Mina reflektioner

söndagen 14 oktober 2007

Den humanistiska naturvetenskapen

 

Häromveckan höll jag och Per Törnqvist (fysik och matematiklärare) en föreläsning för lärare under rubriken ”Synen på universum i historia och nutid”. Vi vandrade från ca. 3000 f .kr. ända fram till dagens naturvetenskapliga syn på kosmos. Syftet var att låta humaniora belysa naturvetenskap och naturvetenskap humaniora. I viss mån nådde vi väl syftet, På hemvägen tog emellertid en annan bild överhanden.

Svensk naturvetenskaplig utbildning fostrar naturvetare som är övertygade om att de är på god väg att kartlägga och förstå världens tillstånd som det verkligen är, inklusive världens uppkomst. Hypoteser om världens uppkomst som idag är förhärskande anses vara nära att bevisas av astronomiska observationer.

På liknande sätt kan en humanist undra om filosofin och teologin idag upphört att behandla de frågor som naturvetenskapen är sysselsatt med eller om naturvetenskapen rent av avlöst filosofin och teologin. Som om filosofi och teologi är en del av historiekunskapen.

I anledning härav erinrade jag i slutet av föreläsningen om 1900-talets stora tyska filosofer och teologer Heidegger, Wittgenstein, Rahner. Dessutom är 1900-talets vetenskapliga nydaning inom fysik, teologi och filosofi koncentrerad till ett enda universitet, nämligen universitetet i Freiburg. För forskarna vid detta universitet var det en självklarhet att man sysslade med en och samma sak ur olika aspekter, nämligen att förstå världen och människan i världen. Vid dagens universitet finns inte denna gemenskap längre. Benedictus XVI beklagade detta vid sitt besök i sitt gamla universitet i Freiburg nyligen. I Sverige har uppdelningen flyttats ned i gymnasiet. Detta föder humanister med otillräckliga kunskaper i naturvetenskap och naturvetare med hybris som gränsar till fanatism oskiljbar från annan fanatism. Ludwig Wittgenstein skriver i sina filosofiska undersökningar: ”Matematiken är det största avguderiet”.

Hur skall man återskapa insikten om att humaniora och naturvetenskap är oskiljaktiga. Att vi alla utgår från vår livsform, att alla beskrivningar är skapade av oss utifrån vårt triviala vardagsliv. Att även förståelsen av min egen existens är beroende av vår livsform. ”Jag” är ingen oberoende observatör, all observation är observatörsberoende.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

tisdagen den 25 september 2007

Vadstena dialogen

föredrag vid pilgrimscentrum

24/9 19.00

 

Ämne: När jag sade ja var det ”Våga bryta upp, ändra livsväg, se mönster bakåt”.

 

Titeln på programmet till sist: ”Mitt nya liv – om uppbrott från karriären” . Något nytt liv har jag inte, det börjar bli rätt gammalt och inte har jag någon karriär att bryta upp från.

 

Presentation av mig själv. Något vittnesbörd om min person blir det inte, den är nämligen totalt ointressant som jag hoppas kunna visa.

 

Dagens frågor rymmer en hel del underförstått som verkligen inte är självklart. Frågornas utgångspunkt är 1900-talets existentialistiska strömningar där ”jag” ses som ett självständigt sär-skilt subjekt som väljer sitt liv i alla delval vi gör. Jag skapar själv mitt liv. Inte Gud? Tysk filosofi alltsedan Kant och särskilt Schopenhauer avvisar denna utgångspunkt. 1900-talets stora tyska filosofer Wittgenstein och Heidegger tillsammans med 1900-talets naturvetenskapliga utveckling personifierad i Einstein och Werner Heisenberg gör denna existentialistiska syn på jaget och omgivningen omöjlig. Denna naturvetenskapliga revolution och det filosofiska nytränkandet har också sina motsvarigheter inom kyrkan och bland andliga sökare. Jag tänker på Hammarskjöld, Thomas Merton, Karl Rahner och inte minst min egen prior från dominikanklostret i Oxford Fergus Kerr.

 

Om vi börjar med fysiken så säger Einstein och Heisenberg samstämmigt att det inte finns något bestämt i vår värld. Allt, läge, rörelse egenskaper bestäms i relation till annat som i sin tur befinner sig i ständig förändring. Jfr. buddhism och Herakleitos. Dessutom är utgångspunkten ytterst realistisk, det finns   en   värld och det är denna värld vi ser. Jfr. Aristoteles och Thomas ab Aquino.

 

Samma syn på världen och människan präglar en nära vän till Heisenberg, nämligen Martin Heidegger (kort historik). Problemet är varandets vara, på vad sätt vi existerar. Förklara begrepp som dasein (tillvaro), vara hos (sein bei), frihet (freiheit), vara-i-världen (in der welt sein), ett-i-förväg-sig-kastad-redan-i-världen-vara, existentialer, sein und zeit...

 

Orden, våra vardagliga ord, har ingen innebörd i sig, de betyder inget annat än i sitt sammanhang. Sammanhanget är satsen och satsen betyder inget annat än i sitt sammanhang och detta sammanhang är vår vardagsvärld. Det vardagliga livet, livsformen, blir centralt för att förstå som Wittgenstein insåg. Jfr. Carl Erik af Geijerstam. Detta gäller även ordet ”jag” enligt Wittgenstein, Heidegger och Kerr. ”Jag” är inget annat än i sitt sammanhang. Det gäller ordet, det gäller även mig som sitter här hos er. Jag är inget särskilt från allt annat som Descartes tänkte sig det. Jfr inkarnationstanken. Jag är just som ni ser mig vara i detta sammanhang, jag har inget egentligt jag och så visar jag något annat här utan jag är just som jag verkar vara. Jag är alltså inte särskild från er, det är ni i detta sammanhang som ger mig min identitet som alltså är oskiljaktig från er som jag står i relation till. Mina relationer skapar min identitet som aldrig blir sär-skild från min omgivning vilken heller inte blir sär-skild.

 

Väljer jag då? Valde tex. Hammarskjöld sitt öde. Valde han att stiga ombord på planet i Leopoldville 1961. Nej, han kunde inte annat med hänsyn till sin identitet som inte längre var sär-skild från världen. Det egna jaget hade han gett upp som något sär-skilt. Det var offrat för länge sedan under stor smärta. Livet möter Hammarskjöld och han vet vad han måste göra. Är då allt relativt. Ja, i vår värld, men Benediktus XVI har närmast förklarat krig mot relativismen och individualismen.

 

Finns då ansvar, kärlek, plikt etc. i vår relativa värld. Det är väl närmast Karl Rahner som ställer den frågan efter att ha accepterat den moderna världsbilden (obs. lärjunge till Heidegger). Svaret är ja, men inte som något bestämt. Inte så att det går att ringa in ansvar, kärlek, hur vi skall leva våra liv...för i så fall skulle lagen=kärleken, men kärleken fullkomnar lagen. Kärleken är Gud.

 

Hammarskjöld hade FN-stadgan, Merton ordensregeln osv., men för dem gällde det inte att kopiera vad som stod utan att i sina liv inkarnera regelns innebörd vilket inte innebär uniformering. Jfr. skolan och skolans styrdokument.

 

En kristen människa då? Skall han/hon leva i enlighet med vad som står i den heliga skrift. Ja och nej. Vi skall inkarnera Kristus, den inkarnerade kärleken, i våra liv där allt bestäms i relation till allt annat. Karl Rahners ansvarsfråga äger aktualitet trots eller tack vare att vår identitet och existens bestäms i relation till allt annat. Jfr. Heidegger. Ansvar, kärlek, rätt och fel finns, men inget jag kan definiera. Jag finns i relation, men inte som något bestämt.

 

Hur går det i detta perspektiv med valen, uppbrotten, ändra livsväg, se mönster bakåt... Det finns inget val. Jfr Hammarskjöld. Det gäller att ta ansvaret som Hammarskjöld, inkarnera Kristus i just den situation du är i. Att säga ja eller nej till Kristi offer. Att säga ja eller säga nej till det du måste göra i just din situation. Att inte särskilja sig från världen.

 

Enligt Sokrates vet vi alltid vad vi måste göra i vår unika situation som bestäms av allt vi står i relation till. Detta är även kristendom, detta är att inkarnera Kristi liv. Offret, kärleksoffret, stort eller litet. Offret av dig själv som något sär-skilt från allt annat.

 

Det man vanligen kallar att bryta upp och att byta livsväg är inte det det verkar vara. Det är att fortsätta på den väg du går på och att inte klamra sig fast vid ängslan att offra sig. Att inte lämna Getsemani och gå tillbaka till Galiléen och fiska utan att vänta på det som måste komma, gå det till mötes, gå korset till mötes som är porten till friheten.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

söndagen den 19 augusti 2007

Föreläsning 070815 Platengymnasiets terminstart

Inspirationsföreläsning om betyg och bedömning ser ut som en omöjlighet. Betyg och inspiration var inte heller mitt uppdrag från början, det gällde fortbildning och bedömning. Först i sommarbrevet blev det betyg, bedömning och inspiration. Jag håller mig till ursprungsuppdraget och de riktlinjer som Lennart Malmström och jag presenterat i verksamhetsgruppen.

All fortbildning måste utgå från behov och brister i fråga om kompetens. Därefter gäller det att planera och genomföra en tematisk eller systematisk fortbildning som skall avhjälpa de väl definierade kompetensbristerna. Till sist gäller det att bedöma, utvärdera hur väl man nått målen.

Eleverna skall utbildas och vi lärare skall fortbildas. Båda skall vi bildas. I båda fallen skall det finnas mål med bildningsarbetet och därmed skall man kunna utvärdera, bedöma, betygsätta i hur stor grad man nått målet. Därför buntar jag idag ihop fortbildning/utbildning och bedömning/betyg/utvärdering

Ofta säger man i min situation att ni gärna får ställa frågor, men av skäl som kommer att framgå vill jag inte det. Dessutom är det alltid några få som frågar och alla andra vill gå vidare.

Var inte oroliga. Idag skall jag tala enbart om det mest självklara, men just pga. att det är så självklart har vi ofta svårt att se det. Istället försöker vi definiera, få fast på något bortom det mest självklara, bortom det som är mitt framför näsan på oss. Vi nöjer oss vanligen inte med det vi har mitt framför oss, vi vill ha mer och bättre.

Ett exempel: Vi hade en brandlektionen före sommarlovet. Vår man från räddningstjänsten sade att han ofta får frågan: Skall vi försöka släcka eller skall vi utrymma så fort vi kan? Det verkar finnas folk som vill ha regler när de skall släcka och när de skall utrymma. Vi söker ofta regler bortom det självklara. Det självklara är att vi skall släcka när vi skall släcka och utrymma när vi skall utrymma.

Om sådana självklarheter skall jag tala idag. Om fortbildning och bedömning skall jag tala idag, men lugn, inte i 1 ¼ timma utan jag skall dessutom visa några filmsnuttar.

Vare sig det är frågan om vår fortbildning eller elevernas utbildning brukar man tala om två olika perspektiv på bildning: objektiv och subjektiv.

Subjektiv: bildningen skall utgå från den enskilde individen och dennes erfarenheter och intressen.

Objektiv: Kunskap är objekt som individen skall tillägna sig.

Vanligen inser de flesta att det måste vara frågan om såväl ett subjektivt som ett objektivt perspektiv på bildning. Man skall inte vara ensidig. Även detta anser jag vara ett missförstånd. Det är aldrig ett sär-skilt subjekt som skall bildas och det är aldrig ett sär-skilt objekt som skall inhämtas.

Det jag skall försöka presentera idag är en subjektiv-objektiv bildningssyn.

Många av er har säkert sett filmen ” I döda poeters sällskap ” . Filmen börjar med det ena misstaget att riva ut de första sidorna, riva ut den definierade metoden för studierna. Det som rivs ut är definitioner hur poesin skall förstås. Detta skulle vara fel. Som om det vore rätt att utgå från subjektet, dess särskilda erfarenheter och intressen. Vad nu den framstående antropologen Evans Pritchard har med detta att göra?

En bit av filmen ” I döda poeters sällskap ”

Vanligen ser vi ju oss som ett subjekt, en individ (obs. ordets betydelse) som skall inhämta beprövad kunskap för att lösa ett problem. Mot den synen gör filmens inledning revolt, men begår alltså enligt mig ett nytt misstag. Den utgår ensidigt från individens individuella behov och tolkning.

Skulle det finnas ett tredje alternativ som befriar oss från ett ensidigt subjektivt eller objektivt perspektiv på bildning? Ja, det självklara. Det vi har mitt framför näsan och som vi vanligen just därför inte ser.

När jag motvilligt utbildade mig till lärare för drygt 10 år sedan kom det nya betygsystemet. Många lärare och lärarstudenter tyckte det var flummigt, det angav inget bestämt som eleven skulle uppnå. Skälet är enkelt. Det finns inget bestämt, det finns inget bestämt överhuvudtaget. Det innebär emellertid inte att vi kastas in i total relativism. Det skall jag försöka visa så småningom och häri ligger vår profession.

Detta är urgamla sanningar. Jag kan gå till buddhismen som exempel. Enligt den präglas allt jag ser av det som präglat mig. Om jag tycker illa om något jag ser så är det egentligen mig själv jag tycker illa om eftersom det är min bild jag avskyr. När jag bedömer någon bedömer jag alltså enligt buddhismen min bild av någon, dvs. mig själv. Vi bedömer alltså oss själva. Dessutom befinner sig allt, inklusive jaget i ständig förändring och finns alltså inte som bestämt bestående objekt.

När har vi då uppnått målet med vår bildning, fortbildning, om det inte finns ett subjektivt eller objektivt perspektiv på bildning? När problemet upphör, inte när vi nått ett visst bestämt mål för det finns inte, utan när problemet upplöses och en upplösning är inte något. Sedan kan det dyka upp nya problem, men det är en annan sak.

Samma syn på bildning, att jag som subjekt skall inhämta beprövad kunskap för att lösa ett problem, dök upp bland den hög av äskanden och önskemål om fortbildning som jag och Lennart Malmström fick in i våras. En ämnesföreträdare, jag minns inte vem, skrev: ” Meningen är väl att vi skall lära oss mer om våra ämnen ” . Samma svar här, ja och nej. Det är inte det det gäller, samtidigt vill jag inte förneka värdet av det. Hur får jag ihop det här? Nu blir det självklara lite komplicerat just för att det är så självklart.

Först bara lite om hur vaksam man måste vara mot alla kunskapdefinitioner, bildningsdefinitioner, ja mot allt som kallas kunskap. Michel Foucault ansåg att skolans främsta uppgift har med selektion att göra, av människor ja, men främst av kunskap. Universiteten och skolorna har de facto och de jure monopol på kunskap. Vild kunskap är inte erkänd. Foucault menade alltså att samhällets maktstrukturer reproduceras i skolväsendet. Hur går det då med det kritiska tänkandet, humanismen, som betonas i läroplanen.

1800-tals filosofen John Dewey insisterar på att lärandet skall vara handlingsorienterat och utgå från verkliga, dvs. praktiska problem. (Jfr. Wittgensteins praxis)

Deweys demokratiska tänkande bygger på att demokrati inte främst är en styrelseform utan något som genomsyrar hela samhället och som utmärks av att individen och samhället är organiskt sammanlänkade. Dewey överger dock inte tanken på subjektet som något särskilt. (Jfr. Heidegger, men hos honom är inte individen självständigt existerande.)

Om Foucault har rätt innebär det att vi riskerar att delta i ett sär-skiljande av människor och av kunskaper. Riktiga legitimerade kunskaper och kunskaper som inte är på riktigt utan mer på lek. En sådan syn kan vara frestande på en skola med sådan bredd som vår. Dewey, Heidegger och Wittgenstein ser helt annorlunda på människor och bildning. Ett synsätt som ligger ytterligt nära det grekiska paideuo, på latin humanitas där målet var den frie medborgaren med kapacitet att delta i samhällslivet, det riktigt demokratiska samhällslivet.

Vad vill jag ha sagt med denna lilla utflykt? Inget bortom det jag sagt i detta sammanhang. Bildning vare sig det är fortbildning eller utbildning skulle alltså vara att både riva ut den definierade kunskapen och att läsa den. Både att vara realist och idealist. Både att hålla sig till det som är mitt framför näsan och att särskilja sig från det som är mitt framför näsan. Det är alltså objektiv och subjektiv bildning jag talar om, men hur går det ihop? Det gör det som sagt inte eftersom jag anser att det är ett misstag att tala om ett sär-skilt subjekt och ett sär-skilt objekt, även om man försöker beakta båda sidorna samtidigt.

Sanningen finns naturligtvis, men den är inte sär-skild. Vi vill nå sanningen om något, som om sanningen är något ting, sanningen som borde leda oss rätt om vi når den. Men genom att vi definierar målet, sanningen, dödar vi sanningen. Regler, styrdokument, kriterier som subjektet, individen skall anpassa sig till hindrar oss från att nå målet. Ju mer vi definierar desto längre bort från det självklara målet kommer vi. Målet visar sig endast i problemets upplösning

Jag går till en av mitt livs följeslagare för att bättre förklara vad jag menar, nämligen Dag Hammarskjöld. Han sysslade mycket med sanningen, bildning. Vi skall se en bit av filmen ” Mordet på sanningen ” där det i viss mån framkommer hur Hammarskjöld ser på bildning. För honom är det sanningen vi skall bilda oss i och det är absolut inte tal om något ting, det är en livsform, ett sätt att leva. Kanske kan filmen hjälpa mig att knyta ihop säcken kring bildning och bedömning av bildningen. Filmens titel avslöjar i viss mån vad det rör sig om. Filmtiteln identifierar ju Hammarskjölds person med sanningen, inte så att han skulle vara sanningen utan hans liv var sant i sökandet efter problemens lösning.

Filmen ” Mordet på sanningen ”

Eventuellt några vägmärken.

s. 88 Sanningen är så...

s. 101 Det stora sammanhanget...

De flesta inser nog att sanningen som vi skall bilda oss i inte finns som något objekt, som sär-skilda företeelser. Allt bestäms i relation till något annat som i sin tur bestäms i relation till annat. Detta är kärnan i relativismen även inom fysiken och matematiken. Ingen kommer förbi relativismen. I språket är det extra tydligt. Inga ord har sin referens i objekt, i ting (som naturligtvis är relativa) utan i relation till andra ord som har sin betydelse i relation till andra ord. Orden får alltså sin betydelse i satser som får sin betydelse i relation till andra satser. Alla ord och satser får sin betydelse i relation till handlingar inte till ting, orden är nära knutna till vår praxis, vår tradition. Hela vårt språk får alltså sin mening, betydelse i relation till vår livsform som Wittgenstein säger och livsformen utmärks av vad vi gör, vad vi verkligen gör. Praxis och tradition är alltså språkets fundament. Satser handlar alltså inte om något-ting, men är för den skull inte betydelselösa. De får sin betydelse i den praxis i vilken vi lever.

Vi talar alltså inte om ting, språket är en spegel av vår livsform. Detta gäller även den kunskap vi fortbildar oss i och de betygskriterier vi skall följa.

Ordens betydelser är självklara om de har en motsvarighet i den livsform vi fötts in i eller som vi under livet förts in i. T.ex. orden bord, god, röd … ..

Låt mig nu bli riktigt konkret innan jag går till det subjektiva perspektivet på kunskap. Vi skall se på en kursplan som drabbar de flesta av oss. Projektarbetet.

Ett stycke ur kursplanen. Projektarbetets syfte...

Oklart? Inte mer oklart än något annat av det vi säger och skriver dagligen. Vad betyder det? Just det jag nyss läst, inte något bortom det som vi behöver definiera ytterligare. Försöker vi definiera det ytterligare kommer vi bara längre och längre bort från det jag nyss läst.

Vidare:

Ytterligare ett stycke ur kursplanen. Eleven skall...

Ofta har vi upplevt detta så pass oklart att vi ansett oss behöva ytterligare preciseringar av vad som skall göras. T.ex. noggranna regler för rapporten som inte ens nämns i kursplanen.

Varför? Vi vill uppnå likvärdighet i bedömning, rättvisa etc. Men likvärdighet och rättvisa är inte uniformitet, obs. ordet formitet. Uniformitet är bristande profession, oförmåga att se det självklara trots att det finns mitt framför näsan.

Det språk som används i kursplanerna i skolan utgår från att vi har en gemensam referens i vår livsform som professionella lärare. Det språket sär-skiljer inte, definierar inte det som eleven skall uppnå, men pekar på det som finns i vår praxis och som vi alla är bekanta med eftersom vi gör det dagligen. Målet är inte något-ting, något från annat sär-skilt utan just något odefinierbart i vår praxis, tradition. Sanningen. På samma sätt som med ett hantverk. Hantverksskicklighet är odefinierbar. Det gäller även teoretiska hantverk. Fundamentet i Hammarskjölds liv är också odefinierbart, men finns i hans tradition och praxis.

Ytterligare ett exempel. Matematikämnets kursplan

Nu blir det värre. Om detta kan synas något så när självklart blir det värre med det subjektiva perspektivet på bildning då vi skall utgå från den enskilde och bedöma den enskildes bildning och kunskaper. Det jag hittills presenterat är i stort sett Ludwig Wittgensteins syn på bildning och språk. Nu blir det Martin Heideggers människosyn och även Martin Bubers, Dag Hammarskjölds m.fl. inklusive min egen.

Eleven, individen spelar ju en enastående roll i betygskriterierna och målen för kurserna. När vi lärare diskuterar bildning och fortbildning utgår vi likaså till en del från ett individuellt perspektiv. Vi föreställer oss vanligen eleven som ett sär-skilt subjekt och jag är en bedömare sär-skild från eleven.

Jaget blir här närmast något transcendent, dvs. något skilt från den övriga världen där allt bestäms i relation till annat i total relativism. Låt oss nu dra in individen i denna relativism, obs. det olyckliga begreppet in-divid. Vi skulle vara odelbara, atomära. Jag inleder direkt med ett påstående: Det finns inget jag som ett ting. Ordet jag har den betydelse det har i det sammanhang i vilket vi använder det. Gör som David Hume får ni se. Definiera ert jag så blir det rätt svårt. Svårigheten beror på att objektet som skall definieras inte finns som ett objekt, som ett sär-skilt objekt. Detta är väl en självklarhet. Jaget lever under samma relativism som allt annat i vår värld. Detta är varken realism eller idealism, det är det mest självklara. Allt får sin existens i relation till annat, inget är något i sig självt, inte heller jag. Hur går det då med eleven som skall bedömas eller mig som skall fortbildas?

Hur bedöms elevens kunskaper, kunskaperna som är en del av identiteten. Om det är så självklart att allt och alla i vår värld får sin existens och sina egenskaper i relation till allt annat och alla andra gäller det även den bedömde eleven och den bedömande läraren.

Inte så att vi påverkas av våra relationer till varandra, det är inte det jag menar, utan vi får tom. vår existens och identitet genom att stå i relation. Detta är det centrala i hela relativitetstanken som dominerat hela 1900-talet.

Jag är ingenting, ordet jag har som alla andra ord sin innebörd utifrån dess relation till andra ord och får alltså sin betydelse i vår praxis, i vårt handlande, hur vi lever, i vår livsform. Jag har ingen absolut mening utan får en mening i vår kultur, vår tradition och betydelsen kan alltså växla avsevärt.

Detta torde vara en självklarhet, men vi glömmer det lätt, särskilt när vi skall bedöma någon annan. Den andre är nämligen inget ting som skall bedömas sär-skilt från allt annat, sär-skild från oss som skall bedöma. Det vanligaste misstaget är det som Buddha varnar oss för och som leder till att vi bedömer oss själva när vi bedömer den andre.

Min bild av den andre är just min, min identitet bestämmer min bild av den andre. När jag bedömer den andre negativt bedömer jag i själva verket min bild av den andre, dvs. mig själv. Mina brister blir den andres identitet, den andres brister. Detta är inte projicering som psykologin svamlar om. Psykologins objekt är nämligen den enskilde som i mitt resonemang alltså inte finns som objekt eller subjekt. Denna filosofi har präglat hela 1900-talet inklusive skolan och dess styrdokument. Avståndstagandet från pluggskolan är ett uttryck för det. Även betygskriterierna genomsyras av denna tanke.

Samma buddhistiska tanke finns som ni vet även i kristendomen, medan psykologin fastnat i tanken att människan är ett studieobjekt.

- - -

Det är alltså inte nog med att kursplanens betydelse är just det självklara som står mitt framför näsan på oss och inte behöver någon ytterligare förklaringen. Det finns ingen mening bortom det som står där. SAMMA SAK ÄR DET MED ELEVEN OCH ELEVERNAS KUNSKAP. Även eleven och elevens kunskap existerar i ett sammanhang, liksom jag som bedömer. På något annat sätt finns inte jag och mina kunskaper eller eleven och elevens kunskaper.

Detta självklara påverkar även mitt behov av fortbildning. Vi skall akta oss för att tala om vad andra behöver för fortbildning även om det många gånger är frestande. Jag bedömer alltid mig själv.

Som jag sagt otaliga gånger vet den enskilde bäst själv vad som fattas, men kompetensbrister hos en själv framträder inte automatiskt, men även kompetensbrister är egentligen fullkomligt självklara.

Exempel. Blygsel. Jag är inte blyg egentligen, det bara verkar så!!!! Fel tänkt. Det är som det verkar, det är som det är, det finns ingen transcendent verklighet som ett jag bortom våra relativa sammanhang som hela vår värld är underkastad.

Så alltså även med kompetens.

Exempel. Det här var en misslyckad kurs eller det här var en misslyckad lektion trots att jag tyckte att jag gjorde vad man skall, eller ännu värre, trots att jag är en bra lärare.

Återigen tanken att jag egentligen är på något annat sätt än det som visar sig. Detta är FEL!!!!!!!!

Jag är egentligen just som jag just nu visar mig vara i detta sammanhang. Hur tror ni jag är. Jag är så här som ni ser mig vara. Ett jag bortom det ni ser finns inte. Jag är inte egentligen på ett sätt och visar mig på ett annat.

Detta är föreningen av realism och idealism. Något idealt jag finns inte, inte heller något bestämt jag särskilt från allt annat i denna verkliga värld i vilken vi lever. Jag är just som jag visar mig vara i detta sammanhang. TOTALT BEROENDE av er och allt annat.

Hur skall jag då kunna se mina kompetensbrister som skall leda till planering av min fortbildning vare sig jag är lärare eller elev.

KONTEMPLERA din identitet i det sammanhang i vilket du lever. Det kräver tid, vila, tystnad, koncentration och STILLHET. Allt som vi har så lite av.

Låt mig avsluta med en extrem form av sådan kontemplativ stillhet. För er kommer det att framstå som oerhört främmande. Inte så för mig, jag har levt så i flera år och det är en del av min tradition, min praxis än idag. Imitera inte den, men ge plats i era liv för något liknande det ni kommer att se för annars blir det svårt att se sina brister, behov av fortbildning, behov av att gå vidare.

Film: Die Grosse Stille

Vi skulle i alla fall ha tid med Die kleine Stille.

Skall jag sammanfatta allt nu.

Leta inte efter kursplaners betydelser bortom det som står. Definiera inte i all oändlighet. Det finns nämligen inget att ringa in bortom det som står i kursplanerna. Definitionsförsök leder bara till att det självklara fördunklas.

Leta inte efter elevens kunskaper bortom det som visar sig i det sammanhang i vilket ni möts.

Leta inte efter kompetens eller kompetensbrister för den delen bortom det sammanhang i vilket ni verkar.

Leta inte efter elevens riktiga identitet, ni har den mitt framför er.

Komplicera inte, se allt så självklart som det verkar vara. Det finns inget bortom det vi ser, vare sig vi vill det eller inte, men bli inte realist och börja tro att något är på ett bestämt sätt.

Om någon mot förmodan undrar hur en sådan här Wittgensteinsk-Heideggersk syn på språket, människan och världen går ihop med teologin, jag är ju egentligen teolog, allt annat jag ägnar mig åt tjänar enbart teologin, så titta på min hemsida. Där finns ett försök till förklaring.

Kursplanerna är inte flummiga, de betyder det de betyder i det sammanhang i vilket de används. Det sammanhanget är vårt. Skolan.

Här kan det vara på sin plats att ge mitt stöd till Ingegärd Lindarängs förslag att denna stora skola borde ha ett litet rum för stillhet, meditation, kontemplation.

TACK FÖR MIG.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

fredagen den 6 juli 2007

En Dalaresa

 

Vi kom nyligen hem från en resa till Dalarna med vår gamla VW-buss från 1975. Första anhalten var Riseberga kloster i Närke. Donerat av jarlen Birger Brosa bidrog det till andlig och materiell odling i Sverige under hundratals år. Som tack kvävdes klostret av Gustav Vasa efter Västerås recess 1527. Vi var de enda besökarna vid klostret.

 

Nästa anhalt på resan var Klenshyttan, en masugn från 1880-talet som togs ur drift efter ca 40 år. Idag är masugnen ett industriminne. Förutom några förätna tyskar var vi de enda besökarna.

 

Nästa anhalt var Luossa-stugan i Skattlösberg, under några fattiga år Dan Anderssons och hans föräldrars hem. Vi var de enda besökarna vid stugan och uppenbart börjar det bli ont om pengar att hålla stugan i skick.

 

Efter övernattning i Grangärde besökte vi Tanså hytta, återigen ett masugnsmuseum, men nu från 1820-talet. Här lades grunden till järnframställningen när industrialismen tog fart i Sverige. Här lades grunden till det välstånd som vi idag tar för givet. Vi var de enda besökarna.

 

Vi kom till Tällberg för att besöka Holen gammelgård, Gustav Ankarcronas hem, den svenska hemslöjdsrörelsens portalfigur. Vi fick ta en bakväg upp för den vanliga vägen var avstängd. Vid Holen var det en enastående utsikt över Siljan, men vi var de enda besökarna.

 

Varför var då vägen till Holen avstängd? Jo hela Tällberg var ockuperat av en jättelik klimatkonferens. Frågan är hur vi skall kunna fortsätta leva som vi gör, med en växande materiell välfärd, utan att förstöra jordklotet. De fattiga är glömda, nu gäller det vår välfärd.

 

Vi åt middag vi Rättviks kyrkstallar. Några tyskar passerade oss och hälsade. I övrigt var vi de enda besökarna.

 

Den sista anhalten i Dalarna var Ottilia Adelborgs minnesgård i Gagnef. Här finns allmogehus från 1500-talet. Behöver jag tillägga att vi var de enda besökarna?

 

Vi övernattade till sist på Sifferbo camping i Djurås. Pensionärer i husvagnar överallt. Bara vårt tält.

 

Många talar om ett förnyat historiaintresse hos folk. Vi såg inget av det, absolut inget av det. Varför?

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

torsdagen den 19 april 2007

Föreläsning på Platengymnasiet den 17 april 2007

 

Att finna sig själv och acceptera andra

 

Den romerske filosofen och kyrkofadern Augustinus sade att det största avguderi är själviskhet. Vi kan avguda mycket, men det mest frestande att avguda är oss själva. Vad Augustinus menar är nog att många är missnöjda med sitt utseende, men ytterst få med sitt förstånd. Vi är alla sysselsatta med vårt utseende, vi målar oss, färgar håret, byter kläder och några låter även operera sig för att få ett bättre utseende. Vårt eget förstånd däremot är vår högsta auktoritet, det är ofelbart och värd all vördnad.

Kärlek är raka motsatsen till själviskhet och avguderi, men vad är då kärlek? Erotik, känsla, passion, förälskelse eller rent av orgasm? Ja, det är ingen skillnad på denna slags kärlek och det jag kommer att tala om, men kärlek är mer än så.

Vad är då kärlek enligt mig? Att ge! Gränslöst! Allt!

Låt oss återvända till Augustinus: ”Vem har själv gjort något kärleksfullt” , dvs. något helt fyllt av kärlek utan någon själviskhet. Troligen ingen av oss.

Att ge, att ge allt kräver offer, offer av det egna livet, helt eller delvis. Offer leder till lidande, men på något sätt får du åter det du ger. För att ge kärlek krävs dessutom att du fått kärlek. Åtminstone påstår åtskilliga psykologer det, tex. Carl Rogers och Alice Miller. Här kan man hänvisa till en urgammal föreställning som möter i alla religioner och som kommer till uttryck i latinets ”do ut des”, jag ger för att du skall ge. Jag skall ge för att den andre skall kunna ge, inte nödvändigtvis till mig utan till vem som helst. Utan att ha fått kärlek kan man inte ge kärlek. Får jag kärlek fylls jag av kärlek och då vill jag ge den vidare även om det innebär offer och offer innebär alltid ett visst mått av lidande. Kärlek utan lidande är alltså en omöjlighet.

Mer om kärlek senare.

Vad har då detta med ”att finna sig själv” att göra? Självet? Jaget? Vad är det? Vem är jag? Vad är jag? Hur kan man finna sig själv? På vad sätt finns jag, existerar jag? Kort sagt: Vad betyder ordet ”Jag”.

Låt oss först titta på andra ords betydelse. Vi hamnar då i en total relativitet. Orden betyder inget särskilt, de betyder något i sitt sammanhang. Här kan jag uppmana er att bekanta er med den tyske filosofen Ludwig Wittgenstein. Orden har inga särskilda absoluta objekt som de refererar till. Det är uppenbart när det gäller ord som varm, stor, god, frihet, kärlek, men det gäller även ord som bord, penna, byxor. Inga ord går att ge en exakt definierad innebörd. Orden betyder något i sitt speciella sociala sammanhang. Samma sak gäller satser och hela texter. Allt får sin betydelse i den praxis vi just då utövar. Jämför gärna med nutida fysik där man har gett upp försöken att beskriva världen som den är utan enbart ägnar sig åt att presentera användbara modeller av världen.

Jag satt med några elever häromdagen utanför skolan och vi sade ”att det är gott att sitta i vårsolen”. Vad betyder ordet gott, kan vi definiera ordets innebörd. Knappast, men betydelsen är helt klar i det sociala sammanhang i vilket vi befann oss.

På samma sätt förhåller det sig med ord som själv, jag. Ordens betydelse ligger i utövandet, praktiken. De är inte transcendenta och har inte en särskild betydelse upphöjd över den situation i vilken orden yttras.

Ordet ”Jag” har alltså inget asolut objekt. ”Jag” existerar alltså inte som något självständigt i mitt huvud som tittar ut på er andra genom två små hål i kraniet. Der vi in i oss själva och söker vårt jag kommer vi att finna ett stort svart hål eftersom det inte finns något att finna. Du kan inte definiera ditt jag därför att det inte finns i den meningen som du tror att det finns. ”Jag” har ingen evig absolut betydelse utan betyder det jag säger och gör just nu. Jag är inte något annat än det jag just nu gör och säger. Det finns ingen själ som visar sig i vad jag säger.

Jagets existens utmärks alltså av att ”vara hos” som den tyske filosofen Martin Heidegger säger. Jag är alltid hos någon eller hos något och jagets existens är mötet med denne eller detta. Läs gärna Martin Bubers ”Jag och Du”. Jag måste alltså acceptera andra därför att de andra ger mig existens, men inte existens som vi vanligen uppfattar den, inte som något sär-skilt. Martin Heideggers lärjunge Jean-Paul Sartre tänker i delvis samma banor, men verkar sedan ha gått vilse.

Tar jag något från andra och samlar det hos mig har jag alltså ett falskt jag, fullt av begär och som man i västerlandet alltid kallat det, synd. Jag skall vara öppen för kärlekens gåva, ta emot kärleken för att ge den vidare. Do ut des.

Kom nu ihåg hur orden får sin betydelse. Ordet kärlek har heller inget objekt. Jag kan inte skriva här på tavlan vad ordet betyder. Kärleken går inte att definiera utan den skall rymmas i det jag säger och gör. Kärleken är en praxis som skall genomsyra våra liv, den skall praktiseras. Kärleken, eller Gud som kristna kallar den, skall rymmas i vad vi gör, men vi kan aldrig peka ut den som ett objekt. Livet är heller inget-ting. Livet levs och skall utmärkas av kärleken alltifrån erotik till självoffer.

Livet innebär alltså offer och lidande för det falska jaget och detta leder till kärleksfullhet.

Talar vi om oss som något sär-skilt, något transcendent så blir vi omänskliga. Mänskliga är vi här i denna värld. Det är i vår värld vi har vår existens. Här ryms kärleken. Kärleken skall alltså levas här i vardagen, den skall förkroppsligas, den skall inkarneras säger de kristna och de påstår dessutom att den blivit det fullt ut.

”Jag” saknar alltså identitet.

 

Låt mig avsluta med en dikt av Gösta Oswald:

 

detta är ögonblicket

jagets häpna möte med

sig självt i världen

 

ty kärleken är vår enda verklighet

livets enda spegel utan

gåshud och den

enda stig på vilken vi kan

smyga över varandras gränser

 

så skall du till sist

befria dig från jaget

och avlägga även denna mantel

sedan du återfunnit dig själv

och märkt gestalten gå jämt

upp i samtliga spegelbilder

 

utplåna bilderna

genom att överge speglarna

 

 

 

Tro alltså inte att ni är något. Ni blir till om ni kan ta emot kärlek för då kan ni ge kärlek. Människans existens utmärks av givandet, allt annat är omänskligt.

 

Per Linder

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

tisdagen den 27 mars 2007

En lektion med humanisttreor på Platengymnasiet

 

Den brittiske dominikanpatern Fergus Kerr anser att René Descartes (Cartesius) ”cogito ergo sum” (jag tänker alltså är jag) innebär en katastrof för den västerländska teologin, men även för den västerländska synen på människan. Descartes utgick från en extrem skepticism vilken ledde honom till vissheten om individens, jagets, existens. Subjektet blir utgångspunkten för allt och allt annat blir objekt för subjektet. Själen, individens medvetande, finns i kroppen och kommunicerar med världen därute genom kroppsorganen. Gud själv blir ett objekt för subjektet människan, en Gud som man alltså kan tro på eller inte. Därmed kan man tala om en transcendent människa. Människan blir en eremit i världen som vill tilldela sitt isolerade liv en mening. Vi skiljer psykiskt/andligt från det fysiska enligt en lång västerländsk tradition. Vi hamnar i samma situation även om vi identifierar medvetandet med hjärnan och dess aktiviteter. Även det är ett cartesianskt synsätt.

Detta cartesianska synsätt som utgår från ett självmedvetande anser Kerr vara ett brott mot medeltidens syn på människan och kunskap för enligt Cartesius blir kunskap naturligtvis något som självet inhämtat från världen därute utanför det iaktagande medvetandet. Detta synsätt har präglat teologin och filosofin in i vår tid. Sekulariseringen blir en direkt följd. Det enda du kan älska är det enda som du vet existerar, dig själv. Skulden är naturligtvis inte enbart Cartesius. Renässansen lyfter fram subjektet, 1600-talets vetenskap likaså. Det är ju subjektet som undersöker världen. ”Jag” får betydelsen självmedveten enhet. Vi tänker på oss själva som om vi tittar ut ur våra huvuden genom våra hål i huvudet och att något äger rum i våra huvuden. Det skulle alltså finnas något helt privat i våra huvuden. Vi flyttar in kunskap i våra huvuden. Jämför Locke som ansåg att vi kopierar yttervärlden i våra huvuden. ”Jag” blir alltså den yttersta auktoriteten, det blir ofelbart.

Wittgenstein anser att denna syn på jaget är felaktig. Ordet ”jag” måste få tillbaka sin enkla innebörd det har i vardagsspråket. Vi har inte tillgång till vårt medvetande som något och det andra utanför medvetandet som något annat.

Språkets essens är den sociala aktivitet som genererar mänskligt liv. Vi lär oss inte ord som namn på objekt utan orden är den sociala aktivitet som utmärker mänskligt liv. Vi har inga tankar före vi säger dem. Vi har inga mentala bilder i ett transcendent medvetande i oss utan ordens användning = deras betydelse. Medvetandet är inte skilt från våra aktiviteter och vår vanligaste aktivitet är språket. Orden, språket och aktiviteterna har ingen mening bortom aktiviteten, t.ex. i ett medvetande. Meningen är det självklara, själva aktiviteten menar Wittgenstein enligt Kerr. Det finns inget transcendent (jämför med Aristoteles realism). Vad talar vi då om, var har vårt tal för mening. Ingen bortom den sociala aktivitet vi deltar i som är utmärkande för mänskligt liv. Ordet ”jag” har den självklara betydelsen det har i vardagsspråket, det har ingen transcendent existens. Wittgensteins skrifter handlar alltså egentligen inte om det de behandlar utan om det de inte behandlar.

Återkommer till detta senare.

lördagen den 3 mars 2007

Abort debatteras ännu en gång. Argumenten är de samma, röstläget likaså. Den ende som verkar beröras till hela sitt väsens djup är Johan Hakelius som efter att ha mött argumentet att ”abort är en mänsklig rättighet” avslutar sin artikel:

”En mänsklig rättighet? Att döda ett barn?

Sådant skapar ett hål av fasa inom mig.

 

Några dagar senare får jag kritik av några kolleger för en oklar uppgift som jag givit mina elever. Vi skrattade mycket åt detta. Till slut var vi ändå inne i ett seriöst samtal om språket, språkets regler, grammatiken, som garant för klarhet, ja entydighet. Skolans uppgift är att förmedla dessa regler så att entydighet uppnås. Inte ens matematiken uppnår detta, än mindre det verbala språket. Livsformen lever i symbios med språket och tvärtom menar nog Wittgenstein. Vilken tilltro kan vi ha till språket?

 

Dagen efter visar en kollega en kort artikel i historisk tidskrift om en kvinnlig forskare som intresserat sig för varför kvinnor sattes i kloster under medeltiden. Medeltiden har alltid intresserat mig så jag läste. Tidigare trodde tydligen en del forskare att kvinnor sattes i kloster för att det var billigare än att gifta bort dem. Nu hade det klarlagts att det inte alls var billigare. Ingåvan var minst lika stor som hemgiften. Den nya hypotesen var att kvinnor sattes i kloster för att det gav sådan status och möjligheter för ätten att nå inflytande över de stora klosteregendomarna… Att kvinnor gick in i kloster av religiösa skäl har tydligen inte föresvävat någon. Nej, hur skulle det vara möjligt, alla, i alla tider och överallt, är väl som vi och tänker som vi. De måste ha samma bevekelsegrunder för sitt handlande som vi. Man kan jämföre med den uppburne Dick Harrisson som bygger hela sin förståelse av Birger Jarl på att medeltidsmänniskan drevs av makt i allt sitt handlande.

 

På hemvägen samma dag läste jag en artikel av Thomas Mautner som hette ”Heideggers tackoffer”. Han tar upp Heideggers Nachwort från 1943 och kritiserar Heidegger. Det pinsamma är bara att det han kritiserar är inte Heideggers ståndpunkt utan sin egen missuppfattning av Heideggers filosofi. Jag återkommer till artikeln och vad Martin Heidegger rimligen menade.

 

Samtliga fyra exempel vittnar om total aspektblindhet. Hur är den möjlig? Den aspekt som verkar svårast att öppna sig för är den kristna, den är avvisad utan att man vet vad den innebär, ja den kanske inte är avvisad, den är bara otänkbar. Otänkbar i ordets fulla bemärkelse.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

torsdagen den 15 februari 2007

En suicidal kultur

 

Häromdagen deltog jag i högmässan i birgittinklostret i Vadstena. Efter ett konditoribesök gick vi till Vadstena Klosterkyrka där högmässan just avslutats. Trots ett förskräckligt liv från en kvarstannande präst och några besökare gick vi runt i den vackra kyrkan. På ett ställe låg en ”förbönsbok” framme. De förböner som dominerade var från människor som bad om kraft att leva vidare, att de inte skulle behöva ta sina liv. På radio dagen därpå samtalar Martin Dyfverman med en flicka som dagligen kämpar för att komma bort från självmordstankar. Ibland får hon ta några minuter i taget för att komma vidare. Dagligen möter jag själv personer som står på randen till att ta sina liv på ena eller andra sättet. Samhället sätter in stora resurser för att hjälpa människor i sådana situationer. Ofta stannar hjälpen vid kemisk terapi, men många blir hjälpta av kognitiv beteendeterapi. På så vis håller många de destruktiva tankarna på avstånd och kan fortsätta fungera.

Andra går helt upp i sina yrken så att frågan till slut blir om identiteten till slut blir lika med yrket. Krisen kommer i för dessa människor när man inte orkar längre eller inte ”behövs” längre.

En person kom till en psykiater svårt deprimerad och frågade under samtalet vad doktorn tror om själen. Psykiatern svarade att det låg utanför hans verksamhetsområde.

Har vår identitet blivit våra beteenden? Har behaviorismen segrat till ett ohyggligt pris? Har vi förlorat möjligheten att tala och tänka om vår innersta identitet och meningen med våra liv? Har vi blivit språklösa så snart det gäller oss själva? Detta är något helt nytt i människans historia. Observera att historia betyder sökande.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

måndagen den 11 februari 2007

UTSLÄPPSRÄTTER

 

Larmen om en global klimatkatastrof tilltar. Lösningarna på problemen är de gamla vanliga. Skattehöjningar, att straffbelägga otillåten nedsmutsning och nu ytterligare ett genialt drag, att handla med rätter att släppa ut. Politik och ekonomi, inga andra uppslagsändar trots att vi haft liknande problem så länge. Låt mig återigen citera Thomas Merton från den 11 december 1962!:

 

”Den viktigaste plikten: att söka sammanhang, klarhet, medvetenhet, så långt det är möjligt. Inte bara sammanhang och klarhet på mänsklig nivå, utan sådan som föds ur tystnad, tomhet och nåd. Vilket alltid innebär att söka den rätta balansen mellan studier, arbete, meditation, ansvar för andra och avskildhet.

Jag är chockad av vad som stod i en blänkare om en ny bok av Rachel Carson som handlar om vad som händer med fåglarna genom det ohämmade användandet av gifter (som inte lyckas döda de insekter som de är avsedda att döda).

Någon säger: du bekymrar dig över fåglarna. Varför inte bekymra dig över människorna? Jag bekymrar mig över både fåglar och människor. Vi är i världen och är en del av den, och vi förgör allt eftersom vi förgör oss själva andligt, moraliskt, och på alla sätt. Allt är en del av samma sjukdom, allt hänger ihop.”

 

Orsaken till ödeläggelsen av vår planet är att vi förgör oss själva andligt och moraliskt enligt Merton. Räddningen ligger i tystnaden som vi skyr, i tomheten som vi fyller med all möjlig bråte och i nåd som många idag inte ens vet vad det betyder trots att den är gratis.

 

Återigen uppmanar jag: Läs Thomas Merton!!!!!!!!!!!

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

lördagen den 10 februari 2007

Historieskrivningens stagnation

På en lektion häromdagen gjorde jag ett generalangrepp på modern historieskrivning och dess oförmåga till förnyelse. Hur kan någon tro att ett historiskt skede kausalt och kronologiskt kan förklaras. Fysiken befinner sig i en revolution, men inte historia, psykologi och sociologi. De biter sig fast vid en föråldrad syn på vetenskaplighet från 1900-talets början. Historikerna fortsätter att beskriva vad som hände, varför det hände och vad det ledde till. Eftersom en del inser att människan är bortglömd försöker man psykologisera historien, d.v.s. psykologiskt förstå historiska personer och därmed förstå historien. Personerna förstås behavioristiskt helt i enlighet med 1900-talets psykologiska religion. Behaviorismen gör oss människor förutsägbara, men vi vet ju alla att ingen är förutsägbar. Ingen verkar söka en ny förståelse av vår historia, av vårt sökande som är ordets egentliga innebörd. Det krävs tydligen för mycket att se människan ur ett annorlunda perspektiv, hon som skapar historia.

Låt mig citera Thomas Merton:

”För den nya människan är allting nytt. Till och med det gamla förvandlas i den Helige Ande och är alltid nytt. Det finns inget att krampaktigt hålla kvar. Det finns inget i det förgångna i det förgångna att sätta sitt hopp till – det är ingenting.

Den nya människan är hon som finner verkligheten där den inte kan ses med jordiska ögon – där den ännu inte finns – där den blir till i samma ögonblick som hon ser den.

Den nya människan lever i en värld som ständigt skapas och förnyas. Hon lever i förnyelsens och skapandets rike. Hon lever i livet.

Den gamla människan lever utan ett leva. Hon lever i Döden och håller krampaktigt fast vid det som dött just därför att håller det kvar. Samtidigt är hon besatt av förändring som om hon slogs för att komma ur dödens bojor. Det är en förtvivlad kamp och den kan inte annat än bli ett substitut för livet.”

Läs Thomas Merton!

En sådan människosyn ställer historieförståelsen inför nya utmaningar. Att i grunden omvärdera människan från en kausal maskin till en skapande varelse gör historia till frälsningshistoria, till ett sökande efter verkligheten ”som blir till i samma ögonblick som hon ser den”.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder