Mina reflektioner

Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

fredagen den 29 december 2006

En längre artikel om kosmologi hittar du på sidan   "Per Linders forskningsarbeten"   . Den är ett försök att enkelt beskriva och kommentera den moderna fysikens strävan att förstå den värld vi lever i.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

fredagen den 29 december 2006

Många anser att alla religioner egentligen har samma budskap, men uttrycker det på olika sätt. Alla religioner skulle innehålla samma kärna, men anvisa olika vägar till målet.

Den kristna julen talar mot detta synsätt. Inkarnationen, att Gud blivit kött, sarx på grekiska, var oacceptabelt för de från orienten inspirerade gnostikerna. Än mer oacceptabelt var påskens lidande och köttets uppståndelse.

Jämför vi med orientens religioner så är målet i orienten frihet från denna världs lidande förorsakat av begäret. Befrielsen, moksha, att nå brahman, nirvana eller dao nås genom kvävandet av begäret. Vägen kan alltså innebära offer av ett falskt själv. I kristen tro är det vårt innersta jag, vår innersta identitet som skall offras och lida i denna värld som är verklig.

Johannesevangeliet säger: ”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud. Det var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till…”. Lite längre fram: ”Och ordet blev kött…”.

Tillvarons innersta princip, det som håller samman hela världen, här kallat logos, ordet, identifieras med Gud, Kristus, har blivit kött, dvs. ett barn och tar på sig lidandet, offret.

Gud blir som ett nyfött barn beroende av mänsklig kärlek. Inkarnationen och Kristi kärleksoffer är den kristna trons kärna. Allts innersta princip, logos, visar sig som barnet, får allt av modern Maria och ger allt på korset. Här får livet i den kristna tron sin mening, i beroendet och offret. Människan skall visa Kristus genom imitatio Kristi. Finns ingen som visar Kristus ser ingen honom. Han är beroende av och alla är beroende av att någon visar honom. Det är ett ohyggligt krav, möjligt enbart genom imitatio Kristi som är en gåva liksom allt annat i livet. Inget har vi att berömma oss av, inte ens att vi kan gå, tänka eller tala. Än mindre om vi ett ögonblick skulle kunna imitera Kristi beroende och offer.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

fredagen den 29 december 2006

Lite livsfilosofi

Det finns en värld som jag i viss mån har tillgång till genom att jag är en del av världen. Jag har denna tillgång till världen genom mina sinnen samt genom mitt inre som också är en del av världen. När filosofer talar om två källor till kunskap, nämligen sinnena och förnuftet, är det detta de talar om.

Förnuftet och mina sinnen säger med all tydlighet att allt i denna värld som jag i viss mån har tillgång till är relativt. Allt i världen definieras i relation till annat som i sin tur definieras i relation till annat. Någon fast punkt för kunskap eller moral finns inte i vår värld. Detta inkluderar min egen existens, mitt jag är inte något bestämt utan bestäms av olika relationer som oupphörligt förändras.

Dessa relationer och denna förändring verkar emellertid vara underkastad en ordning som grekerna kallade logos. Detta logos måste ha sin grund utanför den värld som jag genom mina sinnen och mitt förstånd har tillgång till. Allt här är beroende och detta beroende har sin grund utanför allt beroende. Detta oberoende är naturligtvis otänkbart, men med visshet kan vi slå fast det otänkbaras existens vars egenskap åtminstone är existens, men dessutom allts potentialitet.

Logos är alltså denna världs yttersta grund och ordning som allt här är underkastat. Vi är alltså inte fria som vi ofta inbillar oss utan underkastade en ordning som vanligen kallas naturens lagar, moral eller logik. Att vara människa innebär att underkasta sig sin mänsklighet, den mänskliga moralen, den ordning, logos, som allt är underkastat. Vad karakteriserar denna moral, denna ordning? Mitt svar är kärlekens givande och beroendet av kärlek som leder till livet för mig och allt. Var hittar jag en uppenbarelse av den totala givande och beroende kärleken. Nu är det tro, pistis på grekiska. Vem skall jag följa, vem skall jag försöka efterlikna? Kristus!

Vad skall jag vända mig bort från? Agnosticism, Ateism, Kollektivism, Liberalism, Synkretism, Radikal Individualism, Tron på viljans frihet, Marxism, Mysticism, Relativism.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

lördag den 16 december 2006

Gudstrons omfattning mäts ibland statistiskt. Frågor som ”tror du på Gud” ställs till ett slumpvis utvalt antal människor. I en sådan fråga ryms åtminstone två ord vars innebörd inte utan vidare kan tas för givna. Först tro. Vad är det att tro? På grekiska pistis som innebär att lita på, att följa, att ha som grund i sitt liv. Det andra ordet vars innebörd verkligen inte är självklar är Gud. Kan vi utgå från att den som har tro på Gud och den som inte har det menar samma sak med ordet. Vanligen är det så att man först efter långa och mödosamma samtal med en annan människa kan nå en samsyn om den yttersta grunden och orsaken till vår existens. Att idag förutsätta en gemensam uppfattning hos alla oavsett tro är helt befängt. Frågan om någon tror på Gud är alltså omöjlig.  
Jag nämnde häromdagen Wittgenstein, Thomas ab Aquino och Aristoteles samt modern kosmologi. Det kanske kan vara en god början om man vill söka sanningen om Guds existens. Vill man inte det skall man nog vända sig åt annat håll och förströ sig. Allt är nämligen en fråga om att vilja förstå, att vilja tro om man så vill som Augustinus menar.

Ett litet citat från Benediktus XVI:s tal i Regensburg kanske kan passa.  
”Detta leder oss till två avgörande principer. Den första är att det bara är det slags vishet som kommer från samspelet mellan matematik och empiriska observationer som kan anses vetenskapligt. Allt som utger sig för att vara vetenskap måste mätas med denna måttstock. Och därför försöker också de humanistiska vetenskaperna som historia, psykologi, sociologi och filosofi att underordna sig denna princip. En andra punkt som är viktig för vår reflektion är att en sådan metod utesluter frågan om Guds existens och betraktar den som ovetenskaplig eller förvetenskaplig. Därmed står vi emellertid inför en inskränkning av vetenskapens och förnuftets kompetensområde som behöver få en kritisk genomlysning”.

I historiaämnet innebär detta att allt blir kronologi och det empiriskt konstaterade i källorna. En oerhörd inskränkning i förnuftets försök att förstå människans historia och identitet som dessutom har helt andra drivkrafter.

Inte minst vår skolminister borde betänka allt detta.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

söndag den 10 december 2006

Man brukar tala om åtminstone två kosmiska horisonter inom modern fysik. Dels svarta hål, dels den horisont som beror på universums expansion. Bortom dessa horisonter ser vi inget, inget ljus når oss därifrån. Ändå når oss entropi från detta bortom de kosmiska horisonterna, från dessa dolda områden. Ett tänkt svävande ovanför ett svart hål kräver acceleration vilket är lika med acceleration var som helst i universum (som leder till att visst ljus aldrig når oss). Det finns alltså dolda områden i båda fallen. Effekterna av acceleration = tyngdkraft. Detta leder till att entropi skapas. Vi får alltså information från det vi inte kan se och alltså inte vet något om, om singulariteten i det svarta hålet och om det bortom den stora kosmiska horisonten. Gravitationen leder i sig till entropi.

Vi vet att det bortom horisonterna finns, men vi vet alltså inget om det. För idéhistorien är detta ingen ny tanke. Ludvig Wittgenstein var inne på samma tanke i såväl Tractatus Logico Philosophicus som Filosofiska Undersökningar. Bortom logiken finns något, det vet vi, men vi kan inte tänka eller tala om det. ”Varom man inte kan tala må man tiga”. Wittgenstein var inte först. Han måste ha varit påverkad av sin barndoms filosof Thomas ab Aquimo som tänker i samma banor i Summa Theologiae Prima Pars. Därmed finns grunden till tanken hos Aristoteles.

Kan vi inte, inte ens om vi är fysiker, komma med en enda ny tanke? Kan vi inte annat än tala om vårt eget tänkande, om oss själva. Studerar vi universum verkar det som om vi bara speglar oss själva.

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

fredag den 8 december 2006

På frågan om ett liv efter döden finns två svar:

  1. Efter döden följer inget i all evighet.
  2. Efter döden följer en evighet för mig som kan vara av olika slag, alltifrån ett paradis till ett helvete.

Hur förhåller sig människor till denna fråga?

  1. Det finns de som söker sanningen om detta av hela sitt hjärta.
  2. Det finns de som inte söker eftersom frågan inte oroar dem.

Hur kan någon låta bli att fundera på denna fråga? För att man litar på andra som kommit fram till svaret, t.ex. naturvetenskapsmän? För att frågan är ointressant? Kan frågan om döden är slutet eller följs av en evighet vara ointressant? Kan man lita på några vetenskapsmän i en sådan fråga? Måste man inte arbeta till det yttersta för att själv komma fram till ett svar som man kan ansvara för? Hur är likgiltigheten möjlig? Är vi fundamentalt olika människor? De som söker och de likgiltiga, de som inte kan slå sig till ro förrän de vet och de som nöjer sig med att förströ sig genom livet.

Läs Blaise Pascal!!!

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

 

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder