doing which is creating the world but the doing internal to the Godhead. Här kommer alltså Kerr in på treenigheten.

 

Thomas: Deus est beatitudo per essentiam suam.

 

Kerr: Thomas holds that the word person cannot be used of god in its original sense, as a role in a drama.

 

Johannes 8:42 Ego ex Deo processi

 

Kerrs kommentar: Thomas reads Joh 8:42 as meaning a coming forth within God himself. Processio in ipso Deo.

 

Detta kan jämföras med hur vi människor förstår även om jämförelsen haltar. Kerr: Whenever one understands, by ones very act of understanding, something comes forth within one, namely the concept of things understood proceding from ones awareness of it.

 

Person blir här verb.

 

När Kerr alltså kommer till slutsatsen “Being is act” så ligger en jämförelse med Heidegger nära. Om Being is act så blir slutsatsen ”To be God is to be to be”.

 

Hieronymus: Nudum Christum nudus sequi. Att följa den nakne Kristus naken.

 

Att följa Kristus är alltså en identifikation i gärning. Tro är en aktivitet.. Gud är act.

 

Thomas i Summa Theologiae 3.1.1: It is not fitting to manifest the unseen things of God through things that are visible, for this is why the whole world has been created as Paul says: The invisble things of God are there for the mind to see in the things that he has made Rom 1:20, but as Damascene says, what has happened through the mystery of the Incarnation is that the goodness, wisdom, justice and power or strength of God are shown.

 

Reginald Garrigou-Lagrange 1877-1964. Professor vid Angelicum i Rom och en av nythomismens främsta företrädare. Om honom säger Kerr: he regularly described grace as a participation in the divine nature even if he not used the word deification.

 

Det gäller alltså enligt Kerr och Thomas att bli delaktig i Guds natur. Vilken är då Guds natur som alltså skulle vara ett skeende som visar sig i händelser och handlingar. Här kan man påminna om Benedictus XVI:s första encyclika: ”Deus Caritas est”.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder