Du samtycker till denna webbplats användande av cookies då du navigerar mellan webbplatsens webbsidor och använder dess tjänster. Läs mer.

Denna webbplats ansvaras av Per Linder.

Intressanta studieområden | Forskning och studier | Möbelsnickeri | Filosofins och teologins historia

 

 

15 år som lärare, lektor och rektor

Innehåll

Inledning

Vad är bildning

Gymnasiets historia från 1905 till idag

Lärarhögskolan

Lärare

Platengymnasiet

Gymnasiereformer

Lärarnas arbetsuppgifter

Rektor

Skråväsendets återupprättande

Trots allt

Några sammanfattande synpunkter

Läxor

Var det bättre förr

Epilog

Aksel Sandemose

Inledning

Det är nu över ett år sedan jag slutade arbeta på Platengymnasiet i Motala där jag fullgjorde huvuddelen av min lärargärning. Jag var verksam där som lärare, lektor och till sist som rektor. Under några år var jag dessutom universitetslektor. Nu kan det vara på sin plats att dela med mig av de erfarenheter jag gjort under dessa år eftersom det ofta är svårt för att inte säga omöjligt att framföra alltför avvikande synpunkter när man är mitt uppe i ”verksamheten” eller som jag hellre säger, bildningsarbetet.

Det som framförallt bekymrade mig under dessa 15 år var bildningsarbetets tilltagande politisering och byråkratisering på lokal, regional och nationell nivå oavsett makthavarnas politiska färg. Politiseringen av våra liv är ju inget unikt för skolan, men det är främst om skolans politisering som dessa reflektioner handlar.

Innan jag delar med mig av mina egna personliga erfarenheter måste jag kort säga något om vad bildning är och varför jag anser det vara skolans viktigaste syfte. Dessutom vill jag kort erinra om gymnasiets historia under 1900-talet. Det är nämligen uteslutande om gymnasiet dessa reflektioner handlar. Om inledningen och de första avsnitten avskräcker så ber jag läsaren hålla ut. Snart kommer skildringen av dagens verklighet.

Vad är bildning?

Begreppet härrör från 1700-talet och den tyska nyhumanismen. Det gällde att odla en individs förmåga utan hänsyn till något särskilt levnadsmål. Oavsett hur samhället i framtiden kommer att se ut, och det vet ju ingen, skall en persons bildning vara av yttersta värde för att leva ett gott och värdigt liv. Vad ett värdigt människoliv faktiskt är ingår alltså också i bildningen.

Även naturvetenskapliga studier ansågs i nyhumanismen ha ett bildande värde och ett rent materiellt nyttovärde. På 1800-talet växte kritiken mot den nyhumanistiska synen som utdömdes som konservativ skolpolitik. Bildning blev för dessa kritiker ”kunskap om saker som var nyttiga”. Den egna tiden eller ideologin bestämde vad som var nyttigt och vetenskapligt. Därmed förlorade bildningsarbetet sin frihet, ty bildning och frihet är två sidor av samma sak.

Denna senare syn på bildning kom på 1900-talet att segra på såväl gymnasiet som universitet genom politiska beslut. Jag skulle kunna gå ännu längre tillbaka i bildningens historia, men för att förstå mina erfarenheter från slutet av 1900-talet till idag kan detta räcka.

Trots allt skulle jag vilja påstå att det inte behöver vara någon konflikt mellan det ”klassiska” bildningsidealet och kravet på att bildningen skall vara nyttig. Utbildning måste rymma:

1. Respekt för det historiskt givna som resultat av generationers strävan. Det vill säga respekt för Traditionen.

2. Respekt för individen och dennes frihet att forma livet efter sitt eget huvud.

3. Respekt för att alla måste ha lika rätt och lika möjligheter att i frihet forma sina liv. En slags socialradikalism alltså.

4. Den enskilde måste samtidigt i viss mån underordna de egna intressena under hela samhällets behov, ja hela världens behov.

Detta är i stort sett Dag Hammarskjölds syn på studier och tjänst.

Gymnasiets historia från 1905 till idag

1905 delades det fyraåriga gymnasiet i en reallinje och en latinlinje. Även reallinjen gav nu tillträde till universitetsstudier. Den stora skillnaden var att man på latinlinjen gav omfattande undervisning i de klassiska språken latin och grekiska. Kunskap i de klassiska språken, antika texter och om den antika kulturen som grund för att förstå vår egen kultur ansågs fortfarande mycket viktigt, men nyttan av naturvetenskap och matematik för högre bildning erkändes dessutom fullt ut.

Denna uppdelning av gymnasiet bestod ändå till 1953 då ”allmänna linjen” tillkom med en social och en språklig gren. Denna linje dränerade framförallt latinlinjen på elever. Samhällets sociala reformarbete var i full gång och de internationella kontakterna motiverade dessa båda grenar. Den sociala grenen skulle inom en snar framtid ta allt större plats, men med ett nytt namn. Samtidigt fanns separata handelsgymnasier och tekniska gymnasier.

1964 röstas en total omvandling av gymnasiet igenom i riksdagen. Fem gymnasielinjer skapas: Naturvetenskaplig, Humanistisk, Ekonomisk, Samhällsvetenskaplig samt Teknisk. Studentexamen avskaffades samtidigt. Den sista studentexamen genomförs 1968 med censorer, muntlig examen och avgörande skriftliga prov. Vid denna den sista studentexamen ”kuggades” dock ingen. Antalet elever som antogs till gymnasiet steg genom reformen till 30 %.

Dessutom infördes av gymnasial fackskola som skulle ge en allmän utbildning och en yrkesinriktad. Där fanns tre linjer: Social, Ekonomisk och Teknisk.

Redan 1971 var det dags för nästa stora reform. Gymnasiet, fackskolan och yrkesskolorna slogs samman och fick 22 linjer. Yrkeslinjerna var tvååriga och de teoretiska treåriga medan den tekniska blev fyraårig.

Under 1990-talet fram till idag kan reformtakten av såväl grund- som gymnasieskolan närmast karakteriseras som hysterisk. Motsvarande gäller även universiteten.

1994 kom nästa stora reform med en ny läroplan. Gymnasieskolan fick då 17 nationellas program. Alla treåriga och alla skulle ge behörighet till högskolestudier. Alla skulle läsa de så kallade kärnämnena. I samma veva överfördes huvudmannaskapet från staten till kommunerna.

Det finns en klar linje genom 1900-talets förändringar av gymnasiet. Den skola som 1905 enbart var tillgänglig för en privilegierad grupp ungdomar i samhället blev i takt med samhällets demokratisering tillgänglig för fler och fler. Med 1994 års reform var uppenbart tanken att alla skulle gå i gymnasiet och idag förespråkar många att gymnasiet skall bli obligatoriskt! Vi skulle alltså få en obligatorisk 13 årig skola då statsmakten bestämmer vad ungdomar skall ägna sig åt från 6 års ålder tills de blir 18 år. De som inte når målen i grundskolan får dessutom gå ett extra år samt gå i skolan på sommaren. Är detta möjligt?

I och med 1994 års gymnasiereform som i ett slag drastiskt minskade ungdomsarbetslösheten har jag kommit fram till den tid då jag själv blev lärare.

Lärarhögskolan

1995 började jag på lärarhögskolan. Det var inget lätt beslut med tanke på mina egna dåliga erfarenheter av min 12-åriga skolgång. Enbart de två första åren uppskattar jag idag.

Jag var Filosofie doktor då jag började på lärarhögskolan och skulle alltså läsa in pedagogiken på ett år. Lärarna var trevliga, kamraterna likaså, men undervisningen gav absolut ingenting bortsett från de 16 veckors praktik som ingick. Pedagogik som det talas så mycket om idag är enligt min mening inget ämnesområde. Har man någorlunda kommunikationsförmåga med andra människor och goda ämneskunskaper är undervisning inget problem. Inget kan ersätta ämneskunskaperna. Dagens lärarutbildning brister i mycket hög grad här. Lärare släpps ut i skolorna som har sämre ämneskunskaper än åtskilliga av deras elever. Det gäller samtliga ämnen på gymnasiet.

Jag råkade ha ämneskunskaper och två goda handledare i den nyttiga praktiken. De flesta lärare jag haft kontakt med talar i samma ordalag om sin egen lärarutbildning, utom möjligen unga nyutexaminerade lärare. Ämneskunskaper!

De som utformat lärarutbildningarna de senaste åren, och reformerna har varit många, verkar inte ha förstått värdet av ämneskunskaper. Det är ju politiker och skolbyråkrater som ligger bakom reformerna. Varför har de då inte förstått värdet av ämneskunskaper? Troligen för att de själva inte besitter några sådana i någon större utsträckning.

Lärare

Så var jag då lärare. Visserligen hade jag undervisat lite grand på universitet, men detta var något nytt. Jag undervisade två år på två gymnasier innan jag kom till Platengymnasiet i Motala. Trots att jag bara hade 16 veckors praktik under ett år såg jag inga problem med undervisning. Jag kunde de ämnen som jag undervisade i och ungdomarna var intresserade. Bland de kolleger jag mötte på dessa gymnasier fanns alla sorters människor som på alla andra arbetsplatser. En del lysande lärare, trevliga med gedigna kunskaper. Andra mer medelmåttiga som nog gjorde vad de skulle. Sedan fanns också de som egentligen inte borde vara lärare. De hade ofta personliga problem, problem med att umgås med andra och ofta direkt okunniga i sina ämnen. Ingen fortbildning i världen skulle kunna ändra på detta. Inga besök av rektor eller kolleger på lektioner skulle kunna göra situationen bättre. Inte heller något lärarlyft. Det enda som fanns att göra var att minimera skadan, det är en av rektorernas viktigaste uppgifter.

Platengymnasiet

Jag kände Platengymnasiet sedan tidigare. Jag hade besökt skolan och gjort ett enstaka lektionsbesök hos en lärare. Det var en lektion i årskurs tre och det var verkligen en lektion som stod på gränsen mellan gymnasiet och universitetet, just som det skall vara i årskurs tre på ett teoretiskt program. Hos samme lärare gjorde jag sedan 8 veckors praktik.

Nu var jag där och var lärare i religion, psykologi och filosofi. Första året har jag inte så många minnen från. Jag hade fullt upp med att lära känna skolan, men jag trivdes med elever, kolleger och skolledning. Det var en bra och seriös skola jag kommit till.

Året därpå var det dags för en gymnasiereform. Programmen skulle få olika inriktningar. Samhällsprogrammet skulle till exempel få en samhällsinriktning, en språkinriktning, en kulturinriktning och en ekonomiinriktning. Det var ju uppenbart att språk- och kulturinriktningen skulle fylla det tidigare humanistiska programmets plats och visst var dessa inriktningar i viss mån arvtagare till det gamla latingymnasiet.

Jag kom att få ansvar för kulturinriktningen och en kollega för språkinriktningen. Vi började samarbeta och med några andra kolleger skapade vi ett arbetslag och flyttade till ett gemensamt arbetsrum. Det var det bästa jag bidragit till på Platengymnasiet överhuvudtaget. En grupp entusiastiska lärare inom en rad olika ämnen som samarbetade omkring tre klasser elever som gjort mycket medvetna val och som efter tre år blev vad vi kallar humanister. De fick en identitet under sina tre år på Platengymnasiet.

Vi lärare hade ett oerhört utbyte av varandra trots att vi som sagt undervisade i olika ämnen. Vi gjorde otaliga kulturhistoriska resor inom och utom landet med våra elever. Förtroendet från skolledningen var stort även om jag förstod att många ansåg att vi hade blivit en sluten skola i den stora skolan som levde sitt eget liv och kanske ville gå ännu längre på den vägen.

Alla arbetslag hade konferenstid avsatt, men vårt arbetslag behövde inte den tiden eftersom våra problem löstes efter hand eftersom vi satt i samma rum. Personalkonferenser hade vi också och de var nog nödvändiga då eftersom den digitala kommunikationen inte var utbyggd. Idag är dessa personalkonferenser vanligen meningslösa tillställningar. Representanter från arbetslagen träffades dessutom regelbundet för att diskutera skolfrågor av alla slag och fungera som kommunikationskanal mellan arbetslagen och skolledningen. När jag så småningom blev rektor var denna konferens det första jag avskaffade, med tanke på att digital kommunikation ersatt mötena. Dessutom hade ämnesgrupperna konferenstid. Redan som relativ nykomling till Platengymnasiet såg jag problem med alla dessa konferenser. De tog tid och kraft och ledde sällan till något som kunde motivera den enorma tidsåtgången.

Under vårt arbetslags första tid mötte jag för första gången ett av alla gigantiska statliga fortbildningsprojekt. Det så kallade itis-projektet. Staten hade satsat 5 miljarder på projektet som syftade till ökad datoranvändning. Gick man kursen och blev godkänd fick man en egen bärbar dator! Jag var med i projektet en timma och insåg att detta var rena tramset. Så lär man sig ingenting. Jag och två kamrater lämnade projektet omedelbart. Vi stötte på en av rektorerna som förgäves försökte övertala oss att återvända till projektet. Svaret var ett bestämt nej. Ett sådant slöseri med pengar, tid och kraft. Det var något jag skulle få vänja mig vid framöver. Stora satsningar som tar tid, pengar och kraft från undervisningen, vanligen till ingen nytta.

På grund av personförändringar i skolledningen ombads jag att ta ansvar för lärarnas fortbildning. I detta uppdrag ingick att arrangera studiedagar, inte minst de så kallade länsstudiedagarna, att ansvara för fortbildningsbudgeten… Som framgått låg ämnesfortbildning mig varmt om hjärtat. En lärare måste få stöd i sin strävan efter fördjupade ämneskunskaper. Fem studiedagar och den lilla fortbildningsbudgeten gav inte stort utrymme för detta, men jag ville bidra med om än så lite. Inte ens det skulle bli lätt. Det viktigaste för mig var den så kallade subsidiaritetsprincipen. De som var berörda skulle om möjligt själva besluta i det som främst angick dem. De var bäst informerade om behov och möjligheter. Rektorer, tjänstemän och politiker vet mindre om lärarnas behov av fortbildning än lärarna själva. Så var min tanke.

Alltså fördelade jag fortbildningsbudgeten till ämnesgrupperna så att de själva fick besluta om de fortbildningar de ville genomföra. De skulle sedan informera mig om vad de tänkte genomföra och vad de genomfört. Ibland delade de sig dessutom med sig till hela kollegiet efter fortbildningen, inte bara till ämnesgruppen.

Med studiedagarna blev det svårare. Den så kallade länsstudiedagen innehöll en rad programpunkter som en länsgrupp med representanter från länets kommunala gymnasier fastställde. Till en början var det rektorer, men så småningom blev det övervägande lärare i gruppen. Lärarna ute på skolorna ville ha ämnesfortbildning och länsstudiedagen hade skapats för att kunna ge kvalificerad ämnesfortbildning. De flesta i länsstudiedagsgruppen ville något annat. Gruppen sammanträdde gång på gång för att komma fram till årets program. Sammanträdena var för mig nästan outhärdliga. Det var näst intill omöjligt att hävda ämnesfortbildning. Till sist gav jag upp och uteblev så ofta jag kunde från dessa märkliga möten. Det skulle emellertid bli fler möten för min del i alla möjliga sammanhang. De flesta lika meningslösa som länsstudiedagsgruppens möten. Var det mig det var fel på eller låg felet någon annanstans?

 

Gymnasiereformer

Som jag nämnt tidigare hade jag en liten del i genomförandet av inriktningsgymnaiset på Platengymnasiet. Så vitt jag kunde bedöma fanns det egentligen inget behov av den reformen. De teoretiska program som fanns fungerade bra. Inriktningsgymnasiereformen var dock bara en krusning på ytan jämfört med de reformer som väntade på 2000-talets första tio år av vilka bara en blev genomförd!

Först kom ”Åtta vägar till kunskap”. En parlamentarisk utredning hade presenterat ett förslag till gymnasium med bara åtta ”ingångar”, men många ”utgångar”! Eftersom jag var ansvarig för lärarnas fortbildning fick jag ett relativt stort ansvar för att förbereda lärarna på detta ”vansinne” som innebar ett totalt brott mot det traditionella gymnasiet. Det var inte en reform, det var en revolution man hade i sikte. Jag satte mig verkligen in i det hela och började arbetet med att presentera detaljer för lärarna som i de flesta fall såg alldeles uppgivna ut. Till sist insåg även den socialdemokratiska regeringen att detta inte kunde genomföras så de lade ned projektet och gav istället skolverket i uppdrag att arbeta fram en mindre reform av gymnasiet, den så kallade GY07-reformen. Varför?

”Åtta vägar till kunskap” var alltså ett enda slöseri som ytterst drabbade undervisningen på grund av den kraft, tid och pengar den tagit i anspråk från lärarna och skolledningen som annars kunde lagts på undervisningen. Det gymnasium vi hade fungerade. Varför denna reformiver. Fanns det folk i byråkratin som annars var sysslolösa? Var politikerna sysslolösa? I skolan var vi inte sysslolösa.

Så kom GY-07. Återigen åkte jag på möten, läste nya kursplaner, timplaner och betygskriterier. Förberedde lärarna och förberedde en tydlig information till dem som skulle välja till det nya gymnasiet. Allt var klart till ”Gymnasiemässan” i Motala 2006. Gymnasiemässan skall jag ta upp senare. 2006 var det riksdagsval och det blev regeringsskifte. Regeringen beslöt snart att inte genomföra GY07. Vi fick reda på det samma dag som gymnasiemässan. Återigen! Tid, kraft och pengar till en reform som inte blev av och inte behövdes.

Jag förstod dock att detta bara var början på något ännu värre. Mycket riktigt, den nya regeringen tänkte reformera grundskolan, gymnasiet, skollagen, lärarutbildningen och betygsystemet. Det jag kunde bedöma, gymnasiet och betygsystemet, var inte i behov av någon reform. Vad gymnasiet behövde var arbetsro, inget annat. Det fanns inget som hindrade oss lärare från att ge eleverna en god utbildning i det gymnasium vi hade, bara vi helt och fullt någon gång fick ägna oss åt undervisning. Nu följde istället fem år med arbetet att förbereda GY11. Blev något radikalt bättre? Tveksamt!

Lärarnas arbetsuppgifter

Dessa gymnasiereformer var bara en liten del av allt det som tvingade lärarna att ägna mindre och mindre tid åt undervisning och egen ämnesfortbildning. Låt mig ta några exempel.

Vi hade som sagt fem studiedagar per år. Efter länsstudiedagen återstod fyra. Under min tid på Platengymnasiet ökade trycket att vi skulle informera/utbilda lärarna om allt möjligt annat, andra arbetsuppgifter, än det som rörde ämnena och undervisning i ämnen. Det kunde gälla alla dessa genomförda och icke-genomförda gymnasiereformer, kurativa uppgifter som mer och mer lades på lärarna, information om droger bland ungdomar, så kallade hälsodagar då lärarna skulle fås att motionera mer… Jag gav till sist upp mitt motstånd mot alla påhitt trots att jag så småningom hade fullt ansvar för studiedagarna.

Varför hade jag sådan motvilja mot att lärarna skulle påläggas elevvårdande arbetsuppgifter? Därför att det de verkligen var utbildade för och oftast bra på var det bästa sätt de kunde bidra med för att ge eleverna ett gott liv. Kunde de få eleverna intresserade av och kunniga i sina ämnen så var det det bästa sättet på vilket de kunde få ungdomarna att under skoltiden och senare i livet fylla sitt liv med ett meningsfullt innehåll.

Administration: Genom digitaliseringen av vårt samhälle ökade benägenheten att låta arbetstagarna själva, i skolan lärarna, utföra de arbetsuppgifter som tidigare assistenter utfört. Dessutom tilltog skolverkets och skolinspektionens krav på dokumentation som till exempel inrapportering av resultat på nationella prov och upprättande av utvecklingsplaner. Utvecklingssamtal infördes, ett per termin med föräldrar, mentor och elev. Ungdomarna anses vuxna i många hänseenden, inte minst i sexuellt hänseende, men att ta ansvar för sin egen utbildning och framtid anses de inte mogna för.

Dessutom infördes en rad olika konferenser. Arbetslagsmöten, ämnesgruppsmöten, möte med representanter för alla arbetslag, marknadsföringsgrupp, personalkonferens, arbetsplatsträffar. Kommunen krävde dessutom medarbetarsamtal rektor – lärare, lönesamtal, utvärdering av rektors arbete som skulle presenteras för medarbetarna osv. osv. Allt detta tar tid och kraft från vad? Naturligtvis från undervisningen!

Kort sagt. Det sitter folk på nationell, regional och lokal nivå och hittar på än det ena än det andra, men inte ser konsekvenserna på kärnverksamheten. De som protesterar och försummar alla dessa påhitt förlorar i lön trots att de värderar sin egentliga syssla högst av allt, undervisningen.

Ändå har jag inte nämnt alla de projekt som ålagts lärarna och rektorerna. Exempel är antirökprojekt, antidrogprojekt, Pim (som skall främja digitala hjälpmedel i undervisningen), En skola för alla, Vilja Våga Vinn… , men det finns långt fler. Jag återkommer till dem, inte minst de som drabbat rektorerna.

 

Rektor

2008 blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att bli rektor 50% och lektor 50%. Jag hade ju redan skolledande uppdrag så jag sade ja, obetänksamt kanske, men det var ju tidsbegränsat till ett år. Nu fick jag plötsligt full inblick i skolledning och skolförvaltning. Fick jag samtidigt möjlighet att värna det jag skattade högst, undervisningen? Kanske i viss mån, men inte i den utsträckning jag hoppats.

Min första prövning gällde elever som med föräldrars starka stöd ville gå i en viss klass med elever de kände. Jag var omedgörlig. Gymnasiet är något nytt, nu börjar vuxenlivet och ni får glädjen att lära känna nya människor. Det är väl bra? En del föräldrar och elever skrek, grät och hotade, men svaret var nej. Några lämnade skolan och mina medrektorer blev oroliga, men eleverna kom tillbaka efter några resor och dagar på skolor i Linköping. Eleverna och föräldrarna kom och tog mig i hand för att tacka mig för att jag stod fast. Tröttande var denna inledning på rektorskapet, men det stärkte mig. Vi kan inte bara falla undan för önskningar och hot. Fostran är också en av skolans uppgifter och nödvändig för studiedisciplin. Under min tid som rektor såg jag dock hur benägenheten att klaga bara ökade och staten skapade till och med en skolinspektion vilket säkert ökade lusten att klaga än mer och i värsta fall ökade skolledningars undfallenhet. Mig påverkade det inte om folk gick till enhetschef, förvaltningschef, bildningsnämndens ordförande eller skolinspektionen. Det enda som kunde hända var ju att de sparkade ut mig och jag var tillräckligt gammal för att klara det. Det var jag som var rektor och ansvaret var mitt enligt skollagen, inte några kommunala tjänstemäns.

Klagomål mot lärarna var ett stående tema för mig som rektor, liksom klagomål mot mina rektorsbeslut. Såväl elever som föräldrar klagade på lärares undervisning, examination och inte minst betyg. Mot ett fåtal lärare var klagomålen omfattande. Klagomålen var emellertid aldrig entydiga och samfällda. Det var vanligen en mindre grupp i klassen som drev hårda och aggressiva klagomål. Ytterst krävdes att läraren skulle avskedas vilket ju inte var möjligt med det anställningsskydd som arbetstagare åtnjuter i Sverige. Det vägrade många att förstå utan klagade bara än mer. Gjorde jag en anonym enkät i en klass eller talade med enskilda elever och lärarkolleger visade det sig att alla definitivt inte var missnöjda. I dessa klagomål hände det ofta att lärarkolleger hade en stor roll. Istället för att söka bilägga samarbetssvårigheter mellan klass och lärare fanns det lärare som eldade på missnöjet mot kollegan! Det tar tid att upptäcka sådana fenomen för en rektor och ibland kan det vara för sent. Att hitta källan till klagostormarna innebär ofta att man hittar den där man minst anade den.

Detta ökande missnöje och klagande är naturligtvis inte något unikt för skolan, det är ett samhällsfenomen som väller in i skolans värld. Jag vill till och med gå så långt som att påstå att de flesta av de problem jag brottades med som lärare, lektor och rektor inte hade med skolan att göra utan var och är gigantiska samhällsproblem som promenerat in i skolan. Tyvärr inbillar sig tjänstemän och politiker att skolan skall lösa problemen genom att göra annat än det skolan är till för, det vill säga bilda ungdomarna så att de blir väl förberedda för livet och eventuellt för vidare studier.

Konferenser: Om jag som lärare tyckt att det var väl många och onödiga konferenser så var det inget mot vad som väntade mig som rektor. Skolledningskonferenser, Personalkonferenser, Gymnasie/vuxenutbildningskonferenser och chefskonferenser. Vissa veckor var merparten av arbetstiden konferenser. Dessutom tillkom medarbetarsamtal, elevvårdskonferenser, konferens med elevvårdspersonal, konferens med vaktmästarna, konferens med programrepresentanter, konferens med fackliga representanter, möte med elevråd, möte med elevskyddsombud. Blev det tid för något annat? Knappast! Ändå har jag säkert inte kommit ihåg alla konferenser. Dessutom kallades vi rektorer regelbundet till olika utbildningar som hölls av olika kommunala tjänstemän. Så här är det i hela det genombyråkratiserade Sverige och ingen gör något åt det utan de flesta springer bara runt runt i konferensekorrhjulet tills de snubblar.

Skråväsendets återupprättande

Lärarnas riksförbund hade i åratal propagerat för att lärare borde legitimeras av statsmaken på liknande sätt som till exempel sjukvårdspersonal. Till slut fick man tyvärr med sig utbildningsministern. För att bli legitimerad krävdes lärarhögskola med påföljande examen och man kunde bara bli legitimerad i ämnen i vilka man var formellt behörig. Formell behörighet blev viktigare än reell kompetens. Alla som genomgått lärarutbildningen vet hur lite den ger. Det finns andra sätt att skaffa sig kunskap och pedagogik lärde åtminstone inte min lärarhögskola ut. Den reformerade lärarutbildningen skall få ordning på detta. Tro det den som vill.

Lärarna fick i alla fall lite extra att göra för att skaffa sig legitimation och skolverket fick en uppgift som de knappast gick i land med. En del lärare fick behörigheter som de inte visste att de hade. Återigen ett byråkratiskt politiskt hugskott som inte kommer att göra undervisningen bättre, men säkert än mer likriktad eftersom vi nu fått ett nytt skrå i vilket ingen slipper in utan att gått den enda vägen.

Trots allt

Trots allt det jag nämnt här om allt som krävt tid och kraft, ja även pengar, av lärarna och rektorerna har undervisningen på Platengymnasiet under de år jag var där i de allra flesta fall hållit en mycket hög kvalitet. Hur har det varit möjligt med tanke på den makalösa byråkratiseringen skolan utsatts för och de samhällsproblem som promenerat in i skolan? Till stor del genom passivt motstånd från lärarna och åtminstone även av mig som rektor. Tjänstefel? Knappast. Vi gjorde det vi skulle. Gav vårt yttersta för att eleverna skulle få en mycket god utbildning. Det är väl det det gäller. Politiker och byråkrater på nationell, regional och lokal nivå fick säkert intrycket att de själva bidrog till en väl fungerande skola. Den väl fungerande skolan ägde rum i klassrummen, i mötet mellan lärare och elever, ljusår från möteshysterin, alla projekt och reformer.

2008 blev jag deltidsrektor och 2010 heltidsrektor. Min tid som lärare var slut. Skolledningen minskade till två rektorer mot att tidigare varit hur många som helst, jag tror sex. Elevantalet hade minskat, men det blev ökad effektivitet. När jag med försämrad hälsa såg att mitt liv var fyllt enbart av administration och kamp för att få budgeten att gå ihop kunde jag inte med gott samvete fortsätta. Då det jag inbillade mig att jag var bra på, bidra till skolans bildningsarbete, överhuvudtaget inte fanns med längre och att jag fick svårare och svårare att hålla byråkratiseringen borta från lärarna fick mig att ge upp och sluta julen 2012.

Några sammanfattande synpunkter

Förstelärarreformen: En egentligen obegriplig reform. Vilken gymnasieskola har inte haft ämnesföreträdare som vanligen men inte alltid fått lönepåslag för den uppgiften och tid i sin tjänst för detta extraarbete? Vad skall då en förstelärare göra? Är han efterträdare till de ämnesansvariga eller vad är skillnaden? Enligt utbildningsminister Jan Björklund är det inte sagt att försteläraren skall ha särskilda arbetsuppgifter utan det är ett lönepåslag för ”duktiga lärare” som alltså höjer statusen på läraryrket och ger ”karriärmöjligheter”. Som sagt är reformen obegriplig och bara ett av många hugskott på nationell nivå.

Betygssystem: Politiker, skolbyråkrater, elever och föräldrar har alltid haft synpunkter på betygssystem och betygssättning. Under 1900-talet och 2000-talet har vi haft följande system.

Bokstavsbetyg A,a,Ab,Ba,B,Bc,C. A står för berömlig och Bc för underkänd.

Sifferbetyg 5-1 där 5 var högsta betyg. 1 var lägst men betydde inte underkänd. Betygen var relativa enligt en normalkurva och inte utan starka motiv kunde en lärare avvika från den.

Målrelaterade betyg MVG,VG,G,IG. Alla skulle nå målen!! Under detta betygssystems tid gick i princip alla i en årskull till gymnasiet. Alla skulle alltså nå G. Demokratiseringen har gått för långt. Att alla nådde G blev naturligtvis inte fallet.

Reform av reformen. Nya bokstavsbetyg A,B,C,D,E,F där A är högst och F är underkänd. A,C och E är definierade betygsteg. B och D är mellansteg.

Vad har vunnits med alla dessa betygssystem? Så vitt jag ser inget. Vad var felet med de gamla bokstavsbetygen? Var det systemet inte tillräckligt demokratiskt? Sedan kan man fråga sig om betyg överhuvudtaget behövs, men det är en annan sak. Reformerna har bara kostat tid, kraft och pengar och problem med jämförandet av olika betyg.

Chefer: Rektor är ytterst ansvarig för en skola, men det är bara i lagtexten. I verkligheten ser det helt annorlunda ut. Under min tid som rektor upplevde jag mig mer och mer som en skolsekreterare som hade att verkställa andra chefers och tjänstemäns beslut. Låt mig ta några exempel.

1. Vad vår skola behövde var i stor utsträckning inte rektors sak att fundera över. Det fanns otaliga tjänstemän och politiker som gjorde det jobbet som sedan rektor förväntades verkställa. Exempel är sådant jag nämnt; Pim-projektet, antidrogprojekt, antirökprojekt, en skola för alla projektet, generationsväxlingsprojektet, itisprojektet, riktlinjer för lärarnas lönesättning som fack och andra chefer förhandlat fram som främst premierade sådant som inte hörde till undervisningen, lärarlyftsprojekt. Att inte förglömma, Vilja, Våga Vinn-projektet som lanserades av en kommunchef som snabbt försvann!!

2. Säkerheten på skolan borde vara rektors yttersta ansvar trodde jag. Vi drabbades av en rad brandtillbud under min tid som rektor. Någon/några tände eld i toaletter och korridorer. Vi rektorer hade goda skäl att misstänka några få, kanske bara en, men saknade bevis. Vi ville för allas säkerhet sätta upp övervakningskameror på några väl valda platser som bara skulle granskas vid tillbud som hotade elevernas och personalens säkerhet. Kommunens säkerhetsansvariga kom på besök och skällde ut oss rektorer efter noter. Till sist bestämde politikerna att några övervakningskameror fick vi inte sätta upp. Vi vidtog naturligtvis andra åtgärder med hjälp av polis och räddningstjänst, men den skyldige kunde vi inte ringa in med säkerhet, bara med en enorm sannolikhet. Plötsligt upphörde bränderna. Motala Tidnings ledarskribent visste då att övervakningssystem inte är något vi behöver på våra skolor, andra åtgärder har ju visat sig få effekt. Jag visste däremot att bränderna upphört på grund av att den misstänkte lämnat skolan. När vederbörande kom tillbaka brann det igen. När eleven återigen lämnade skolan upphörde de. Vi fick aldrig de bevis vi behövde för att hjälpa eleven bort från pyromanin.

3. Lönesättning var som sagt bara i begränsad omfattning rektors sak även om vi fick ta emot missnöjet. Kommunala chefer och lärarfacken hade kommit överens om egendomliga stelbenta kriterier och regler för lönesättning av nyanställda och de som redan var lärare på skolan. Återigen var det de som inte var insatta i bildningsverksamheten som bestämde kriterier för vad en bra lärare är.

4. Mina chefer. Trots att det alltså var jag som var ytterst ansvarig för skolans verksamhet så fanns en hel rad chefer som direkt ingrep i mitt ansvarsområde. Det var Verksamhetschefen, Förvaltningschefen, Administrativa chefen, Personalchefen, Kommunchefen, Bildningsnämnden med dess ordförande, Chefen för elevvårdspersonalen, Chefen för studie och yrkesvägledarna, Kulturchefen, Stabschefen! Jag har säkert glömt några ytterligare. Alla hade inte bara synpunkter på utan även krav på hur jag som rektor skulle agera i olika frågor. I något fall hade till och med verksamhetschefen och förvaltningschefen synpunkter på hur en lärare skött undervisning och betygssätning. Betyget var korrekt, men föräldrarna hotade. Läraren hade handlat helt korrekt och jag lät mig inte skrämmas utan hänvisade till skollagen som gäller beskedliga elever och de som har föräldrar som klagar högljutt. En kollega på Carlsunds utbildningscenter utropade vid ett av våra otaliga möten; ”Vi behöver inte fler chefer, vi behöver folk i skolans verksamhet”.

5. Chefstillsättning. Genom att jag själv blev rektor fick jag inblick i hur en chefstillsättning går till. Ansökningar och gallring av sökande var en sak som jag inte hade inblick i. Sedan kom ett flertal intervjuer med mängder av folk inblandade och så test. När jag beskrev testen för mina lärarkolleger sade de att om du lyckats bra på dem är du olämplig att leda skolans bildningsarbete. Jag blev nog rektor trots att jag misslyckats med de märkliga testen. Intervjuerna då med så många deltagare? Ja det kanske måste vara så. Mängden gör att ingen kan anklagas för en felanställning, ansvaret blir ju spritt på så många. På samma sätt gjorde vi vid läraranställningar, men konstigt är det. Konferenser har väl ofta samma syfte. Frågorna är ofta avklarade i förväg, men man vill sprida ansvaret, förankra beslutet som det heter så ingen kan anklagas om det blir helt fel.

6. Korruption. Sverige anses vara ett av världens minst korrumperade länder. Ja, direkta mutor är kanske inte så jättevanligt även om det förekommer, mer än vad vi vanligen tror. Den vanligaste formen av korruption är istället nepotism på alla nivåer i såväl offentlig som privat verksamhet. Det gäller bara att observera vilka konstellationer som finns i ett samhälle eller på en arbetsplats/myndighet så ser man hur ”de egna” tillsätts på olika poster och förväntas naturligtvis vara lojala mot ”de egna” som givet dem tjänsten. En del får nog och lämnar. Här behöver jag inte peka ut någon. Vem som helst kan se det nationellt, regionalt och lokalt i alla verksamheter. Problemet är att det hindrar nytänkande och bevarandet av värden som inte omfattas av ”de egna”. Det går vanligen inte till så att man går förbi mer kompetenta sökande utan man utformar beskrivningen av tjänsten/arbetsuppgifterna så det skall passa den man vill ha på posten och vederbörande blir vanligen då den mest lämpade. Tillsättningen blir då fullkomligt oantastbar.

7. Satsningar. Vad skall då en kommun satsa på? Skolan, omsorgen av äldre och barn, arbetslösa, invandrare, simhall, bandyhall, sociala förbättringar, vägar, räddningstjänst…? Oupphörligt fick jag höra att dessa satsningar på olika områden inte står i motsats till andra områdens behov. Fel! En multihall, en ny simhall eller ännu värre en bandyhall för att kunna spela i högsta serien tär på kommunens kärnverksamhet, det visar åtskilliga fall runt om i Sverige. Fritidsverksamhet och bildningsverksamhet är två vitt skilda saker och borde hållas isär. Som rektor satt jag av ekonomiska skäl och skar bort än det ena än det andra i olika ämnen. Klasserna måste vara fyllda till bristningsgränsen för att få ekonomin att gå ihop. Klassrummen vid ombyggnaden av Platengymnasiet planerades för 25 elever och så en rad grupprum för att undervisa mindre elevgrupper av särskilda skäl. Istället blev det 32 elever i rum för 25. Så fort elevtalet minskade så skulle ”lediga” ytor fyllas av andra verksamheter. Samtidigt kunde lärarna knappt hitta lediga utrymmen för elevsamtal, examination av enskilda elever, föräldrasamtal, utvecklingssamtal. Kommunens ekonomi krävde dessa besparingar enligt mina chefer. Till annat fanns det pengar inom samma förvaltning. Föräldrars frågor om detta slutade jag så småningom att försöka besvara, jag bara höll med om att kommunen ansåg annat viktigare än gymnasieelevernas utbildning.

Utvecklingsplaner: Kravet att upprätta utvecklingsplaner för elever med studiesvårigheter i flera eller ett ämne har krävt enorma resurser av lärare och rektorer som kunde använts till att hjälpa eleven. Lärare gör i de allra flesta fall allt som står i deras makt för att hjälpa alla elever så att de når målen i kursen och kan få godkänt. Nu har byråkraterna av ren misstro eller okunnighet, vad vet jag, tvingat lärarna att beskriva vad som skall göras och vad som gjorts för att nå målen och om målen nåtts. Så har ytterligare en del av lärarens och rektors tid blivit framför datorn istället för framför eleven!

Gymnasiemässan: I och med att vi har fritt skolval i Sverige så har marknadsföring blivit viktigt för alla skolor. I Motala anordnades under min tid årligen en gymnasiemässa dit alla skolor inbjöds för att presentera sig för Motalas nior som skulle välja. Det kan synas märkligt att en kommun arrangerar en mässa och bjuder in konkurrenter till egna lokaler när kommunen samtidigt har som målsättning att Motalas ungdomar skall gå i Motalas kommunala skolor, men så var det. I många år hölls mässan på Carlsunds utbildningscenter och Platengymnasiet fick en plats längst bort i en trång korridor. Vi protesterade mot att Linköpingsskolor och friskolor fick framträdande platser, men fick inget gensvar. När jag blev rektor flyttades mässan till andra lokaler i det tomma Luxorhuset. Nu tog vi för oss och tog plats vid entrén med stora skyltar under vilka elever presenterade våra program och skolan. Nu började vi vinna på att denna märkliga mässa hölls, men man kände sig ofta som en krämare på en marknadsgata. Rektorerna hade knappast något inflytande över detta evenemang om man inte trängde sig fram.

Läxor?

Barn i Sverige börjar skolan vid sju års ålder, det skall bli vid sex års ålder, och går i skolan tills de är arton år. Under större delen av skoltiden går de i skolan mellan klockan 8 och 16. Det räcker inte. Det krävs mer tid hemma för ytterligare studier. Hur är detta möjligt? Dessutom vill en del göra gymnasiet obligatoriskt. Behövs verkligen mer tid, läxor? Sysslar skolan med för mycket annat så att det krävs ännu mer tid eller var ligger problemet? Själv gav jag aldrig läxor i vanlig mening under min tid som lärare. Var det någon som inte nådde målen så var det på grund av enastående inaktivitet från elevens sida. Återigen, låt lärare och elever ägna sig åt studier i skolan så skall allt nog hinnas med utan att eleverna skall behöva ta sin fritid i anspråk så att hela dagarna blir skola.

Var det bättre förr?

Var det bättre förr med en enhetlig statlig skola där man anvisades skola beroende på var man bodde och lärare hade livstid på sina arbetsplatser? Svaret är kort och gott nej. Låt mig ta några förskräckande exempel från min egen skoltid.

Efter att fröken Gårdby lärt oss läsa på ett halvår och lärt oss skriva textat och skrivstil på ett år så kom jag till en annan skola där vi bland andra hade en lärare som hade satt psykisk och fysisk aga i system. År efter år plågade han elever tills de grät offentligt och misslyckades. Inget hände. I nästa stadium fick vi en lärare som oavbrutet, år ut och år in, kladdade på flickorna i alla klasser. Inget hände. I gymnasiet hade jag alkoholiserade lärare och lärare som kopulerade med mina klasskamrater. I högstadiet hade jag en rektor som misshandlade mig mot en tegelvägg för att jag olovandes gått in i en brottarlokal på skolan och lekt med brottardockan. Rektorn var fullständigt vansinnig, ett vansinne som jag senare bara mött på Birgittas Sjukhus i Vadstena. Nej det var inte bättre förr, det var sämre, allt verkade vara tillåtet under monopolets tid, till och med i skolan. Inte bara inom olika omhändertagandeformer, järnvägen, televerket, posten, apoteket, sjukvården…

 

 

Epilog

Som avslutning vill jag säga till politiker och byråkrater innan jag helt slutar att reflektera över min tid som lärare, lektor och rektor; låt skolan arbeta vidare i lugn och ro. Lägg inte på lärare och rektorer uppgifter utöver deras profession, bildning av ungdomarna i enlighet med under lång tid väl beprövad pedagogik. Jag inser dock att detta inte kommer att ske. Istället kommer skolan liksom allt övrigt i samhället att politiseras och byråkratiseras i allt högre grad. Det kommer att ske av en inneboende kraft som man brukar kalla Parkinsons lag ända till allt kollapsar av resursbrist. Trots det skickar jag uppmaningen: Inga fler experiment.

 

 

Aksel Sandemose

”Barn lär sig praktiskt taget aldrig i skolan det som Skolöverstyrelsen förhoppningsfullt väntar sig. Moderna undersökningar i Skandinavien visar ett löjligt missförhållande mellan pretentioner och resultat. Sedan dess (tiden på lärarseminariet på Staby) har jag funderat mycket på om inte skoltiden är felplacerad i människans liv, och om det inte är så att undervisningen av de små barnen beror på att man ansett barndomen vara en onyttig tid som lämpligen kunde utnyttjas för skolundervisning och så en annan sak. Föräldrar vill så gärna bli av med sina barn, och i många fall är det omöjligt för dem att ta hand om dem hela dagarna. Det finns väl inga föräldrar som inte i all oskuld själva säger det, eller så råkar det slinka ur dem av misstad. Så som samhället har utvecklats kan man fråga sig om det alls är nödvändigt med planmässig undervisning längre. Barnen skulle lära sig lika mycket utan skola, de kan helt enkelt inte undgå att göra det, och en kurs i fjorton - femtonårsåldern skulle troligen visa att de var lika kunniga som om de hade gått i skola i sju år. Kanske mera.”

Kommentera och fråga Diskutera Facebook Till sidans början

Mina reflektioner

Senaste

Årets:

Höstfragment 2015

Alternativ till epigenetiken

Sommarfragment 2015

SMÅBRUKETS RENÄSSANS

MEDICAL NEMESIS

Filosofisk fysik

Vulgata och Maurice O'Connor Drury

Filosofisk psykologi

Påsktiden 2015

Olof Lagercrantz m.m.

Göran Burenhult m.m.

Minneslitteratur

ANAMNESIS

Ecklesiologi

Har C G Ekman återuppstått?

Tiden ännu en gång

Världens förändringar 1950-talet-2015

harald forss

2014:

de Chardin, Hammarskjöld och de Lubac

Om Elizebeth Anskombes bok "Intention" från 1957

Det moderna och Gösta Oswald

Historiska texter

Några reflektiner i allhelgonatid 2014

Om I. B. Singer, Vilhelm Moberg, Yesidierna m.m.

Lever de döda bland oss?

H.S Nyberg

15 år som lärare, lektor och rektor

Ett studiehus

World Religions and Christian Theology

Änglar

Sven Stolpe m.m.

Kettil Runske

Anteckningar februari 2014

En aspektiv föreställningsvärld

2013:

Årets sista anteckningar

Öst- och Västeuropa

"Samhälle utan skola, Lögnen om skolans..."

Om visshet

Ivan Illich

Om katekes och filosofisk psykologi

Skolfrågor och Traditionens betydelse

Anteckningar under sommaren

Midsommaranteckningar

Några gamla anteckningar

Återigen några Wittgensteinanteckningar

Katekes för vuxna?

Nya anteckningar under fastan

Ytterligare anteckningar om Teilhard de Chardins

Tidigare år:

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

 

Om mina reflektioner

© Per Linder